Olle hade ställt sig vid ankomsthallen på Málaga flygplats klockan tjugo över tio, sexton minuter innan planet från Stockholm skulle landa, eftersom han läst att man bör vara ute i god tid för att få en bra plats vid det genomskinliga staketet. När han kom fram stod det redan trettio personer där med pappskyltar och ballonger, och en familj med en trebarnsmamma som höll upp en rosa plakat med texten «WELCOME HOME PRINCESS ANIKA!!!», med tre utropstecken och ett hjärta ritat med läppstift. Olle kände sig plötsligt lite amatörmässig med sina tomma händer och sin ingenjörshjärna som aldrig kommit på tanken att ta med en skylt.

Han hade inte varit här sedan han själv kom första gången, med den enda resväskan och det vaga försäkringskortet och den konkreta planen att glömma vintern. Det kändes längre sedan än det var. Terminalen hade samma lukt, samma ljud av rullväskor mot kakel, samma trötta kylda luft som inte kunde bestämma sig för om den var varm eller kall. Utanför väntade det öppna Andalusien, men det var inte dags för det än.

Han väntade. Han kollade telefonen. Han gick igenom Bamses Instagram för sista gången, för från och med i dag var det slut: inga fler bilder från barnbarnen i Danderyd, ingen tomteluva, ingen regnjacka, inga tomtebloss. Bamse var på väg ner. Bamse var färdig med att vara svensk.

De kom ut tjugo minuter efter att Olle gett upp försöken att hålla reda på tiden. Först burarna, rullade ut på en bagagevagn av en anställd som såg ut att ha sett precis det här många gånger och aldrig funnit det intressant. Och där, i den största buren, låg Bamse.

Han låg, för Bamse hade alltid legat när det inte fanns något bättre att göra, och det fanns något befriande stabilt i det, något som sa: här är en hund som hållit ordning på sig själv hela dagen och inte ser ut att ha tagit särskilt hårt på det.

Bakom buren kom pojken.

Han var längre än Olle räknat med. Svart munkjacka, utan tryck. En väska av det minsta slaget, den man egentligen kunde ta med i kabinen men ändå alltid checkar in, för man orkar inte slåss om hyllplatsen. AirPods i, båda två. Telefonen i handen, skärmen tänd. Han scrollade på något medan han drog bagagevagnen med ena handen, med den avmätta rörelsen hos en människa som är på många ställen samtidigt och egentligen på inget av dem.

«Tobbe», sa Olle.

Pojken såg upp. Tog ut ena AirPoden. Tittade på Olle med blicken hos någon som försöker avgöra vad situationen kräver av honom och inte är riktigt klar med bedömningen.

«Hej.»

Det var det. Hej. Olle väntade en stund på om det skulle komma mer. Det kom inte mer.

«Bra resa?»

«Okej.»

Olle nickade. Annika hade vetat vad man säger till en tonåring, hade han tänkt på vägen hit. Eller kanske inte, men hon hade åtminstone inte stått stilla på en flygplats och nickat åt enstaviga svar som om det var ett samtal.

Olle öppnade buren. Bamse lyfte huvudet, det uråldriga huvudet med grått kring nosen och öronen som alltid varit lite för stora och nu såg ännu större ut, och han tittade på Olle med de bruna ögonen som inte har någon teater i sig, som aldrig haft det, som ser exakt på det de ser på och på inget annat.

Och sedan, mycket långsamt, reste sig Bamse. Tre ben. Paus. Det fjärde. Han gick ut ur buren och tryckte nosen mot Olles hand.

Den kalla, fuktiga nosen. Just den. Exakt den som Olle saknat sedan kvällen i september när stolen blev tom och lägenheten blev för tyst, och han förstod att han inte vetat att det var nosen han skulle sakna allra mest. Det hade han aldrig trott på förhand, men det var sant.

Olle stod stilla och lät nosen ligga kvar. Tobbe scrollade fortfarande, men Olle såg att tummen inte rörde sig lika fort som förut.

De tog sig ut till parkeringen. Olle hade bokat hyrbil för tillfället, den minsta kategorin som ändå rymde en hundbur, och det visade sig betyda en svart Seat Arona som luktade luftfräschare och förra hyrarens lunch. Bamse tog baksätet och la huvudet mot rutan som om han gjort det hela sitt liv. Tobbe satte sig fram, AirPods tillbaka, båda två.

Olle körde. Ute var det maj i Málaga, det vill säga sol som inte ber om ursäkt, stora upplysta vägar fulla av folk som vet precis vad de gör, och luft med just den temperatur man glömt att det går att ha, den där kroppen inte behöver göra någonting alls.

«Har du ätit?» frågade Olle.

«Japp.»

«Flygmaten?»

«Och lite innan.»

Olle väntade igen. Sedan prövade han den taktik som saknade särskilt namn men som han sett folk använda: säg något litet, låt det ligga och se om något växer fram.

«Jag har gazpacho hemma.»

Ingenting.

«Det är lo de siempre», la Olle till, för det gjorde han alltid numera. Det hade blivit en vana, det hade blivit sättet han beställde gazpacho på och sättet han tänkte på gazpacho på, och det var förmodligen den första spanska fras han skulle glömma att översätta, eftersom den inte längre behövde översättas.

Tobbe tog ut ena AirPoden. «Vad betyder det?»

«Det vanliga. Det man alltid tar.»

Tobbe nickade långsamt och satte tillbaka AirPoden. Olle hade lärt sig det nu: hos de unga är tillbakadragandet ofta bara en plats att sitta på.

De passerade Nerja. Vägen började klättra. Olle kunde sträckan utantill nu, varje kurva, varje punkt där bergen öppnar sig och havet ligger långt under, det blå som ser orimligt ut från den vinkeln, som om någon haft för mycket pigment och inte vetat vad de skulle göra av det.

«Vad heter du egentligen?» frågade Olle. Han visste att det var en konstig fråga att ställa till sin systerson, men han visste inte vad smeknamnet dolde, han hade aldrig frågat, och han behövde fråga något.

Den här gången tog Tobbe ut båda AirPodsen. Såg på Olle med en min som liknade en Olle sett i spegeln själv, den man har när någon ställer frågan man alltid får och man aldrig vet om man ska svara med sanningen eller den korta versionen.

«Magnus Torbjörn Evert Holmgren.»

Olle lät det sjunka in. Tre förnamn. Ingen släkting hade gett sig, och resultatet blev tre namn som tog längre tid att säga än hela meningar. Han kände igen logiken. Han kände igen familjen i logiken.

«Magnus Torbjörn Evert», sa Olle.

«Ja.»

«Vem hette Evert?»

«Pappas morfar. Jag tror varken mamma eller pappa hade träffat honom.»

«Typiskt», sa Olle.

Och då hände något, något litet, knappt märkbart. Pojken i sätet bredvid honom drog lite på munnen. Inget leende, inte än, men det som kan bli ett leende om man inte pressar det.

«Och Tobbe?» frågade Olle.

«Det var min lärare på lågstadiet. Orkade inte med Magnus Torbjörn Evert och hittade på något kortare, ur Torbjörn. Det fastnade.»

Olle nickade. Han mindes det nu, att Karin sagt det i telefon en gång, för många år sedan, under den period då hon ringde och berättade om pojken med entusiasmen hos en mamma som ännu inte gett upp på sig själv och för vilken allt var nytt och möjligt. Han hade glömt det. Han ångrade att han glömt det.

Bamse sov på baksätet. Olle hörde andningen, det jämna ljudet av en gammal hund som bestämt sig för att det här är gott nog, att det här är en situation han kan acceptera, och att han tänker sova tills något bättre dyker upp.

Tobbe satt och tittade ut genom rutan nu. Båda AirPodsen hängde runt halsen, ingen av dem i öronen. Terrängen hade blivit något helt annat: ingen motorväg längre utan en asfaltsväg som slingrar sig upp mellan olivträd och stenmurar och hus som ser ut som de alltid stått där och alltid kommer att stå där och inte är intresserade av din åsikt om saken.

«Långt», sa Tobbe. Det lät som ett konstaterande, men det låg något i det som Olle inte riktigt kunde sätta fingret på.

«Tre kvart från flygplatsen», sa Olle. «Det är inte mycket.»

«Tre kvart uppför.»

«Det mesta i livet är uppför», sa Olle, och ångrade det omedelbart, eftersom det lät som ett visdomsord på en muggbild, långt från något en morbror säger i en hyrbil på väg till Cómpeta med en hund på baksätet.

Tobbe tittade på honom. «Var det meningen att det skulle låta klokt?»

«Nej», sa Olle. «Egentligen inte.»

Och då skrattade pojken. Kort och torrt och med en röst som fortfarande bestämmer sig för vad den ska bli, men han skrattade, och Olle höll blicken på vägen och lät det vara det det var.

Cómpeta dök upp som den alltid gör, plötsligt och komplett, som om någon ställt dit det i sista sekunden medan man tittade åt andra hållet. De vita husen, den vita kyrkan, gatorna som är för smala för bilar men har bilar på sig ändå. En man med en skottkärra som tog plats mitt i körbanan och inte såg ut att överväga att flytta på sig.

Olle parkerade nära lägenheten, på den enda plats där det gick att parkera. Bamse var redan vaken och på benen, med nosen mot springan i bilrutan. Han kände lukten. Olle var säker på att han kände den, den särskilda lukten av det här stället, den torra stenen och olivoljan och kaffesumpen från baren som låg alldeles under.

De klev ur. Tobbe med väskan över axeln. Olle med Bamse i koppel, och Bamse som gick med den försiktiga, långsamma rörelsen hos en hund som testar nytt underlag utan att vara rädd för det, bara noggrann.

Tobbe stod mitt på den lilla gatan och såg sig omkring. Upp mot kyrkan. Ner mot den enda butiken. Upp igen. Bort åt andra hållet, där två katter satt i ett fönster och inte engagerade sig.

«Är det här du bor?»

«Här bor jag», sa Olle.

Tobbe såg sig omkring en gång till, långsamt och grundligt, som om han ville vara säker på att inte ha missat något. Att det inte låg ett köpcentrum runt hörnet. Att det inte fanns en tunnelbanestation. Att det inte fanns mer.

«Var är affärerna?»

Olle i Spanien är en fiktiv novellserie. Alla händelser och personer är påhittade, men inspirerade av verkliga erfarenheter från svenskar som har flyttat till Spanien.