Det började med flaggan. Olle hittade den på vinden, bakom tre kartonger med saker han inte visste vad det var och en kartong med saker han visste precis vad det var men inte ville titta på. Flaggan låg hopvikt i en Willys-kasse, blå och gul, med en flaggstång som tappat sin skruv. Olle höll upp den mot ljuset från det lilla vindsfönstret och konstaterade att den fanns, att den var svensk och att den luktade lite mögelkartong.

«Vad är det där?» sa Tobbe från sovrumsdörren. Han hade sovit till elva, som han gjort varje dag sedan han kom, och stod nu i en t-shirt med en oläslig engelsk text och en chokladfläck från kvällen före.

«Flaggan. Den svenska. Vi hänger upp den till nationaldagen.»

Tobbe tittade på flaggan. På Olle. Tillbaka på flaggan. «Varför?»

«För att det är nationaldagen.»

«Vi är i Spanien.»

«Det är jag medveten om.»

Tobbe försvann in i köket och kom tillbaka med en burk cola, som han öppnade med ett pysande som antydde att det var dagens första av många, och han lutade sig mot dörrkarmen med minen hos en pojke som är beredd att ta ett samtal men inte att ta det på allvar.

«Är det inte ganska töntigt att fira svenska nationaldagen i Spanien?»

Olle la ner flaggan och såg på sin systerson. Det tog en stund att hitta rätt svar, det som var ärligt utan att bli en föreläsning, och han kom aldrig riktigt i mål. «Jo, lite. Men vi gör det ändå.»

Den svenska föreningen i Calahonda firar nationaldagen varje år vid den vita kyrkan, med ett litet tåg av barn med flaggor, folkdräkter, tal och korv med bröd, i den ordningen. Olle hade varit med en gång, det första året, och det hade varit rörande och konstigt och lite för mycket på en gång, som så mycket i Spanien det första året. Han hade inte varit med sedan dess. Han hade sagt att han skulle, och det hade blivit till ingenting, och Annika hade sagt att han skulle sluta säga att han tänkte göra saker och bara göra dem.

I år hade han beställt en rosett till Bamse.

Det var en liten blå och gul rosett, sådan man fäster i kragen på en jacka eller på en hund, om hunden går med på det. Bamse hade inte blivit tillfrågad men protesterade inte heller när Olle provade den runt halsen på honom, för Bamse var den sortens labrador som accepterar det mesta så länge det inte rör bad eller veterinären.

Tobbe stod i köksdörren och tittade på. «Är du seriös?»

«Hunden ska ha rosett», sa Olle.

«Han är en hund.»

«Han är en svensk hund. Han har rätt att delta.»

Bamse viftade på svansen, antingen för att han förstod att något trevligt var på gång eller för att Olle kliat honom bakom örat, eller bådadera, och Tobbe skrattade till ofrivilligt, det slags skratt man försöker hålla inne eftersom man bestämt sig för att allt är töntigt.

Antonio kom förbi på eftermiddagen, som han alltid gjorde när han inte hade något att göra och ändå behövde något att göra, och han hittade Olle i köket med en lista över saker att ta med till Calahonda och Tobbe vid köksbordet med telefonen och en tonårings ansiktsuttryck inför vad de vuxna håller på med, ett uttryck som låtsas att de vuxna inte finns.

Antonio tittade på listan. «¿Qué es esto?» Vad är det här?

«Vad vi ska ha med till nationaldagen. Flagga, rosett, extra varm tröja eftersom morgnarna kan bli kyliga vid kusten, och korv, vi köper korv i Fuengirola.»

Antonio rynkade pannan på det sätt han gjorde när något svenskt förklarades och han försökte placera det i en kategori han kände från förut. «Celebráis el día nacional... con niños y salchichas.» Ni firar nationaldagen... med barn och korv.

«Ja.»

«Con niños.»

«Barntåg. Det är viktigt.»

Antonio funderade på det. Tobbe såg upp från telefonen med det första tecknet på verkligt intresse han visat på länge. «Han fattar inte», sa Tobbe på svenska. «Det är ju ganska konstigt egentligen. Det är ju inte ens någons födelsedag.»

Olle försökte förklara, på sin knaggliga spanska, att dagen minns Gustav Vasas val till kung 1523 och 1809 års regeringsform, och möttes av två tomma blickar. Antonio, som inte förstått mer än tonen, la till: «En España tenemos constitución también. No lo celebramos así.» I Spanien har vi också en konstitution. Vi firar inte den så.

«Nej, ni firar Día de la Constitución den sjätte december, och det är en ledig dag där ingen gör något särskilt», sa Olle, som lärt sig det av en kalender han köpte sin första vinter.

«Exacto», sa Antonio, nöjd med att Olle bekräftade hans poäng om att det här inte var nödvändigt.

Dolores mötte Olle i trappan nästa morgon, när han var på väg ut för att köpa bröd, och hon hade den blick som sa att hon redan visste allt som försiggick i hans lägenhet och hade åsikter om det.

«Olle. El sobrino.» Systersonen. «¿Cuánto tiempo se queda?» Hur länge blir han?

«Vet inte än.»

Dolores nickade med ett neutralt ansikte som rymde alla de åsikter hon valde att inte uttala. «Y el perro también.» Och hunden också.

«Bamse. Ja, han bor här nu.»

Dolores drog efter andan. «El martes el perro estuvo ladrando.» I tisdags skällde hunden.

Olle visste att det var sant. Bamse hade börjat skälla i tisdags för att en katt satt i fönstret utanför, och Tobbe hade sovit sig igenom alltihop, och Olle hade stått och viskat åt en labrador i tjugo minuter klockan sju på morgonen.

«Förlåt. Det händer inte igen.»

«Está bien», sa Dolores, vilket betyder att det är bra, på ett sätt som visade att det inte var det. Sedan, nästan i dörren, vände hon sig om. «¿Y ese día de fiesta sueco? ¿Qué os ponéis?» Och den där svenska festdagen? Vad har ni på er?

Olle funderade på frågan i tre sekunder. «Ropa normal, para los que no tenemos traje regional aquí.» Vanliga kläder, för de av oss som inte har folkdräkt här.

«Qué cosa.» Dolores försvann. Det var inte nödvändigtvis en förolämpning.

På torsdagskvällen satte sig Olle ner med de tre saker han behövde bestämma: vem som körde, vad de åt till frukost och om Tobbe faktiskt skulle följa med eller inte. Det sista var mest osäkert.

Tobbe satt i soffan med laptopen och tittade på något Olle inte orkade fråga vad det var, och Olle satte sig i stolen bredvid och sa ingenting i två minuter, vilket är den effektiva pedagogiken hos dem som väntat tillräckligt länge för att veta att tystnad fungerar bättre än frågor.

«Jag skulle gärna vilja att du följde med», sa Olle till slut.

Tobbe tittade inte upp. «Det blir hur tråkigt som helst.»

«Sannolikt.»

«Massor av gamla svenskar i folkdräkt.»

«Ganska många, ja.»

«Och Bamse får rosett.»

«Bamse är mycket entusiastisk.»

Tobbe rullade med ögonen i riktning mot taket, vilket unga människor gör när de vill visa att de står över något men ännu inte bestämt sig för att säga nej. Han stängde laptopen. Öppnade den igen. Stängde den.

«Finns det i alla fall mat där?»

«Korv. Vitt bröd. Glass.»

«Vad för glass?»

«Vanlig glass. Sådan som man får hemma.»

Tobbe tänkte på det med minen hos en pojke som väger något han inte vill erkänna att han väger. «Ja, okej. Jag följer med. Men jag tänker inte sjunga.»

«Ingen ber dig sjunga», sa Olle.

«Bra.»

«Men du ska inte säga att allt är töntigt heller.»

Tobbe knep ihop munnen till ett streck. «Tänk om det faktiskt är töntigt?»

«Då kan du säga det till mig efteråt, i bilen, på hemvägen.»

Det blev tyst. Bamse låg på golvet och snarkade svagt. Ute över taken i Cómpeta gick solen ner bakom bergen, det orange och rosa som Olle de första månaderna fotograferade och nu mest bara såg på.

Olle hade vikt ihop flaggan igen och lagt den bredvid rosetten i en kasse vid ytterdörren, klar till lördag. Han hade kollat parkeringsmöjligheterna i Calahonda och skrivit upp tiden för barntåget och letat fram solkräm som han sannolikt inte behövde men skulle ångra att han inte hade med.

Tobbe kom förbi ytterdörren, såg ner i kassen, plockade upp rosetten och höll upp den. «Han ser ut som en idiot med den här.»

«Han är en labrador. Han ser aldrig ut som en idiot.»

Tobbe la tillbaka rosetten i kassen. Gick mot sitt rum. Stannade i dörren utan att vända sig om. «Vi köper korven i Fuengirola, va? Inte i den spanska affären.»

«I den skandinaviska mataffären, ja.»

«Okej.» Han försvann in.

Olle stod kvar i hallen och lyssnade till ljuden från rummet längre bort, musik från telefonen, det låga mumlet från en pojke som inte ger dig något rakt av men ställer frågor om korv, och det är detsamma, egentligen. Det är precis detsamma.

På fredagsmorgonen ringde Olle till Hanna. Han ringde för att det plötsligt var fredag och han inte hört av sig på över en vecka, och för att Tobbe sov och Bamse sov och huset var tyst på det sätt ett hus är tyst när det bor andra människor i det, den lilla ljudliga tystnaden som är annorlunda än den andra sorten.

«Pappa», sa Hanna. «Hur går det med Tobbe?»

«Bra. Han sover mycket. Vi ska på nationaldagsfirandet i Calahonda i morgon.»

Det blev tyst i andra änden. Ingen lång tystnad, bara ett ögonblick, det lilla andrum någon tar när de vill säga något varmt utan att göra det för stort. «Mamma skulle ha älskat det», sa Hanna.

«Ja», sa Olle. «Det skulle hon.»

Han drack sin kaffe ute på terrassen efteråt, ensam med den tidiga morgonen och Cómpeta som långsamt vaknade under honom, och tänkte att det är konstigt med platser man älskar, att de aldrig frågar om man förtjänar dem.

Från hallen hörde han ett smäll, en dörr, en blyg hostning och ljudet av någon som letar i köket efter något att äta klockan halv åtta på morgonen. Tobbe. Uppe tidigare än vanligt.

«Är det korvdagen i dag?» ropade han från köket.

«I morgon», ropade Olle tillbaka.

«Usch.» En paus. «Har vi yoghurt?»

Olle log mot bergen. «Ja. Högst upp till höger.»

Olle i Spanien är en fiktiv novellserie. Alla händelser och personer är påhittade, men inspirerade av verkliga erfarenheter från svenskar som har flyttat till Spanien.