Pulpo nummer fyra hette Lukas, och han hade redan försökt rymma två gånger.

«Han är en rymmare», sa Aurelio och höll ner locket på hinken med en hand som gjort samma sak i fyrtio år. «Alla Lukas är det. Matteus är lugn. Johannes tänker. Men Lukas vill alltid någon annanstans.»

Klockan var kvart i åtta på morgonen, och Mercado de Atarazanas var vaket som en marknad är innan turisterna kommer: högljutt, blött och utan något som helst att bevisa. Aurelio hade sitt stånd bredvid en man som bara sålde citroner och en kvinna som bara sålde kommentarer om citronerna. Han döpte alla sina bläckfiskar efter apostlarna, tolv per låda. Han vägde dem på en våg från 1962 som hade fel med tvåhundra gram, alltid till kundens fördel, «como cuestión de honor», som hederssak. Och innan han lämnade över en pulpo knackade han tre gånger på locket, så att de visste att de blev uppskattade.

«¿Para hoy?» frågade han. För i dag?

«Para hoy.»

«¿Cuántos?» Hur många?

«Tolv kilo.»

Aurelio ville inte ta betalt förrän han fått namnet. «¿Cómo se llama el restaurante?»

«Bamse.»

«Nombre de perro», sa Aurelio. Hundnamn.

«Ja.»

«Buen nombre.» Han nickade och skrev det på ett kvitto med en blyertspenna han hade bakom örat. Sedan la han en trettonde pulpo i hinken. «Judas. Gratis.»

«Varför?»

«Ingen vill ha honom. Han har inte gjort något fel. Han har bara fått ett dåligt namn.»

Olle bar hinken ut ur marknaden med båda händerna. Lukas gjorde ett försök nummer tre. Han nådde inte ens kanten.

Klockan kvart över två hade B:et slocknat, som det gjorde varje dag, och hela familjen hade stått på gatan och sett på. Ingen sa något. Klockan tre kom det tillbaka, och Albin klappade i händerna. Klockan fem hade Hanna tagit över Bamse.

Det var inte överenskommet. Det hade hänt som regn händer, utan att någon kunde peka ut ögonblicket. Hon stod mitt i salen med en laminerad bordsplan i handen och delade ut roller till folk som inte bett om dem. Olle frågade varför hon hade en laminator i handbagaget.

«Eftersom jag är dotter till en man som tar med sig en framdriftsplan på semester», sa Hanna. «Flytta på dig. Borgmästaren ska stå vid snöret. Du står bredvid honom. Du ser glad ut.»

«Leila sa samma sak.»

«Då har hon rätt.» Hon tittade på honom och rättade till hans krage. «Pappa. Det är en stor dag.»

«Jag vet.»

«Det är därför jag säger det. Du har två uttryck, och båda ser ut som om du kontrollerar en gaffel.»

Matilda och Albin satt i fönsternischen och delade på en bok. Matilda läste, och Albin hade tagit på sig ansvaret att hålla utkik efter om någon kom, och rapporterade med ungefär tre sekunders mellanrum: «Det kom en!» (Det hade inte kommit någon.)

Paco Gallardo kom halv sex.

Han stod i dörren i svart kostym, som till en begravning, och med ansiktet hos en man som inte bestämt sig för om det var det. Tobbe hade skickat en inbjudan till honom tre veckor tidigare. Paco Gallardo hade inte svarat, men heller inte slängt den, vilket i hans värld var en bekräftelse.

«Con permiso», sa han, med tillåtelse, och gick rakt till köket. Olle följde efter. Paco Gallardo tog en sked, doppade den i gazpachon utan att säga något, smakade, slöt ögonen och öppnade dem igen.

«Esa sí», sa han. Den där, ja.

«Tack.»

Olle väntade. Paco Gallardo pekade med skeden mot det lilla glaset bredvid, det med ajoblanco, getmesost, äppelsirap och valnöt.

«Och det här?»

«Det är inte gazpacho.»

«Nej.»

«Det är inte fel heller», sa Olle.

Paco Gallardo tittade på honom i flera sekunder. «Det skulle jag ha sagt.»

«Förlåt.»

Paco Gallardo la ner skeden, rättade till kostymen och gick ut igen. Vid dörrposten vände han sig om och sa utan att se på någon: «Jag stannar.» Det var all den entusiasm han hade.

Klockan åtta var Bamse full för första gången.

Det kom i vågor, och Olle var inte förberedd på någon av dem. Servitören från Cómpeta, han med mustaschen som en hästsko, hade tagit linjebussen i en timme och tjugo minuter och stod i dörren i en kostym som var sju år gammal och passade perfekt. Manolo, vakten från flygplatsen, kom i vanliga kläder och liknade fortfarande en vakt. Dolores kom i svart, med en plastlåda under armen, och satte sig vid bord två utan att fråga någon. Hon hade åkt buss hela vägen från Cómpeta och ansåg att det gav rätt till ett bord. Doña Remedios hade suttit där sedan tio i sju. Hon satt vid bord tre, med kikaren i väskan och en kudde på stolen, och bad om vatten utan kolsyra och utan citron. Doña Esperanza kom i en helsvart kappa och satte sig vid fönstret, och ett glas fino och en tallrik oliver dök upp framför henne utan att någon beställt. Hon nickade åt Olle så som en general nickar åt en annan general som överlevt. Claes Skogsberg kom femton minuter senare med anteckningsblock, linneskjorta och en liten silverflaska olivolja, och sa att han bara skulle «titta lite». Ingen hade bjudit in honom. Antonio hade tagit med honom av gammal vana.

Tobbe stod vid ingången och hälsade på folk. Han hade hittat sin plats. Han log mot en gäst han inte kände, en man i beige shorts och sandaler med strumpor, som sa «finns det parkering?» och fick ett svar som han tyckte var för artigt. Kjell-Åke gick vidare in och hittade en plats bredvid Doña Remedios, som flyttade väskan.

Borgmästaren kom med Rodrigo, som scrollade på surfplattan medan han gick, och Olle kunde inte avgöra om han läste eller bara visade att han kunde. Borgmästaren hade näsduken i bröstfickan, vikt i två trianglar, och sax i ena handen och ett glas manzanilla i den andra. Han räckte Olle handen med båda sina.

«Olle från Västerås», sa han. «Jag har tänkt på Västerås hela veckan.»

«Det var snällt.»

«Det är ju blivande vänort», sa borgmästaren och blinkade åt Rodrigo, som inte blinkade tillbaka.

Antonio stod längst bak med armarna i kors. Carmen stod bredvid honom med ett glas och en blick som sa att hon hade vetat allt det här. Leila kom från baren i den mörkblå klänningen med håret utslaget och ställde sig vid Olles sida, utan ord, bara där.

Och så var det röda snöret spänt, och borgmästaren stod framför det.

Borgmästaren öppnade munnen i samma ögonblick som två mopeder kom nerför gatan.

De hade ett ljudspår som en gräsklippare i diskussion med en dammsugare, och ett pip över alltihop som inte stod i proportion till något. Borgmästaren lyfte glaset och väntade. Han hade gjort det förut. Han väntade med glaset i luften och ett ansikte som sa att han tog ansvar för gatan, tills ljudet gått runt hörnet och försvunnit.

«Gracias», sa han till ingen.

Sedan talade han om Málaga. Om staden som alltid tagit emot dem som kom med något nytt och äkta. Han talade om en konferens i Umeå 2009 och något med surströmming som han fortfarande bar med sig, «och inte alltid frivilligt». Salen skrattade. Han talade om vänorter och om Västerås i januari, med en gråhet som var nästan vacker. Han sa att han smakat något inför kvällen, och att han inte förstått det, men att han ville ha mer, «och det är den enda rekommendation en politiker bör ge om mat».

Olle stod bredvid honom och såg glad ut. Han hade skrivit tre meningar kvällen före och raderat dem alla. Han tittade på Hanna, som stod vid fönstret med armarna om två barn och en blick som sa du klarar det, och sedan på Leila, som inte tittade på honom utan på borgmästaren, med ena handen tryckt platt mot klänningen.

Sedan kom borgmästaren till namnet. Han sa «Bamse» och nickade mot skylten över ingången, och det blev tyst.

Ingen hostade. Kjell-Åke frågade inte om parkering. Doña Remedios la ner kikaren.

Olle tittade upp på bilden. Mössan. Det slitna ansiktet. Ena örat något högre än det andra.

«Gracias», sa borgmästaren och lyfte saxen.

Snöret föll. Folk klappade och ropade, och fotografen med den stora kameran fick precis den bild han väntat på, medan Rodrigo för första gången på kvällen la undan surfplattan. Matilda, som smugit sig fram till fotografen, fick en bild av sig själv bredvid borgmästaren. Hon beställde en kopia.

Sedan kom maten. Gazpachon först, i det vanliga glaset och i det lilla. Jamón. Mesosten, som Antonio åt utan att säga något, utan mesostansiktet och utan att sluta äta. Varje fat gick ut från köket och kom tillbaka tomt, och Olle följde det som en man följer en aktiekurs. Claes Skogsberg höll upp tre och en halv oliv mot ljuset. «Ät», sa Dolores bakifrån.

Den första pulpon bar Olle själv. Den första pulpon i hans liv hade han beställt av misstag. Den här hade han valt.

Den låg på en blå tallrik, med paprika och olja och grovt salt, kokt i en fond där torkade örter från Dalarna fått dra i två timmar. Det var Lukas. Han hade till slut slutat rymma. Kocken hade nickat åt Olle i köksdörren, inget mer, men nog.

Olle gick genom salen med tallriken i båda händerna. Han gick förbi Hanna. Han gick förbi Dolores, som sa «¿Has comido?» och höll en räka i luften innan han hann svara. Har du ätit? Han stannade. Hon stoppade den i munnen på honom, medan tallriken fortfarande stod i båda hans händer. Det fanns inget annat svar. Han gick förbi borgmästaren, som talade om arkitektur med en vas, och han stannade vid bordet där servitören med mustaschen satt i sin sju år gamla kostym med servetten instoppad i kragen.

Han ställde ner tallriken.

«Pulpo», sa Olle.

Servitören tittade på tallriken. Sedan på Olle. Han lutade sig fram och granskade den som en tulldirektör. Han stack gaffeln i en arm, lyfte den och kände efter.

Det tog tre sekunder.

Han nickade, en gång, och sa det han alltid sa på terrassen hemma i Cómpeta:

«¿Lo de siempre?» Det vanliga?

«No», sa Olle. «Hoy es distinto.» Nej. I dag är det annorlunda.

Mustaschens ändar höjdes en halv centimeter. Det var det närmaste ett leende han kom.

Carmen stod bredvid Antonio med sitt glas, och hon hade inte tagit blicken från Olle, och när han kom förbi la hon en hand på hans arm. Hon sa det med rökrösten, i exakt den ton hon använt första gången, för snart tre år sedan, över en tallrik ingen beställt:

«¿Te gusta el pulpo?» Gillar du bläckfisk?

«Me encanta», sa Olle. Jag älskar den. På spanska, utan att tänka.

Carmen skrattade. Hon tog en oliv ur skålen på bardisken och gick bort till bilden. Hon ställde den på hyllan under ramen, rakt under nosen, utan att säga något till någon.

När hon kom tillbaka sa hon lågt till Olle:

«Han ser ut som han behöver en aceituna.»

Olle nickade. Han kunde inte svara. Det var okej.

Leila tog hans hand, ett litet grepp som ingen såg, eftersom hon ville det. Han höll den, och såg ut över salen, och de var alla där, och ingen av dem hade brytt sig om att han inte hade något att säga.

Klockan elva var salen halvtom. Folk blev sittande och pratade med den låga röst folk använder när de inte vill gå. Hanna sov nästan på stolen. Matilda hade gett Bamse fyra komma sju av tio. Det var det högsta betyg hon någonsin gett.

Två mopeder stannade utanför glasdörren.

Olle kände ljudet. Två pojkar steg av, tog av sig hjälmarna och stod ett ögonblick på trottoaren och tittade in, som två fiskare vid en å de inte är säkra på att man kan korsa. Den ene hade en mikroskopisk mustasch. Den andre hade en Fantafläck på tröjan.

Tobbe öppnade dörren.

«¿Hay pulpo?» pep den ene.

«Hay pulpo.»

De gick in. De satte sig vid baren, raka och stilla, under bilden, och beställde pulpo till två och en Fanta var. Pulpon kom. De åt den med kniv och gaffel och stort allvar, som folk på tentamen, och ingen av dem sa ett ord förrän den var borta. Sedan sa pojken med mustasch, med en röst som för första gången gick ner en halv ton:

«Está buenísimo.» Den är jättegod.

De betalade kontant, i tjugocentsmynt. De räknade upp dem på bardisken, två gånger, och det blev exakt rätt. Olle tog emot dem och la dem i en gammal syltburk under disken. Han ville inte använda dem. Han ville ha dem.

«Vilka var det?» mumlade Albin från sin stol, utan att öppna ögonen.

«Stamgäster», sa Olle. «De har bara inte fått veta det än.»

Lägenheten i 360-huset var tyst. Olle stod på terrassen i bara skjortan, med hamnen under sig och de sista båtljusen blinkande i det svarta vattnet, och kände att kroppen var tom på det goda sättet, som efter en lång promenad.

Han hittade mössan i innerfickan. Den hade legat där hela dagen, den gula stickade mössan med den lilla tofsen, tung av vintrarna i Västerås och hundra turer i skogen. Han hade inte tagit fram den. Han hade bara haft den med sig.

Han la den på terrassbordet, bredvid ett glas vatten. Innanför, i vardagsrumsfönstret, stod urnan i mörkret, där morgonsolen skulle komma.

Telefonen surrade. Först Leila: «Sov.» Han svarade «Ja», och lät bli. Sedan surrade den igen. Klockan var 00.52. Rodrigo, förstås.

«El alcalde ha hablado con Västerås. Vienen en mayo. Once personas. El alcalde de Västerås pregunta si hay kladdkaka.»

Borgmästaren har pratat med Västerås. De kommer i maj. Elva personer. Borgmästaren i Västerås undrar om det finns kladdkaka.

Olle läste det två gånger. Han tittade ut över hamnen, och på mössan, och tillbaka på skärmen. Han skrev «Mañana». Det var vad alla gjorde.

Han raderade det.

Han skrev: «Hoy.»

Olle i Spanien är en fiktiv novellserie. Alla händelser och personer är påhittade, men inspirerade av verkliga erfarenheter från svenskar som har flyttat till Spanien. Borgmästaren är en påhittad rollfigur utan koppling till någon levande eller historisk person.