Hanna kom med flyg från Stockholm en tisdag, och Olle mötte henne på flygplatsen i Málaga med en hemmaskriven lapp där det stod «HANNA BERGSTRÖM» med stora bokstäver. Tobbe hade insisterat på att det var så man hämtade folk på flygplatser, och Olle hade invänt att Hanna väl visste vem hennes pappa var, och Tobbe hade svarat att det handlade om att bli sedd, inte igenkänd, och Olle hade stirrat på honom lite för länge för en man som påstår att han inte tänker djupa tankar.

Hannas ansikte när hon kom genom ankomsthallen var av det slag som säger många saker på en gång. Glädje. Lättnad. Och något Olle kände igen som försiktig förberedelse, den lilla inandningen hos människor som är på väg att se något de inte är helt säkra på vad det är.

«Pappa.» Hon kramade honom. En lång kram. «Du är så... brun.»

«Spanien, ja.»

«Och smal.»

«Tack.»

«Det var inte nödvändigtvis en komplimang, det var bara...» Hon såg på padelracketen i hans väska, den röda som stack upp som en flagga. «Är det en padelracket?»

«Jag håller på att lära mig padel.»

Hanna nickade långsamt, som en psykolog som antecknar något utan att kommentera det. De gick mot bilen. Olle hade inte tänkt på att han bar en padelracket hängande ur väskan så som folk i Västerås bär paraply.

Lägenheten i Cómpeta var varm och luktade hund och något sötfruktigt som möjligen kom från Tobbes senaste experiment med smoothie, som han gjorde i en mixer han köpt utan lock och som fortfarande hade röda fläckar i taket som bevis. Tobbe satt i soffan med hörlurar på, utan t-shirt, med en bok som inte liknade något Olle köpt.

Han såg upp. Tog av sig hörlurarna.

«Du är Hanna?»

«Ja.»

«Tobbe.» Han sträckte ut handen. Hanna tog den. De betraktade varandra med nyfikenheten hos två människor som hört mycket om varandra och nu ska kolla om det stämmer.

Bamse reste sig från hundbädden i hörnet och travade bort till Hanna med värdigheten hos en gammal hund som vet att han inte behöver springa för att bli uppmärksammad. Hanna böjde sig ner. Bamse la huvudet mot hennes hand.

«Han är gammal», sa Hanna lågt.

«Han mår bättre här», sa Olle. «Värmen.»

Hanna såg upp på honom. Något skiftade i blicken, men hon sa ingenting.

Vinflaskan stod på köksbänken. Halvfull, klockan var fyra och det var eftermiddag, och Olle hällde upp ett glas åt sig själv och såg på Hanna och sa «vill du ha?», och Hanna tog glaset och drack och sa «det är gott», och ingen av dem kommenterade att det var lite tidigt för vin, för de kände båda till familjer där klockan fyra inte är tidig nog att kommentera, bara tidig nog att lägga märke till.

Den första natten Hanna sov där sov Olle dåligt, som han alltid gör när lägenheten är full av människor han älskar och han inte vet om han älskar sig själv tillräckligt för att de ska se det. Klockan två på natten hörde han ett ljud från balkongen.

Tobbe satt där. Ensam. Han satt i den hopsjunkna hållning som tillhör någon som suttit där länge, med axlarna lite för tunga för en pojke på arton, glaset på räckets kant, halvtomt med något som var whisky eller bourbon, Olle visste inte vad de unga dricker numera, och Tobbe stirrade ut över Cómpeta i natten, de vita husen i mörkret, en hund som skällde nere i dalen, ljuset från María Josés fönster i huset snett under.

Olle stod i balkongdörren. Tobbe hörde honom inte. Olle blev stående.

Han kände igen blicken från barndomen. Köksfönstret i barndomshemmet i ett av Västerås arbetarkvarter. Ljudet av is mot glas från vardagsrummet, och Annika som lade handen på hans arm och sa «låt bli», för de visste båda att man inte kan göra något åt en sådan blick, man kan bara vänta tills den är över. Hos Karin tog det alltid till nästa morgon. Tobbe hade den nu, och det fanns inget roligt i det, bara något tungt och stilla och äkta.

Olle drog ut en stol. Satte sig. Tobbe vände sig inte om.

En lång stund sa ingen något. Hunden nere i dalen skällde igen, kortare nu, och slutade. Vinden var varm.

«Olle», sa Tobbe till slut. Lågt. Inte början på en mening, bara ett konstaterande att han visste att Olle var där.

«Mm.»

Paus. Bamse kom ut. Lade sig ner mellan dem, tungandad och lugn.

«Hon svarade inte.»

Olle sa inte «vem». Han visste vem. Karin. Tobbes mamma. Mamman som alltid svarade, det var problemet, hon svarade alltid och det var alltid något, och så en kväll svarar hon inte, och det är värre, det är nästan värre, för då sitter man här och undrar om allt är bra eller om ingenting är bra, och den ovissheten är tyngre än alla samtalen.

«Försökte du mer än en gång?» frågade Olle.

«Tre.»

Olle nickade. Tobbe drack. Olle tog inte glaset ifrån honom, han var arton, och att ta glaset från en artonåring som sitter ensam på balkongen klockan två med en sådan blick är den sortens handling som stänger en dörr man aldrig får upp igen.

«Jag ringde henne i går», sa Olle.

Tobbe såg på honom för första gången. «Och?»

«Det gick bra. Hon var... hon var sig själv.»

«Det är inte alltid ett gott tecken.»

«Nej», sa Olle. «Men det är ett tecken.»

Tobbe ställde ner glaset på räcket igen. De satt där. Bamse andades. Natten i Cómpeta luktade jasmin och varm sten, och Olle tänkte att det finns något med nätter som gör att saker kan sägas som inte kan sägas på dagen, som om mörkret vore ett slags samtyckesformulär för ärlighet.

«Jag är glad att du är här», sa Tobbe till slut.

Olle rörde sig inte. «Det är jag också.»

De blev sittande tills klockan närmade sig tre, och Olle gick in när Tobbe vände stolen mot väggbelysningen och började bläddra i telefonen med lättheten hos någon som är tillbaka, inte borta längre, bara tillbaka.

Nästa morgon, eller egentligen förmiddag, satt alla tre vid frukostbordet. Hanna hade köpt bakverk av Dolores, som lagt dem i en påse med en servett över och en blick som sa att Olles gäster förstås inte skulle äta rostat bröd från affären, och Hanna hade tagit emot påsen med den försiktiga tacksamhet hos en svensk dam som är lite rädd för att göra fel i andras kvarter.

Tobbe kom ut i köket med håret i ansiktet och en t-shirt som såg ut att ha legat i en resväska, satte sig, tog ett bröd, drack kaffe och sa «buenas», och Hanna svarade «buenas» eftersom det är vad man säger, och Olle såg att Tobbe såg bättre ut än kvällen före, bättre, om än varken bra eller pigg, den lilla skillnaden mellan att ha sovit och att ha legat vaken, och den är faktiskt inte densamma.

«Du ser trött ut», sa Hanna till Tobbe, med den rakhet som kan verka oförskämd men egentligen är omsorg utan inslagning.

«Sov dåligt.»

«Balkongen?» sa Hanna.

Tobbe tittade på henne. Olle tittade på Hanna. Hanna tog ett bröd.

«Mitt sovrum ligger mot balkongen», förklarade hon lugnt. «Jag sov inte gott heller.»

Det blev tyst runt bordet, på det sätt som inte är obehagligt, bara fyllt av något som alla tre vet och ingen behöver säga. Tobbe rörde om i kaffet. Bamse kom och la sig under bordet, som han alltid gör när stämningen i rummet är en han gärna vill vara en del av.

Efter frukost gick Hanna ut på balkongen med kaffet och blev stående och såg ut över byn. Olle kom ut bredvid henne. Tobbe plockade av bordet därinne, något han aldrig gjort frivilligt de första veckorna, och Olle hörde att han sjöng lågt på något som varken var svenska eller spanska och förmodligen var från en spellista han inte skulle visa för folk som spelade padel.

«Pappa», sa Hanna.

«Mm.»

Hon tittade inte på honom. Såg ut över hustaken. «Du är annorlunda här. Inte på ett dåligt sätt, bara...» Hon letade efter ordet. «Lättare. Du är lättare än du var.»

Olle tänkte på de tjugoåtta kilona. Tänkte att det var vad hon menade, men visste att det inte var det.

«Mamma skulle ha velat se det här», sa Hanna.

Olle svarade inte genast. Lade handen på räcket. Husen nedanför, Dolores tvättlina, två fåglar på en ledning, värmen som redan började stiga.

«Ja», sa han till slut. «Det tror jag också.»

De stod där en stund till. Tobbe kom ut med sin andra kaffe och klämde in sig mellan dem och sa «vad tittar ni på» och de svarade «ingenting» och han sa «coolt» och blev stående han också, och Olle tänkte att Cómpeta nu var platsen där tre människor med tre olika sorters sorg och lättnad stod på en balkong klockan tio på förmiddagen och sa ingenting och menade allt.

Eftermiddagen gick lugnt. Hanna gjorde en tur ner i byn med Bamse, och Olle såg dem genom fönstret, dotterns steg och hundens lugna trav, och Dolores som stoppade dem vid hörnet och pratade i fem minuter med Hanna, som inte förstod ett ord men nickade på ett sätt som Dolores uppenbarligen fann tillfredsställande.

Klockan halv sex satte de sig ute med vin. Hanna med ett glas. Olle med ett glas. Tobbe med ett glas vatten, som ingen kommenterade men som Olle lade märke till.

«Tänker du bli kvar länge?» frågade Hanna Tobbe.

Tobbe ryckte på axlarna. «Vet inte. Olle kastar inte ut mig än.»

«Jag har försökt», sa Olle. «Han är väldigt tung.»

Tobbe skrattade. Hanna skrattade. Olle skrattade, och det är inte alltid humorn är rolig, ibland är det bara det enda alternativet till något man inte vet vad man annars ska göra med.

Hanna såg på Tobbe med det ansiktsuttryck som Olle kände igen från Annika, den stilla bedömning som mer liknar intresse än dom, blicken hos någon som ser en människa och försöker förstå vad hen bär på.

«Har du tänkt på vad du vill göra efteråt?» sa hon.

«Efteråt vad?»

«Efter... det här.» Hon gestikulerade försiktigt mot lägenheten, Cómpeta, Spanien i allmänhet.

Tobbe satt tyst ett ögonblick. Solen började gå ner bakom åsen. Husen blev gulare.

«Vet inte», sa Tobbe. «Men jag tror jag behöver lite mer av det här innan jag vet.»

Hanna nickade, och Olle såg att hon förstod det, eftersom hon varit dotter tillräckligt länge för att förstå att somliga människor behöver en plats att stanna upp på innan de kan börja gå vidare, och att den platsen ibland är en balkong i Andalusien och en gammal hund och en morbror med padelracket och vin klockan fyra.

Olle i Spanien är en fiktiv novellserie. Alla händelser och personer är påhittade, men inspirerade av verkliga erfarenheter från svenskar som har flyttat till Spanien.