Det började med en caffe solo på ett kafé i Málaga vars namn Olle inte kunde, eftersom han aldrig varit där förut och sannolikt inte skulle hitta tillbaka. Det var ett sådant kafé som ligger i smala gator mellan Calle Larios och hamnen, där turisterna inte stannar och lokalbefolkningen gömmer sig, och Olle hade gått in därför att benen bestämt det på egen hand, som ben gärna gör i städer där man är främling.

Han hade varit i Málaga för att träffa Gonzalo på banken om lägenheten på tolfte våningen, det som börjat som en lös tanke och nu höll på att bli något som liknade pappersarbete, och efter en timme med spansk kontraktsjargong som Olle följde med ungefär trettio procent behövde han sitta ner någonstans utan att något förväntades av honom.

Kaféet hade fyra bord, en liten bardisk och en radio bakom kassan som spelade något Olle inte kände igen. Han satte sig vid fönstret. Beställde en caffe solo. Såg ut på gatan där folk gick med det tunga, målmedvetna steg som tillhör människor som vet exakt vart de ska, det enda stegmönster Olle aldrig behärskat.

Då hörde han det. Svenska.

Svenska hör man överallt i Málaga, och Olle hade för länge sedan slutat reagera. Men det här var en röst två bord bort som förklarade något om ett leverantörsavtal för någon i telefon, och den hade en kvalitet han inte kunde låta bli att lägga märke till: lugn och exakt, med humorn liggande strax under ytan så att man inte riktigt visste om den fanns där eller om man inbillade sig.

Hon la på. Tittade i kaffekoppen. Såg upp, och ögonen mötte Olles, och den där stunden under Tres Reyes-paraden i januari, glimten av en främling i folkvimlet som han burit med sig utan att kunna förklara varför, föll på plats. Det var henne. Samma ansikte. Samma lätta, värderande blick.

Olle tänkte: säg något. Ingenting kom. Han tänkte: nicka då. Nicken kom inte heller, för nacken hade uppenbarligen gått i strejk i solidaritet med resten av honom. Till slut sa han: «Ursäkta. Var det du som stod bakom mig på Tres Reyes i Cómpeta och frågade om det var kul i pannan?»

Hon log. «Det var jag. Du såg så förvånad ut att jag nästan fick dåligt samvete.»

«Du är väl inte härifrån?» sa Olle, och hörde själv hur dumt det lät.

«Halvt och halvt», sa hon utan att ta illa upp. «Mamma från Malmö, pappa från Damaskus. Uppvuxen i Göteborg, nu bosatt i Málaga. Det är ett långt svar på en kort fråga.»

«Nej», sa Olle. «Det är ett bra svar.»

Hon hette Leila. Hade bott i Málaga i två år och arbetade med import av keramik från Marocko och Portugal och «allt som ser dyrt ut men är billigt att tillverka och som folk köper för att det ser jordnära ut», sa hon, med ett litet leende som antydde att hon tyckte det här var roligare än det borde vara. Hade bott i Göteborg, Stockholm, Berlin och en kortare period i Auckland, som hon beskrev som «ett misstag baserat på en karta som inte var ärlig om avstånd».

Olle lyssnade. Olle, som vanligtvis lyssnade med den aktiva, medvetna uppmärksamhet man lär sig av tjugo år i ingenjörsteam där man måste förstå vad folk menade och inte bara vad de sa, märkte att han nu bara lyssnade för att han ville, utan strategi, utan teknik, bara det: hennes röst och kaffeångan och gatan utanför.

«Och du?» sa Leila. «Vad gör du i Málaga?»

«Bankmöte. Eller egentligen bor jag i Cómpeta. Uppe i bergen. Men bankmöte i Málaga i dag.»

«Cómpeta», sa hon, och uttalet var rätt, som folk som bott här länge uttalar det, inte som turister. «Den vita byn med den stora utsiktsrestaurangen som folk kör en timme för att äta på och sedan inte ser något eftersom de sitter inne.»

«Precis den», sa Olle. «Jag sitter alltid ute.»

Leila skrattade. Inte högt, inte uppspelt, bara det korta ljudet av något som verkligen är roligt. Olle tänkte att det är en konst att skratta rätt och att de flesta inte behärskar den, och att han nu satt på ett kafé i Málaga och bedömde en främlings skrattteknik som om det vore en professionell bedömning han var kvalificerad att göra.

De pratade i femtio minuter. Olle vet det eftersom han tittade på klockan en enda gång och det hade gått femtio minuter och det kändes som fem, vilket antingen är tecken på ett mycket bra samtal eller på att Olle har ett problematiskt förhållande till tid, och sannolikt båda.

När hon reste sig för att gå höll Olle på att inte säga något, för det han ville säga var: «Kan vi göra det här igen?» och den meningen satt fast på punkten mellan tanke och mun där alla viktiga meningar fastnar. Leila stannade. Tog upp telefonen. La den på bordet framför honom.

«Mitt nummer», sa hon. «Om du är i Málaga igen.»

Olle sparade det. Alldeles för långsamt, med fingrar som uppförde sig som om de aldrig sett en smartphone, och Leila stod och väntade med det lugna tålamod som hör till en människa som har tid för att hon bestämmer över sin egen tid, och sedan gick hon ut på gatan och försvann i den riktning folk försvinner i när man inte kan följa efter.

Olle blev sittande med en tom kaffekopp och telefonen i handen och ett namn i kontaktlistan som han skrivit in: Leila (Málaga kafé).

Han andades ut. Han hade hållit andan i ungefär femton sekunder utan att veta om det.

Tillbaka i Cómpeta. Bamse mötte honom i dörren med energin hos en hund som väntat länge och inte har något bättre ord för det än hela kroppen. Tobbe var ute, som Tobbe alltid var, av skäl Olle slutat fråga efter eftersom svaren antingen var vaga eller handlade om folk Olle inte kände och inte ville lära känna.

Olle gick ner till baren, dit han gick när något hänt som han behövde tänka på utan att tänka på det, och det är en distinktion som bara ger mening i en viss ålder.

Carmen var där. Carmen var alltid där, med sitt glas och sin bok och sin blick, den blick som sett allt som hänt i Cómpeta sedan 1987 och som hade åsikter om det mesta men bara delade dem med dem som förtjänat dem.

«Du ser annorlunda ut», sa Carmen.

«Jag ser exakt likadan ut som alltid.»

«Det är en ny sorts likadan som alltid.» Carmen drack. «Bankmöte?»

«Bankmöte. Och... ett kafé.»

Carmen la ifrån sig boken. Det var ett tecken. Carmen la aldrig ifrån sig boken om det hon la den för inte var viktigare än boken, och boken var tydligt viktig eftersom hon satt mitt i den. «Ett kafé», sa hon.

«Ett kafé med en person.»

«Vad för person?»

Olle tog en klunk av cañan som Miguel ställt framför honom utan att han beställt, för Miguel visste, Miguel visste alltid. «Halvsvensk, halvsyrisk. Keramik. Exakt. Rolig på ett sätt man inte ser komma.»

Carmen nickade långsamt, den nick som betyder att hon bearbetar informationen och kommer att säga något man inte är beredd på. «Och du är här», sa hon. «I stället för att ringa henne.»

«Det har gått tre timmar.»

«Tre timmar räcker gott för att ringa någon man vill ringa.»

Olle sa ingenting. Carmen fortsatte, lugnt, med den ton hon använder när hon säger något hon tänkt på länge: «Vad är det du är rädd för, Olle?»

Olle tänkte, långsamt, på det sätt man tänker när man faktiskt letar efter något och inte bara vill komma fram till ett svar. «Jag vet inte om det är rätt», sa han till slut. «Om det är... tillåtet, på något vis.»

Carmen ställde ner glaset. «Tillåtet av vem?»

Det var den frågan. Olle visste att det var den frågan och hade inget svar som höll under tyngd.

«Du tror att hon skulle bli arg», sa Carmen.

Det var ingen fråga. Olle svarade ändå. «Kanske. Jag vet inte. Det är konstigt att tänka på.»

«Lyssna», sa Carmen. «Jag kände inte Annika. Men du har berättat tillräckligt om henne för att jag ska veta en sak.» Hon såg rakt på honom, den direkta ögonkontakt Carmen använder när hon menar att det hon säger inte ska gå ut genom andra örat. «Hon skulle ha blivit arg om du INTE levde.»

Tystnad. Baren. Fotbollen på tv:n som ingen tittade på. Ett flygplan högt någonstans över taket.

«Hon sa det till mig en gång», sa Olle lågt. «Inte på slutet. Några år tidigare. Vi hade något slags gräl om ingenting, och jag sa att det var okej, att jag klarade mig. Och hon sa: Var inte dum, Olle. Du förtjänar att vara glad. Med den blicken.» Han tystnade. «Den blicken var inget förslag.»

Carmen tog sitt glas. Lyfte det inte. Höll det bara. «Då vet du ditt svar.»

De satt en stund utan att prata. Miguel torkade disken. Fotbollen. Gatan utanför där Dolores gick förbi och inte tittade in, för Dolores tittar alltid in och i dag lät hon bli, vilket var det närmaste en gåva Dolores kom.

Till slut sa Carmen: «Vad heter hon?»

«Leila.»

Carmen nickade. «Ett vackert namn.»

«Ja», sa Olle. «Det är det.»

Hemma. Bamse på golvet. Tobbe fortfarande ute. Olle satte sig i den blå stolen på balkongen med telefonen och himlen som börjar bli mörk i kanterna i juni, det mörker som är mer lila än svart och som Olle av någon anledning tänker på som det vackraste ljuset i Spanien.

Han öppnade kontaktlistan. Leila (Málaga kafé). Han tog bort parentesen. Bara Leila.

Sedan skickade han ett meddelande. Kort, för de bästa meddelandena är korta och för att Olle inte förmådde något längre: «Ska till Málaga igen på fredag. Kanske samma kafé, om du känner igen det. Hälsningar Olle.»

Han la telefonen i knät. Bamse snarkade från vardagsrummet. Ekot av en skoter nere på gatan. Olle tänkte att han nu satt och väntade på ett pling från en telefon som om han var sjutton år, något man inte väntar sig att göra om efter en viss ålder, och som visar sig inte ha förändrats det minsta.

Telefonen vibrerade.

«Fredag funkar. Klockan elva? Jag hittar kaféet. Hälsningar Leila. (Du behöver inte skriva hälsningar i ett sms, Olle.)»

Olle läste meddelandet två gånger. Log. Det var ett av de leenden som inte frågar om lov.

Han la telefonen på armstödet och såg ut över det lila mörkret över åsarna och märkte, försiktigt och försiktigt, att han såg fram emot fredag.

Olle i Spanien är en fiktiv novellserie. Alla händelser och personer är påhittade, men inspirerade av verkliga erfarenheter från svenskar som har flyttat till Spanien.