Klockan 23.40 kontrollerade Olle att det låg tolv gafflar i varje låda, och klockan 23.52 kontrollerade han det igen.

Det låg tolv. Det hade legat tolv båda gångerna. Han stod ändå och tittade ner i lådan med armarna i kors, som en man som väntar på att gafflarna ska göra något annat.

Alla hade gått hem. Tobbe hade skickats iväg klockan tio med stränga order att sova, och hade svarat «ja, morbror» så som unga män svarar när de tänker låta bli. Köket var skurat. Sista beställningen från fiskleverantören var avbockad. Golvet luktade tvål, stolarna stod vid borden, och borden var dukade med vita dukar, tre glas var och ett litet ljus i mitten som inte skulle tändas förrän i morgon.

Olle hade en lista. Den hette «Framdriftsplan Invigning v.14» och hade 214 punkter, och 211 av dem var avbockade. De tre sista var:

Punkt 212: Strömavbrott (reservljus, inte levande ljus, se brand).

Punkt 213: Kontrollera gafflarna.

Punkt 214: Vara redo.

De två sista timmarna hade han ägnat åt ljuset. Det skulle vara varmt utan att vara rött, och det var kriteriet, ordagrant, som det stod i hans anteckningar. Han hade en app som mätte lux och en annan som mätte färgtemperatur, och han hade ställt in dimmrarna fjorton gånger. Talet var 2700 kelvin. Det var rätt. Det var också en känsla, och känslan var också rätt, och han hade inte vetat att man kunde kontrollera båda delarna med en mobiltelefon.

Sedan gick han genom salen och placerade folk vid borden i huvudet. Antonio fick bordet vid väggen, med utsikt över allt och fri rygg, så som han satt på baren: som en man som vill se dörren innan dörren ser honom. Carmen fick hörnet, så att hon kunde kommentera utan att bli avbruten. Hanna och barnen fick bordet vid fönstret, och Matilda fick stolen med utsikt mot bilden. Borgmästaren fick det bästa bordet. Olle kom på att borgmästaren knappast skulle sätta sig. Borgmästare sätter sig inte. De står, och alla andra sitter i förhållande till dem.

Det var punkt 214 som var problemet. Han hade varit ingenjör i en mansålder och visste att en uppgift utan definition av färdig är ett humör.

Klockan 00.10 sänkte sig en korg från himlen.

Olle hörde den först. Ett svagt, skrapande ljud mot fasaden, och sedan en flätad korg i ett snöre som dinglade utanför glasdörren, exakt i ögonhöjd. I korgen låg en lapp. Med blå kulspetspenna och rund stil stod det: «Klagan nr 17.»

Han öppnade dörren och tittade upp.

Doña Remedios bodde på andra våningen, rakt ovanför lokalen, och hade gjort det i femtioett år. Hon var åttiofyra och ungefär så lång som en kvast. Sedan dagen skylten sattes upp hade hon haft en stol på balkongen, vänd mot dörren, med kudde och kikare, «för tillsyn». Hon hade skickat sexton klagomål till kommunen. Alla var skrivna på baksidan av elräkningar och numrerade med blyerts, och det senaste handlade om doften av citron. Hon ansåg att den var «för ärlig».

«Buenas noches, Doña Remedios.»

«¿Por qué está la luz encendida?» ropade hon ner. Varför är lampan tänd?

«Jag kontrollerade något.»

«¿Qué?»

«Gafflar.»

Det blev en lång paus på andra våningen. Sedan sa Doña Remedios, med en röst som sett allt: «Los hombres.» Männen.

Olle läste lappen igen. Klagan nr 17 visade sig vara en beställning. «Mañana abren. Mesa tres. Soy primera.» I morgon öppnar ni. Bord tre. Jag är först. Nästa rad, understruken två gånger: «No me sentéis con el alcalde.» Sätt mig inte vid borgmästaren.

Hon ville ha bord tre, hon ville vara först, och hon ville inte sitta bredvid borgmästaren.

Olle tänkte efter. Han gick in till kylskåpet, tog en kall tortilla med dill och rökt lax, la den på en liten tallrik, la tallriken i korgen och ryckte två gånger i snöret. Korgen försvann upp i mörkret.

Efter en halv minut kom den ner igen. Tallriken var tom. På lappen stod ett enda ord.

«Salado.»

För salt.

Olle tog en bit av resten som låg kvar i kylskåpet. Hon hade rätt. Han skrev ner det. Det blev punkt 215.

Sedan gick han bort till bilden.

Den hängde längst in, över den lilla baren, i en enkel svart ram. Det enda ljuset i salen kom från lampan över disken. Bamse tittade på honom med mössan på sned och ena örat högre än det andra, och med ett uttryck som sa att han hört allt, att han var villig att höra mer, men helst inte innan han fått äta.

Olle satte sig på barstolen under bilden.

«Du hade inte gillat det här», sa han högt. Ingen hörde honom. «Bord och stolar överallt. Inte ett ställe att ligga på. Folk skulle ha snubblat över dig hela kvällen.»

Bilden svarade inte. Det var okej. På väggen bakom disken hängde den målade kartan över Andalucía, med de oläsliga initialerna intill Málaga. Han hade aldrig tagit reda på vem de tillhörde. Han hade bestämt sig för att låta dem vara.

Rummet var inte tyst. Kylrummet surrade i köket, och någonstans bakom väggen tickade en rörledning som kallnade. Han hade lärt sig ljuden på tre månader, som man lär sig ett djurs andning. I morgon skulle de försvinna under röster. Det var det som skrämde honom mest: att det var tyst nu, och att ingen skulle höra det igen.

Här kom tvivlet, som det alltid kommer, vid halv ett på natten före något. Han hade aktiepengarna i väggarna. Han hade skrivit sitt namn under ett hyresavtal. Han var nästan sextio och hade aldrig drivit ett ställe med kassa. Han hade en felträdsanalys på baksidan av en leverantörsfaktura. Borgmästaren kommer för sent: fyrtio procent. Rodrigo kommer för tidigt: nittio. Gazpachon tar slut under andra timmen: tjugo. Olle gråter under talet: där stod inget tal, bara ett frågetecken och ett streck under.

Tänk om ingen kom? Tänk om de kom och inte gillade mesosten? Tänk om det enda de gillade var kaklet och bilden, och de betalade för det och gick hem och aldrig åt något så konstigt igen?

Han tog fram telefonen och öppnade anteckningar. Överst stod det «Tal». Under var det tomt.

Han skrev:

«Kära gäster. Tack för att ni har kommit. Restaurangen är byggd i enlighet med gällande föreskrifter, och vi är stolta över att kunna öppna i dag.»

Han läste det. Han raderade det. Det lät som ett pressmeddelande från ett kommunalt vattenverk.

Han skrev:

«Jag växte upp i Västerås, en stad vid Mälaren, och Mälaren var lång, och det fanns mycket fisk, och en del av den blev mat...»

Han blev stående vid orden «en del av den blev mat». Han raderade det.

Han skrev:

«Bamse var en hund.»

Han tittade på meningen. Den var sann. Det var det svåra med den. Sanna meningar är värre att läsa högt än falska, eftersom de falska inte kräver något av rösten. Han lät den stå några sekunder. Sedan tog han bort bokstäverna, en efter en, tills skärmen var lika vit som när han började.

Annika hade en regel. Tänk aldrig klockan ett på natten, sa hon. Då tänker natten åt dig.

Han la telefonen med framsidan nedåt.

Leila knackade på glasdörren med en nyckel. Hon hade en termos i ena handen och en regnjacka över armen, och det lugna, vakna ansiktet hos en kvinna som lagt märke till att lampan var tänd.

«Jag kunde inte sova», sa hon när han öppnade. «Jag gick förbi.»

«Jag kontrollerade något.»

«Gafflarna.»

«Hur vet du det?»

«Doña Remedios sa det när jag kom. Hon frågade om jag var la sueca. Jag sa hälften. Hon sa att hon tar hälften. Sedan sa hon att du kontrollerat gafflarna. Tre gånger.»

«Det var två.»

«Hon sa tre. Hon har kikare.» Leila ställde termosen på baren och hällde upp i två koppar utan att fråga. Kaffet var starkt och varmt och hade kardemumma i. Det smakade som att bli lyssnad på.

Hon satte sig på barstolen bredvid honom. Olle tittade ner i golvet. Det var ett ögonblick då han inte visste vilken känsla som skulle få det första ordet, och Leila lät honom komma fram till det själv.

«Jag vågar inte», sa Olle.

«Jag vet.»

«Tänk om det går fel?»

«Då går det fel. Du har redan haft generalrepetitionen.»

«Den gick fel.»

«Och sedan kom ni på benen igen.» Hon nippade. «Det var hela poängen med en generalrepetition.»

«Jag har inte skrivit något tal.»

«Du ska inte hålla något tal. Borgmästaren håller tal. Du ska stå bredvid och se ut som om du är glad över det.»

«Jag vet inte om jag klarar det.»

«Du har övat. Du ser sådan ut varje gång Rodrigo ringer.»

Olle skrattade. Det var första gången den kvällen. Det kom upp ur honom som något som legat i en låda och väntat.

Leila tittade upp på bilden. Hon tittade länge.

«Han hade sovit nu», sa hon.

«Ja.»

«Under bord tre.»

«Det är Doña Remedios bord.»

«Han hade tagit det ändå. Närmast dörren.»

«Närmast köket», sa Olle.

Han såg på bilden. «Det var din idé, allt det här.»

«Det var min idé. Det är din restaurang.» Hon såg på honom. «Skillnaden är viktig, och den är viktig i morgon.»

Han ville svara, men svaret var för stort för att komma ut i en bit, så han tog kaffet i stället.

Hon lutade huvudet mot hans axel. Inte länge. Precis så länge som det behövdes.

Utanför kom ljudet. Först långt borta, ett svagt sus, sedan närmare, en eldriven tandborste med stora ambitioner. Två mopeder bromsade vid glasdörren, och på dem satt samma två pojkar som förut, den ene bakom den andre, med hjälmarna på sned. Den bakre tittade genom rutan och upptäckte att lampan var tänd.

«¡Eh, sueco!» pep han.

Olle gick till dörren och öppnade den några centimeter. «¿Sí?»

«¡Mañana, suerte!» ropade pojken, med den högsta, tunnaste röst en femtonåring kan åstadkomma när han menar det. Och sedan, som om det blev för mycket känsla: «¡Y que haya pulpo!»

«Habrá pulpo.»

De for iväg. Ljudet försvann nedåt mot hamnen, och gatan blev tyst.

«Vad sa de?» frågade Leila.

«Lycka till. Och att det måste finnas pulpo.»

«En rimlig begäran.»

«Den enda de har skickat.»

Han släckte lampan över baren. Det blev mörkt, förutom det lilla ljuset från gatan. Han rörde inte bilden. Han stod bara en sekund framför den med nyckeln i handen, så som man står framför en dörr man vill säga något till.

Sedan låste han, och de gick tillsammans ut i natten.

Från andra våningen, i mörkret, hördes en röst med full frasering:

«¡Y no más sal!»

«Vad sa hon?» sa Leila.

«Inget mer salt.»

«Vilken punkt är det?»

Olle tog fram lappen.

«Tvåhundrasexton», sa han.

Olle i Spanien är en fiktiv novellserie. Alla händelser och personer är påhittade, men inspirerade av verkliga erfarenheter från svenskar som har flyttat till Spanien.