Klockan 17.41 gick säkringen.

Det var nio minuter efter att kocken satt på ugnen, fyra minuter efter att någon satt på diskmaskinen och två minuter efter att Olle sagt, högt och med en nöjd röst, att allt gick enligt planen. Lyset gick först. Sedan fläkten. Sedan kom ett litet ljud från kylskåpet, som en suck från någon som fått beskedet att alla skickats hem.

I mörkret hörde Olle kocken säga något på spanska som inte var ett ord han kunde slå upp, men som han förstod.

Planen hette Plan A, rev. 7, och var laminerad. Olle hade den i handen. Den var fjorton sidor lång, med klockslag per rätt, per bord, per servitör, och en kolumn som hette «Oförutsett». Där hade Olle skrivit: Inget. Han stod och läste det i skenet från mobilen, som ett brev från en annan man.

Nacho kom på tio minuter, med ficklampan i munnen och en blick utan förvåning. «Du har för många saker på samma krets», sa han. «Ugnen. Maskinen. Och något jag inte vill fråga om.»

«Vattenkokaren.»

«Jag sa att jag inte ville fråga.»

Lyset kom tillbaka fem över sex. Gästerna kom klockan sju. De var fyrtio stycken, inbjudna vänner och grannar till något som officiellt var en generalrepetition och inofficiellt var Olles första chans att ta sig helskinnad genom en kväll. Invigningen låg två veckor bort. Allt skulle bara gå lite fel, i trygga former, innan det gällde på riktigt.

Alla kom. Det var det första konstiga. Olle hade räknat med att någon skulle skicka återbud, som folk brukar, men Antonio stod i dörren med Chispa under jackan redan tjugo över sex och sa att hunden var «blind på ena ögat och vill inte bli upptäckt». Carmen kom med ett glas redan i handen från en annan bar. Leila kom i en grön klänning. Tobbe, som var värd, stod vid dörren i skjorta och fick alla att känna sig väntade.

Dolores hade tagit taxi från Cómpeta, vilket hon inte gjort sedan nittiotalet. Hon satte sig vid bord två, med handväskan i knät som ett vapen, och drog pekfingret längs väggen bredvid sig. Hon studerade fingret. Det var rent. Hon tittade på det med besvikelse och sa något till Antonio, som översatte: «Hon säger att det är snyggt nog. Hon säger det som ett hot.»

Från bord fyra hördes en röst som Olle kände igen, samma röst som i två år kommit genom en lucka i väggen på en bar utan skylt, och som nu inte hade någon lucka att ta sig igenom. «¡Falta sal!» ropade Paco, han med luckan, inte han med grönsakslådan. Salt saknas. Det var innan någon fått något att äta.

«Han säger det om allt», sa Antonio.

Utanför startade en moped. Två niñatos, grabbarna från kvarteret, ropade något med kalla hjälmar mot dörröppningen, och Tobbe, som varit i Spanien tillräckligt länge, sa utan att vända sig om: «De heter Pedro och Sergio. De frågar om vi har pommes frites.»

«Har vi det?»

«Inte på menyn.»

«Vad svarar du?»

«Att de får ha tålamod.»

Kritikern kom fem över åtta.

Ingen hade bjudit in honom. Ingen hade sett honom komma. Han var bara där, i dörren, i en ljus kostym och en panamahatt som han tog av sig när han kom in. På armen hade han en gammal dam som liknade honom så mycket att de måste vara släkt. Han presenterade henne för Tobbe med en röst som antydde att hon var en medarbetare: «Min mor, Doña Pura. Min andra gom.»

«Din vad?»

«Hon smakar av efter mig. För att kontrollera.»

Tobbe visade dem till bord sex. Kritikern ställde en liten silverkyrka på bordet. Det var ett saltkar. Det hade torn. Han tog fram en reservoarpenna, beställde i en viskning som tvingade Tobbe att böja sig ner till öronhöjd och började skriva på servetterna, med en noggrannhet som Olle kunde se från köksluckan.

Antonio kom fram till köket. Han la en hand på dörrposten och såg alldeles lugn ut. «Det är Ramiro Valdés», sa han. «Han skriver i La Voz del Plato. Han la ner en bodega i Ronda i fjol med ett enda adjektiv.»

«Vilket adjektiv?»

«Det vill ingen säga.»

Olle märkte att han börjat svettas på ställen där han inte visste att man kunde svettas.

Det gick som det gick. Gazpachon kom ut perfekt, till fyrtio gäster på åtta minuter, och Olle kände en nästan igenkännbar stolthet krypa uppåt. Sedan kom jamónen, och mesostcrispen, och en entusiastisk applåd från bord tre som visade sig gälla en födelsedag och inte maten. Allt rörde sig i rätt ordning, och Olle stod vid luckan med laminatet i handen och bockade av.

Klockan halv nio började diskbänken gurgla.

Det var den stora diskbänken, den djupa, i hörnet bakom kockens station. Först lät det som en mage. Sedan steg vattnet. Olle la ifrån sig laminatet och gick ner på knä under den, med ficklampan i munnen, för att han var ingenjör, och för att han jobbat med vatten och avlopp åt kommunen i trettio år, och om någon kunde det här så var det han.

Han hittade inte felet. Han la händerna på röret och kände efter, som en läkare känner på en mage, och hittade ingenting.

Bakom honom blev det tyst. Han vände sig om. I dörröppningen stod Dolores med handväskan i handen. Hon öppnade den. Hon tog fram en skiftnyckel, lite rostig, som såg ut att komma från 1974, och räckte ner den till honom utan ett ord.

«Tack», sa Olle.

Hon nickade, vände sig om och gick tillbaka till bord två.

Det tog honom tolv minuter. Han visste inte om det var en tillfällighet, men han ville inte fråga.

Sedan kom lappen.

Bord sex hade beställt huvudrätt. Tobbe skrev lapparna själv, med en handstil som överlevt tre länder och en lärare med tydliga åsikter, och hängde upp dem i köket i ordning. Olle läste den med glasögonen som hängde runt halsen. Där stod Bord 6, sedan en siffra, sedan ett p, en ögla, något som antingen var två l eller ett l och ett p en dålig dag, och ett o.

«Pollo», läste Olle upp. «Bord sex, en pollo.»

Kocken lyfte huvudet från grytan. «¿Pollo?» Kyckling.

«Det står pollo.»

«Vi har ingen pollo på menyn.»

«Bord sex har beställt pollo.»

Kocken tittade på honom med ögonen hos en kvinna som misstänker att chefen testar henne. «Vi har en stekt kyckling i kylen. Till personalen.»

«Då använder vi den.»

«Med vad?»

«Mesost», sa Olle. «Tunt riven över. Det är konceptet.» Kocken nickade och satte igång. Olle stod och såg på medan kycklingen värmdes, fick sitt mesostlager och lades på en tallrik med en kvist torkade örter från Dalarna. Först när den var klar kom Tobbe in i köket. Han tittade på tallriken och blev alldeles vit.

«Vad är det där?»

«Pollo, bord sex.»

«Bord sex beställde pulpo.»

Det blev väldigt tyst i köket. Olle hörde diskmaskinen. Han hörde Paco, från salen, ropa efter salt.

«Det står pollo», sa Olle.

«Det står pulpo», sa Tobbe. «Jag har bara dålig handstil.»

Olle tittade på lappen igen. I skenet från luckan liknade den en bläckfisk som försökte vara en kyckling. Han hade gjort precis samma sak en aprilvecka för snart tre år sedan, på en terrass i Cómpeta, med en kulspetspenna som höll på att ta slut. Pulpo. Pollo. Cerdo. Skillnaden var att nu var det han som skickade ut kycklingen.

Pulpon var färdigkokt, i portioner, i en kastrull längre bak. Det var kocken som tog den, utan ett ord, och lade den på en blå tallrik med paprika och olja och grovt salt, på fyrtio sekunder, med händerna hos en kvinna som har mycket tålamod och önskar vara någon annanstans. Olle tog tallriken ifrån henne.

«Jag tar den», sa han.

«Det kan du inte», sa Tobbe.

«Jag gjorde misstaget. Jag tar tallriken.»

Han gick ut i salen med pulpon i ena handen och kycklingen i den andra, vilket i efterhand inte var en bra idé. Chispa hade rymt från Antonios jacka och lagt sig mitt i gången. Olle träffade honom med vänsterfoten, och det som hände sedan hände på en sekund som varade längre än andra sekunder. Kycklingen flög. Pulpon vippade. Han fångade kycklingen mot låret och pulpon med armbågen, och båda landade på bord sex utan att en enda droppe olja lämnade tallriken.

«Don Evaristo hade inte klarat det», sa Antonio från sin stol. «Reservmålvakt.»

Utanför satte två mopeder i gång, med skärande pipröster: «¡Eh, que se cae!» Hallå, den faller.

Kritikern lyfte blicken från servetterna. Han tittade på pulpon. Sedan på kycklingen. Sedan på Olle, som stod där med armbågen uppe och ett ansikte som bad om ursäkt på alla språk.

«Jag beställde bläckfisk», sa Ramiro Valdés.

«Det stämmer», sa Olle. «Och sedan fick du en kyckling. Den var ett misstag. Jag gjorde det.»

«Och kycklingen?»

«Jag lagade den till personalen. Den har mesost.»

Doña Pura tog gaffeln och stack den, utan att fråga, i kycklingen. Hon tuggade. Det var alldeles tyst i restaurangen. Hon la ifrån sig gaffeln.

«Den är god, Ramiro.»

«Mamma, det är jag som avgör.»

«Den är god.»

Kritikern smakade på kycklingen. Han smakade på bläckfisken. Han strödde lite salt ur den lilla silverkyrkan över båda, så omsorgsfullt att man skulle tro att det var en nattvard, och skrev något på servetterna med en lugn rörelse som inte avslöjade någonting. Han smakade igen. Sedan reste han sig, tog på sig panamahatten och tog Doña Pura under armen.

«Tack för kvällen», sa han till Tobbe.

«Går du?» sa Olle. «Du har inte fått efterrätt.»

«Jag kommer tillbaka», sa Ramiro Valdés, «under invigningsveckan. Jag beställer samma sak.»

«Vilken?»

Han funderade. «Det avgör jag då.»

Dörren föll igen. Hela restaurangen väntade tills de var långt nere på gatan. Antonio lyfte upp Chispa från golvet. Carmen började skratta. Leila kom fram till Olle, tog hans armbåge och upptäckte att den var blank av olja.

På bord sex låg servetterna, vikta. Tobbe öppnade dem, en efter en. Fyra var tomma. På den femte stod det, med reservoarpenna, i en liten, elegant stil: Pulpo: bra. Pollo: ej på menyn. Salt: eget.

«Vad betyder salt: eget?» frågade Olle.

«Att han inte litar på ditt», sa Antonio.

Från bord fyra, i en tystnad där alla glömt att det fanns gäster, hördes Pacos röst:

«¡Falta sal!»

Olle i Spanien är en fiktiv novellserie. Alla händelser och personer är påhittade, men inspirerade av verkliga erfarenheter från svenskar som har flyttat till Spanien. Kritikern och hans mor är påhittade rollfigurer utan koppling till någon verklig person eller publikation.