Lappen var densamma. HANNA + 2, med tuschpenna, vikt två gånger och sliten i vecken. Olle hade hittat den i en låda i 360-lägenheten, mellan ett paket batterier och bruksanvisningen till en fläkt han inte ägde. Han hade inte kastat den. Ingenjörer kastar inte dokument. Man vet aldrig när de blir aktuella igen.

Nu höll han upp den i ankomsthallen på flygplatsen i Málaga, torsdag klockan fem över två, med flyget från Stockholm femtio minuter försenat. Vakten vid utgången hade nickat åt honom tre gånger. Fjärde gången frågade han hur det gick med restaurangen.

«Lördag», sa Olle. «Då öppnar vi.»

«Jag kommer», sa vakten, som hette Manolo och inte hade fått någon inbjudan. Olle antecknade det på baksidan av lappen. Bord för en vakt.

Dörrarna gled upp. Matilda kom först, och hon drog en rullväska som om den vore en hund hon var oense med. I andra handen höll hon en lapp av eget fabrikat. MORFAR + RESTAURANT.

«Det är fel stavat», sa Albin, som gick strax bakom och läste högt. «Det stavas restaurang.»

«Det är svenska», sa Matilda. «Leila är svensk.»

«Hon är också arabisk.»

«Då är det halvt rätt.»

Hanna kom sist. Hon sköt en bagagevagn som en traktor, och bredvid henne gick en man i beige shorts och sandaler med strumpor, och han pratade. Han hade pratat sedan Stockholm. Det syntes på hennes ansikte, som hade det lugna, glasartade uttrycket hos en kvinna som lärt sig nicka utan att lyssna.

«...och köp aldrig fisk på måndagar, det är det första», sa mannen. «Det står på kortet.»

Han hade ett kort. Det var laminerat. Det hette «Kjell-Åkes 10 regler för Spanien», och han delade ut det till Olle med den högtidliga handen hos en man som överlämnar en förtjänstorden.

Kjell-Åke var från Eskilstuna och hade bott i Fuengirola i fjorton år, eller «tretton och ett halvt, för jag räknar inte den första vintern, den var ett prov». Han hade varit på väg hem för gott i flera år. Han hade varit i Sverige den här veckan eftersom ingen tandläkare på kusten gick att lita på. «De ler för mycket.» Och i en kylväska under armen hade han fem kilo mesost, som han ansåg vara tullfri eftersom han sagt att det var medicin.

«Är det du som har restaurangen?» frågade han.

«Han läste ditt Instagramkonto över axeln på mig», sa Hanna. «I två timmar och tolv minuter.»

«Finns det parkering?»

«Det är centrum», sa Olle.

«Det var det jag fruktade.» Kjell-Åke nickade mörkt och gick iväg mot taxihållplatsen, en man på väg hem för gott till Fuengirola.

Sedan var de ensamma. Hanna stod med händerna på vagnen och tittade på lappen i Olles hand.

«Du har behållit den.»

«Den fungerar.»

«Pappa.»

Hon himlade inte med ögonen. Det var det som var nytt. Hon la armarna om honom, mitt i ankomsthallen, och Matilda och Albin la sig på som två extra lager, och Manolo vid utgången tittade åt ett annat håll och klappade diskret en gång.

Bilen stod i P2. Olle hittade biljettautomaten utan att leta, stoppade in biljetten, tryckte på rätt knapp på spanska och sa «gracias» till en maskin som inte svarade. Han märkte det inte själv. Hanna märkte det. Hon satt i passagerarsätet och tittade på honom som man tittar på en bro man inte visste var färdigbyggd.

De parkerade i ett garage i centrum och gick resten, för att han ville visa henne. Han sa inte vad. Han gick bara, och Málaga gjorde som den brukade.

Mannen på frukt- och grönsaksbilen ropade «¡Olé!» och höll upp en apelsin. Det gjorde han alltid. Olle lyfte en hand.

«Alla ropar ditt namn», sa Hanna.

«Det är ett ordspel. De tycker att det är lika roligt varje gång.»

«Och du?»

«Jag har slutat räkna.»

På hörnet av Calle Granada stod en servitör med en bricka, och när Olle kom förbi ställde han en liten kopp på ett ståbord utan att säga något. Cortado. Olle tog den, drack den stående och ställde tillbaka den. Servitören nickade. Inga pengar bytte händer. Olle betalade på fredagar. Det hade aldrig överenskommits, och ingen av dem skulle drömma om att ta upp det.

«Du beställde inte», sa Hanna.

«Lo de siempre.» Det vanliga.

«Har du ett «vanligt»?»

«Jag har tre», sa Olle. «Det här är det på morgonen. Det är inte morgon, men det har han inte upptäckt.»

Albin drog i hans jacka. «Morfar. Är det många som känner dig?»

«Några.»

«Alla», sa Matilda. Hon gick med mobilen i handen, men hon filmade inte. Hon tittade.

Lokalen låg i en krök på en gata som inte var särskilt märkvärdig. Det var det som var poängen. Gatan smalnade och svängde, och i svängen stod en byggnad med ljusblå kakel runt dörren och en hålvalvsbåge innanför, och över ingången hängde en skylt. Mässing och trä. Bokstäver i antikt, med slag. BAMSE.

Hanna stannade.

Hon stod där en lång stund. Två mopeder kom runt hörnet, sådana som låter maximalt för minimal fart, och båda pojkarna på dem var nog femton år och inte färdiga med rösten ännu. De bromsade strax intill. Den ene lutade sig mot Olle.

«¿Cuándo abrís, sueco?» pep han. När öppnar ni?

«Sábado.»

«¿Y hay pulpo?»

«Hay pulpo.»

«¡Vale!» Han höjde tummen, och de försvann runt hörnet med ett ljud som en elektrisk rakapparat i strid med ett bi. Albin följde dem med blicken.

«Känner du dem också?»

«Inte mer än att de passerar», sa Olle. «Väldigt ofta.»

Hanna hade inte flyttat sig. Hon tittade på skylten. Sedan på Olle. Sedan på skylten igen.

«Pappa», sa hon. «Du har skylt.»

«Det var ett krav.»

Det var det enda skämt han kom på. Hon skrattade, och kanske grät hon lite, och det var svårt att se skillnad, så han lät det vara.

Inne var det inte öppet. Det fanns bara ljus och en doft av citron och varm olja, och Tobbe, som kom ut från köket i vitt förkläde med en handduk över underarmen, så som han sett det göras på film. Han hade ägnat tre veckor åt att lära sig bära tre tallrikar i en hand. Nu bar han två. Framsteg mäts i hur många som överlever.

«Hanna», sa Tobbe och kysste henne på kinden på spanskt vis, två gånger. Han hade lärt sig det. Han hade lärt sig så mycket. «Välkommen till Bamse.»

«Tobbe!» Hon höll honom på armlängds avstånd. «Du har skägg.»

«Det är skugga.»

Bakom honom kom Leila ut från baren. Hon hade inte planerat att stå där, och Olle såg att hon bestämt sig för att inte göra något stort av det. Hanna och Leila hade haft sin egen telefonlinje sedan i våras, och Olle hade inte haft någon insyn i den. Nu tittade de på varandra, och Hanna la armarna om henne, kort, och viskade något i hennes öra som Olle inte hörde.

«Det var inte jag», sa Leila lågt.

«Jo», sa Hanna.

Olle gjorde det enda en man kan göra i sådana situationer. Han rättade till en stol som redan stod rakt.

Det var Matilda som hittade bilden. Hon gick rakt genom salen, förbi borden och ljuset och den blå kakelväggen, och stannade vid den lilla baren längst in. Där hängde han. Svartvitt. Mössan. Ena örat högre än det andra.

Hon sa ingenting.

Albin kom efter henne. Han tittade upp. «Är han inuti?»

«Det är en bild», sa Matilda.

«Men är han inuti?»

Olle kom bakom dem. Han gick ner på huk. «Han är lite inuti», sa han. «På sätt och vis.»

Albin funderade. «Han ser ut som han tycker att maten är okej.»

«Det var vad han alltid tyckte», sa Olle.

Matilda sträckte upp handen och rörde vid ramen, längst ner, med fingertopparna. Det var inte lätt att se vad hon tänkte. Hon hade målat hans namn på en skål en sommar. Hon var för stor för att säga att hon saknade honom, och gammal nog att veta att hon gjorde det.

De åt middag i den tomma restaurangen klockan tio i sju, de sex, vid bordet närmast baren, med Tobbe som värd och en tallrik per person, inburen som en liten procession. Gazpachon först. Sedan jamón. Sedan mesost på manchego.

«Fyra komma fem», sa Matilda.

«Av fem?» frågade Hanna.

«Av tio.»

Tobbe, som stod vid bordet med handduken över armen, bleknade. «Varför?»

«Jag har aldrig gett över fem någonstans», sa Matilda. «Det är ett högt betyg.»

Olle skrev ner det. Tobbe skrev inte ner det, men Olle såg att han kom ihåg det.

Pulpon kom sist, på blå tallrik, och Albin betraktade den som man tittar på ett djur fångat på övervakningsvideo.

«Den har armar.»

«Ja», sa Olle.

«Är den levande?»

«Inte längre.»

«Du ringde mig efter din första», sa Hanna. «Du sa att du blev förföljd av ett blötdjur.»

«Det var tre.»

«Okej», sa Albin. Han åt armarna. Alla armarna. Han åt halva Matildas tallrik också, och efteråt sa han att det var okej och att han ville ha korv, och Olle och Hanna såg på varandra över bordet och skrattade samtidigt. Det var länge sedan. Sedan radhuset i Västerås.

Hanna la ner gaffeln. Hon såg sig omkring, på valvet och kaklet och vinet som stod på hyllan och servitörerna som gick ljudlöst över golvet med den lugna säkerheten hos folk som har ett jobb att göra. Hon räknade under andan. Det var inte svårt att se att hon räknade.

«Hur många jobbar här?»

«Fler än jag har strukna skjortor.»

«Det är tre.»

«Då vet du det.»

Hon skakade på huvudet. Hon skrattade inte längre. Hon hade den blick hon haft som fjortonåring, när hon klarat något svårt och inte ville säga det högt för att det kunde försvinna.

«Pappa. Du har löneutbetalning.»

«Jag har en bokförare. Hon är väldigt sträng.»

«Du ringde mig det första året och undrade vad en «modelo» var.»

«Det är en bilmodell.»

«Det är en skatteblankett.»

«Det kom jag på.»

Barnen somnade i varsin stol i hörnet, Albin med huvudet på en kudde som Tobbe hämtat från någonstans som ingen frågade om. De vuxna dukade av bord som inte behövde dukas av, för det var vad de gjorde nu, allihop. Leila och Tobbe tog köket. Hanna blev kvar i salen.

Hon stod framför bilden. Olle kom upp bredvid henne med en trasa.

«Mamma hade frågat om du har försäkring», sa Hanna.

«Jag har försäkring.»

«Det är vad jag menar. Hon hade varit så nöjd över att hon frågat.»

De stod där. Utanför passerade någon på cykel och ringde i klockan utan anledning.

«Den hänger snett», sa Hanna.

«Den hänger inte snett. Jag använde vattenpass.»

«Pappa. Den hänger snett.» Hon lyfte en hand och pekade, och fingret stannade strax framför glaset. «Titta. Vänster sida.»

Olle tittade. Han hade mätt det med laser. Han hade stått på en stege med två nivåinstrument och en elektriker som hette Nacho och som inte lät sig rubbas. Han tittade på ramen, och sedan på det Hanna pekade på.

«Det är örat», sa han.

Hanna tittade. Hon tittade ett ögonblick till. Sedan tog hon hans hand, och stod där, och sa ingenting mer.

Olle i Spanien är en fiktiv novellserie. Alla händelser och personer är påhittade, men inspirerade av verkliga erfarenheter från svenskar som har flyttat till Spanien.