Kyrkan i Calahonda var inte stor. Den var vit, som allt annat i Andalusien som försökte hålla sig svalt om sommaren, och framför den stod ungefär sjuttio svenskar i skiftande grad av folkdräkt, flaggor och svett, med ett tåg av barn och barnbarn som aldrig fått ordentlig övning och därför rörde sig med den energiska osäkerheten hos en skolklass som är överens om att de ska åt vänster men inte om vem som bestämmer det.

Olle hade klätt upp sig. Ingen folkdräkt, han var inte den typen, men vit skjorta och kavaj och den svenska flaggnålen som Annika köpt åt honom 2017 och som han burit varje nationaldag sedan dess. Tobbe hade dykt upp i shorts och en t-shirt med texten «Ibiza Summer», som strängt taget inte var någon folkdräkt, men Olle hade bestämt sig för att låta det passera. Det var nog med strider den här dagen.

«Är det mycket folk här?» sa Tobbe. Han stod bredvid Olle och såg ut över folkmassan med minen hos en tonåring som följt med på något han inte förstod att han tackat ja till.

«Det är svenskar i Spanien», sa Olle. «Vi samlas. Det är genetiskt.»

«Men varför? Här?»

«För att det är nationaldagen, och det är 30 grader, och ingen av dem vill erkänna att de är lite hemlängtande fast de absolut är det.»

Tobbe ryckte på axlarna. Bamse satt vid Olles fötter och blev fotograferad av en spansk dam som tydligen aldrig sett en labrador med blågul rosett. Bamse tog det med värdighet. Han var van vid uppmärksamhet efter vintern hos barnbarnen i Danderyd, och han hade lärt sig att folk med kamera oftast hade mat.

Runt omkring dem stod spanjorer och stirrade. De stirrade med den öppna nyfikenhet som präglar folk som ser något de inte kan kategorisera. En gammal man i sandaler tog en bild med telefonen. Två tonårspojkar skrattade åt något och pekade diskret mot en dam i full folkdräkt som svalkade sig med en solfjäder och såg ut som någon som planerat det här i månader utan att tänka på att juni i Andalusien inte är samma sak som juni i Dalarna.

Programmet började klockan tio. Någon hade riggatt upp en liten scen med en högtalare som gav ifrån sig det ljud en nordisk nationaldagsceremoni alltid har, och som Olle kände igen från barndomen och från alla nationaldagar sedan: lite för hög volym, lite sned mikrofon, tal som börjar med «kära vänner» och menar det.

Ordförande i föreningen hette Gunilla. Hon kom från Karlstad, hade bott i Calahonda i tolv år, och hon talade med den energi som tillhör en person som hållit samma tal många gånger och fortfarande är glad över att få hålla det. Om Sverige. Om friheten. Om gamla kungar. Om korv.

Tobbe gungade lite fram och tillbaka på hälarna. Olle lät honom hållas.

Sedan började de sjunga.

«Du gamla, du fria, du fjällhöga Nord.»

Olle sjöng. Han sjöng inte bra, det hade han aldrig gjort, men han sjöng med ärligheten hos en man som inte bryr sig om hur det låter när han sjunger just det här. Annika hade alltid sjungit högre än alla andra. Hon kunde alla verser. Även de som ingen annan sjunger, för de flesta stannar vid den första och mumlar sig igenom resten, men Annika kunde dem, och hon sjöng dem med den stilla uthållighet hos en människa som anser att om man sjunger nationalsången så sjunger man den ordentligt.

Olle vände sig mot Tobbe. Pojken stod stilla. Armarna ner längs sidorna. Telefonen i fickan, för en gångs skull. Han sjöng inte, men han rörde läpparna lite, som om han försökte hitta texten någonstans långt ner i minnet, på ett ställe med skoldagar och klassrum och alla de nationaldagar han kanske haft och kanske inte.

Ögonen var blanka.

Ingen gråt. Tobbe var inte den typen. Men något som låg precis under gråten och inte ville erkänna vad det var.

Sången tog slut. Applåder. En bebis grät. Den spanska mannen i sandaler applåderade också, av okänd anledning, kanske för att han gillade sången, kanske för att allt blir bättre av applåder.

Tobbe sa, lågt, så lågt att Olle nästan inte hörde det:

«Fan.»

Inte till Olle. Inte till någon. Bara ut i luften, som ett konstaterande av ett faktum han ännu inte hade ord för men som hittat ett ord ändå.

Olle sa ingenting. Han nickade bara, mycket lätt, som om han kände den känslan väl.

Korvarna kom på pappersassietter från ett tält där Gunilla och en man i grillförkläde med texten «MASTER OF THE GRILL» arbetade med den allvarsamhet som hör till folk som sysslar med ett kulturarvsprojekt och ingen grillning. Tunnbröd. Senap. Ketchup på svensk flaska. Det var korv hemifrån, Olle såg det på förpackningen, och han förstod att någon fraktat den hit eller köpt den i en av de skandinaviska mataffärerna längs kusten, och det slog honom att det var det mest svenska och mest absurda och mest rörande någon gjort den dagen.

Bamse satt och väntade. Han tiggde inte, han var för väluppfostrad för det, men han satt och väntade med den optimistiska stillheten hos en gammal hund som vet att goda ting kommer till den som är tålmodig och ser tillräckligt vacker ut.

«Får hunden korv?» frågade Tobbe.

«Hälften.»

Tobbe gav Bamse hela korven. Olle lät det passera. Det var nationaldagen.

Den skandinaviska mataffären låg tio minuters bilfärd längs kusten, i Fuengirola, i ett litet köpcentrum mellan en tvättmaskinsreparatör och en fastighetsmäklare med bilder på vita lägenheter med havsutsikt. Butiken hade flaggan i fönstret, och inne i den fanns varor från hela Norden, men ingen klagade, eftersom det var det närmaste hemlandet man kunde komma utan att faktiskt åka dit.

Tobbe stannade framför hyllan med choklad.

«Det är Daim», sa han.

«Ja.»

«Här. I Spanien.»

«Världen är liten», sa Olle.

Tobbe tog två paket. Så la han tillbaka det ena. Så tog han upp det igen. Olle lät honom hålla på. Själv valde han en bit mesost som kostade dubbelt så mycket som hemma och betalade utan att grimasera, vilket han räknade som personlig utveckling.

På väg ut kom Tobbe med en fråga från en plats Olle inte sett komma:

«Saknar du Sverige?»

Olle tänkte på det. Inte det snabba «nej då» som vore enklast. Han tänkte efter ordentligt.

«Jag saknar Annika. Sverige är där hon var. Så det är lite detsamma och lite inte detsamma.»

Tobbe nickade. Åt Daim. Sa inget mer om saken.

I bilen hem satt Tobbe fram med Daim och Bamse bak med nosen ute genom fönsterspringan, och de körde längs kusten med havet åt ena hållet och solen stod lågt och gyllene och allt det där som får folk att fotografera Spanien och aldrig riktigt lyckas fånga vad det egentligen är. Ovanför bergen hade himlen blivit mörk.

Så började Tobbe sjunga.

Han började från mitten, där han hittat texten:

«...du tronar på minnen från fornstora bar, då ärat ditt namn flög över jorden...»

Fel text. Rätt melodi. Full känsla.

Olle sjöng med. Också fel text. Det hade aldrig stoppat honom.

De sjöng genom två trafikljus, en rondell och ett fartgupp som kastade dem båda upp ur sätena mellan strofer, och Bamse viftade med svansen mot baksätet som om han tyckte att det var precis så det skulle vara, en nationaldag med fel text och rätt känsla i en bil längs Medelhavskusten.

Olle körde och log. Inte det stora, medvetna leendet. Det lilla, privata, som kommer av sig självt.

När de parkerade utanför huset, och Tobbe hoppade ut och lyfte ner Bamse och sa «vad blir det till middag» med en självklarhet som om han bott där länge, kom de första tunga dropparna, och Olle stod stilla ett ögonblick och tänkte på saken.

Det var bara sjutton dagar sedan pojken kom ner med en väska och en hundbur och blicken hos någon som förväntat sig något annat. Sjutton dagar. Och nu stod han där och frågade vad det blev till middag som om svaret var självklart, som om det här var stället där det fanns ett svar att fråga efter.

«Gazpacho», sa Olle.

Tobbe stannade. Vände sig om. Ansiktet gick från förväntan till resignation till något som kanske var början på acceptans.

«Är det alltid gazpacho?»

«Det är aldrig bara gazpacho», sa Olle. «Det är lo de siempre.»

Tobbe tänkte på det en stund. Nickade sedan, med en allvarsamhet som antydde att han antingen förstod det eller bestämt sig för att låtsas.

«Okej», sa han. «Lär mig säga det.»

Olle i Spanien är en fiktiv novellserie. Alla händelser och personer är påhittade, men inspirerade av verkliga erfarenheter från svenskar som har flyttat till Spanien.