Klockan tre och sju minuter på natten hade Olle Jansson från Västerås legat vaken i tjugotvå minuter och lyssnat på något han först identifierat som möjligt vindbrus, sedan som möjligt grannljud och till slut som obestridligt och fullständigt oacceptabelt festljud från terrassen tre våningar ner, där musiken pulserade i det frekvensregister som går rakt igenom väggmassa och madrass och drar sömnen ur en som en filt ur en säng.

Olle visste vem det var. Givetvis visste han det. Det hade börjat lugnt, som det alltid gjorde, med några som kom tillbaka från stranden på gott humör och satte sig med ett par öl. Så kom det fler. Så ännu fler. Tobbe hade tretton vänner på plats innan Olle hunnit somna, och musiken hade klättrat från «lågt bakgrundsljud» till «vill du ha publik» utan att någon verkade ha märkt övergången.

Han gick på toa. Drack ett glas vatten. Gick tillbaka. La sig. Slöt ögonen. Någon började skratta, högt, den sortens skratt som inte kalibrerat sig mot klockan, för folk som är tjugo år vet inte att klockan finns.

Olle öppnade ögonen, såg upp i taket och tänkte att det här var exakt den situation som Annika skulle ha hanterat med en kombination av fast röst och en enda konkret mening som fick folk att packa ihop utan att känna sig angripna. Själv saknade han den talangen helt. Men han hade en morgonrock. Och den fick räcka.

Terrassen var större än Olle föreställt sig. Sju personer hade han tänkt sig. Det var närmare det dubbla, fördelade på campingstolar och golvet och en filt som någon hämtat fram, och mitt i alltihop stod en vattenpipa som skickade ringformad rök upp mot himlen som en liten fabrik i miniatyr. Musiken kom ur en liten bluetooth-högtalare som på intet sätt borde kunna låta så mycket.

Tobbe såg honom först. «Morbror! Du är uppe!»

«Ja», sa Olle. «Det är jag.»

«Bra! Sätt dig!»

Olle höll fram ett finger, sådant finger som betyder «ett ögonblick», och tog de tre stegen fram till högtalaren, skruvade ner volymen till en mer civiliserad nivå och vände sig om med det han planerat som en auktoritär och vuxen blick. Blicken möttes av fjorton par ögon som alla såg på honom med vänlig, alkoholfuktad uppmärksamhet. Ingen verkade hotad. Ingen verkade planera att gå hem.

En ung man med svart hår och den släpiga hållning som hör till den som aldrig haft dåligt om tid reste sig, sträckte fram handen och sa, på spanska, att han hette Martín och kom från Buenos Aires, och att morgonrocken var väldigt fin.

Olle skakade hand. Det hade han inte planerat, men det hände.

Martín hade en teori om livet. Alla argentinare Olle träffat hade en teori om livet, vilket han räknade med inte var någon slump, och den här teorin gick ut på att människor är som shishakol: de behöver värme utifrån för att hålla sig tända, och de flesta nordeuropéer försöker tända sig själva, ensamma, inomhus, och undrar varför de slocknar.

«Vad tänker du?» frågade Martín. Frågan kom på det sätt som faktiskt vill veta.

Olle satt nu. Han mindes inte riktigt när det hänt, men han satt i en campingstol med en halvljummen öl i handen, Martín till vänster och Tobbe till höger, och ovanför dem hängde himlen full av stjärnor, den sortens himmel man inte ser i Västerås eftersom ljusföroreningen tar dem.

«Jag tänker att det ligger mycket i det», sa Olle. «Jag tände mig själv ensam i två år efter att min fru dog. Det gick inte så bra.»

Martín nickade. «Och nu?»

Olle såg sig om på terrassen. Tobbe diskuterade ivrigt något med en tjej som gestikulerade som om hon förklarade något mycket viktigt. Tre killar satt i en klunga och skrattade. Röken från vattenpipan seglade uppåt.

«Nu har jag lite mer värme», sa Olle.

Martín log. Räckte fram pipan. Olle tog emot den, tänkte att han absolut inte var den typen, drog försiktigt och hostade genast på ett sätt som fick Tobbe att klappa honom på ryggen och Martín att säga, vänligt, att det nog krävdes lite övning.

Det var precis då någon hittade fiskehatten.

Den tillhörde Tobbe, köpt på en marknad i Málaga för tre euro och använd för att hålla ner badhanddukar i blåsten. Den var ljusgul med ett litet ankare på sidan, den sortens hatt som bara ser rätt ut på människor under tjugofem eller på folk som slutat bry sig, och Tobbe satte den på Olles huvud utan förvarning och förklarade, högt och bestämt, att det här var precis rätt.

Det rådde allmän enighet. Fjorton människor, en man från Västerås i morgonrock och ljusgul fiskehatt, och alla ansåg att kombinationen fungerade mycket bra.

Olle tog inte av sig hatten. Han visste inte riktigt varför, men det kändes som en för stor ansträngning, och hatten var förvånansvärt behaglig i nattvärmen.

Martín tog upp telefonen. «¿Una foto?» En bild?

Olle var på väg att säga nej, men något i honom, något som antingen var natten eller ölet eller vattenpipan eller argentinaren med sin teori om värme och kol, bestämde sig för att säga ingenting. Han satt stilla. Fiskehatten satt på sned. Runt omkring honom satt tolv unga människor från tre olika länder med öl och shisha och den lättsamma glädjen hos folk som inte har något särskilt de måste hinna med.

Det klickade.

Klockan halv fem gick folk hem, ett par av dem, och Tobbe plockade undan några av flaskorna och sa godmorgon och försvann in. Martín och Olle blev sittande i fem minuter, två män från olika sidor av världen i stilla samförstånd över nattens kvarlevor.

«Tack för sällskapet», sa Martín. «Det är ovanligt att ha en morbror med på sådana här kvällar.»

«Jag var inte med», sa Olle. «Jag kom för att klaga.»

Martín log brett. «Klagade du?»

Olle tänkte efter. «Nej.»

«Bättre så.» Martín reste sig, skakade hand igen, gick. Olle blev sittande. Himlen ljusnade en aning längs kanten där den mötte bergen. Fiskehatten satt fortfarande på hans huvud. Han tog av den, tittade på den, satte på sig den igen.

Gick in. La sig. Somnade genast.

Klockan elva nästa morgon plingade telefonen. En Instagram-notis från ett konto Olle inte kände, som taggat honom i en bild. Han tryckte på den med den halvvakna ouppmärksamheten hos en man som inte är redo för nyheter än.

Bilden var skarp. Bättre ljus än Olle trott. Där satt han i morgonrocken med fiskehatten på sned, en halvljummen öl i ena handen och vattenpipsslangen i den andra, omgiven av människor man inte kunde gissa åldern på, och Martín hade skrivit under: El sueco del sombrero. Svensken med hatten. Hundrasjuttio gillamarkeringar. Några kommentarer på spanska. En kommentar på svenska från ett namn Olle inte kände: «Är inte det där gubben från Cómpeta lol.»

Olle la ner telefonen. Tog upp den igen. La ner den.

Det plingade till. Ett meddelande. Hanna. «Pappa. Är det DU på Instagram-bilden?»

Olle i Spanien är en fiktiv novellserie. Alla händelser och personer är påhittade, men inspirerade av verkliga erfarenheter från svenskar som har flyttat till Spanien.