Det var Tobbe som hittade den. Egentligen hade han letat efter parkeringsplats i Fuengirola, och parkeringsplatser i Fuengirola finns inte, vilket Olle hade försökt förklara i bilen. Men Tobbe hade bara sagt «det löser sig, Olle» med den självsäkerhet som bara en artonåring kan ha, en som aldrig försökt parkera i en andalusisk stadskärna och därför inte vet att det inte löser sig, att det aldrig löser sig, och att den rätta strategin är att ställa bilen vid stranden och gå femton minuter.

Men Tobbe hade svängt in på en sidogata, med rutan nere och armbågen ute, och plötsligt pekat och sagt: «Olle. Kolla där.»

En skylt. Vit botten. Röda bokstäver. På skylten stod det «Scandinavian Food Store», och Olle läste den två gånger för att han inte litade på ögonen och en gång till för att han inte litade på hjärnan heller.

Bamse satt i baksätet och tittade ut genom rutan med sin vanliga min, den som sa att det var honom likgiltigt vart de skulle, bara han fick veta om det gällde mat eller promenad, och om det inte gällde något av det tänkte han sova vidare.

«Vi parkerar vid stranden», sa Olle.

Butiken var liten. Liten som i att fyra personer var mycket folk. Hyllorna var fyllda från golv till tak med ett utbud som Olle inte riktigt kunde ta in, för det var över ett år sedan han sett en burk leverpastej med en etikett han kände igen från barndomen. Synen av en sådan burk väcker något i en svensk hjärna som varken är rationellt eller går att förklara för någon som inte vuxit upp med det. Det liknar nostalgi, men är lite mer specifikt och lite mer absurt.

Han stod stilla mitt i butiken. Tobbe gick förbi och började läsa varumärken högt, med den fascination som hör till en kille som inte minns hälften av sakerna, eftersom han är arton och aldrig har tänkt på dem som «svenska grejer», bara som «saker i kylskåpet hemma».

«Billys Pan Pizza. Kan vi käka pizza till middag?»

«Titta på priset», sa Olle.

Tobbe tittade på priset. Drog efter andan. Lade tillbaka pizzan försiktigt, som om den var skör, som om den var ett konstverk, som om han nu förstod att en Billys Pan Pizza i Fuengirola är en investering och ingen middag.

«Det är ju», sa Tobbe och räknade om med fingret, «det är över hundra kronor.»

«Ja.»

«Den kostar inte hundra kronor hemma.»

«Nej.»

Tobbe stod och funderade på detta en stund, och Olle såg att han försökte placera det i ett större sammanhang, något med utbud och efterfrågan och transport och tull, och att han inte lyckades, att det bara blev en pizza för hundra kronor som ingen förklaring kan göra rättvisa.

Olle tog en korg. Det var beslutat utan att han bestämt det. Han gick längs hyllorna och läste etiketter med en känsla han inte haft sedan de första månaderna i Cómpeta, när allt var främmande och varje svenskt ord var ett litet ankare. Mesost. Kexchoklad. Fiskbullar i hummersås. Brunsås. Knäckebröd. Prinsesstårta i plastfolie. Mjölkchoklad. Daim. Soppa på påse.

Han tog mesosten. Tittade på priset. Lade den i korgen.

Tobbe följde efter honom som en hund som inte vet vad som pågår men vill vara med ändå, och Bamse fick vänta utanför dörren, knuten vid en stolpe, och tittade in på dem genom fönstret med sin vanliga min.

«Kexchoklad», sa Tobbe och tog två.

«En», sa Olle.

«En räcker inte, Olle.»

«En kostar tre euro.»

Tobbe lade tillbaka den ena. Höll kvar den andra. Tittade ner på den med en tystnad som Olle kände igen, för det är den tystnad som uppstår när man räknat ut vad något egentligen kostar och kommit fram till att man köper det ändå, men helst utan att säga det högt.

Vid kassan packade Olle upp varorna med den sakliga acceptansen hos en man som har bestämt sig. Mesost. Fiskbullar. Brunsås i påse. Leverpastej. Två Kexchoklad, eftersom Tobbe hade lagt ner båda i korgen medan Olle var upptagen med att läsa baksidan på en Billys-förpackning, så som en man gör som funderar på att köpa något han vet är dumt men vill ha bevis på att det är dumt innan han bestämmer sig.

Billys blev kvar i butiken.

Kassörskan var svensk, eller hade åtminstone varit det en gång, och hon drog varorna utan kommentar men med leendet hos någon som sett det här många gånger. Blicken sa att hon kände igen svenskar med korgar fulla av mesost och att hon inte dömde dem, för hon hade antagligen börjat på precis samma sätt själv.

«Bor du här?» frågade hon.

«Cómpeta.»

Hon nickade. Ibland säger det allt.

Olle betalade. Han tittade på beloppet, sa ingenting, höll kortet mot terminalen och tog påsen med värdigheten hos en man som betalat vad han betalat och inte tänker prata om det.

«Vad kostade det totalt?» sa Tobbe ute på gatan.

«Nog.»

«Mer än en Billys?»

«Mycket mer.»

Tobbe tänkte på det. «Men var det värt det?»

Olle band loss Bamse från stolpen. Bamse nosade på påsen med intensiteten hos en hund som vet att det finns mat därinne men inte kan avgöra vad för mat, eftersom labradorer från Västerås inte är tränade att känna igen mesost.

«Ja», sa Olle. «Det var värt det.»

Antonio kom på middag. Det var inte planerat, men inget med Antonio är planerat, och Olle hade lärt sig att «nos vemos pronto» (vi ses snart) på spanska är en stämningsbeskrivning och ingen avtalad tid, och att Antonio dyker upp när han dyker upp och aldrig när man väntar honom.

Olle hade lagat fiskbullar i hummersås, vilket är en sak och ingenting annat, och som för Olle var «torsdagsmat» och «det som låg i frysen» och «det Annika lagade när hon inte visste vad hon skulle laga», allt på en gång och omöjligt att skilja åt. Till efterrätt hade han hyvlat mesost på knäckebröd, vilket knappast är en efterrätt men fungerar som en om man är svensk och inte ätit det på länge.

Antonio satte sig. Tittade på tallriken. Tittade på Olle. Tittade på Tobbe, som redan börjat äta med den effektivitet som hör till en artonåring som aldrig väntar.

«¿Qué es esto?» sa Antonio. Vad är det här?

«Fiskbullar», sa Olle. «Albóndigas de pescado. Suecas.»

Antonio tog en försiktig tugga. Tuggade. Svalde. Tittade på Olle med blicken hos en man som försöker hitta rätt ansiktsuttryck, det artiga, men ansiktet vill inte formas till något artigt, för munnen och hjärnan har olika uppfattning om vad som just hänt därinne.

«¿Está... bien?» sa Antonio utan övertygelse. Är det... bra?

Tobbe skrattade. Olle skrattade inte, men han kände samma skratt i bröstet, det lilla varma ryckandet av igenkänning, för han hade suttit på just den stolen för ett par år sedan, med en bit bellotaskinka där fettkanten satt kvar och en min som exakt liknade Antonios nu, och Antonio hade tittat på honom precis som Olle tittade på Antonio nu.

Olle ställde fram mesosten. Skar en skiva. Lade den på knäckebrödet. Räckte över det till Antonio med värdigheten hos en man som inte ber om ursäkt.

Antonio höll knäckebrödet i handen. Betraktade mesosten med en koncentration som om han försökte läsa den. Luktade försiktigt. Tog en liten tugga från hörnet, en «låt mig testa vad det här är»-tugga, den man tar när man inte vet om det är mat eller något som gått fel med osten.

Hans ansikte gick igenom tre faser. Fas ett: osäkerhet. Fas två: djup, nästan filosofisk förvirring, där ögonen smalnade och pannan rynkades som om han försökte kategorisera något som inte lät sig kategoriseras. Fas tre: den försiktiga acceptansen hos en man som inte gillar det han äter men inte vill vara oartig i ett främmande matlandskap.

«¿Es dulce o salado?» sa han till slut. Är det sött eller salt?

«Sí», sa Olle.

Antonio lade ner knäckebrödet med respekten hos en man som är färdig men inte vill erkänna det, och drack en stor klunk vatten.

«Es muy... sueco», sa han. Det är väldigt... svenskt.

«Ja», sa Olle. «Det är det.»

Tobbe hade ätit tre knäckebröd med mesost och höll på med det fjärde, och Olle tänkte att killen i alla fall fått i sig något av det svenska, även om det skedde via en butik i Fuengirola till priser som inte borde få finnas.

Efteråt satt de tre på terrassen. Antonio hade hämtat en flaska Manzanilla från köket, eftersom han sa att munnen behövde något bekant, vilket Olle inte tog personligt. Bamse låg under bordet och sov med den effektivitet som hör till en hund som kan somna var som helst och alltid gör det.

«Vill du ha mer mesost?» sa Olle till Antonio.

«No.»

«Fråga bara.»

«No», sa Antonio igen, men den här gången med ett leende, det leende som på spanska betyder «du är en märklig man men du är min vän och det är okej».

Tobbe hade slumrat till i stolen med Kexchoklad-papper bredvid sig. Fuengirola, mesost, fiskbullar i hummersås. Det hade inte varit planerat, men de bästa sommarkvällarna är det aldrig.

Olle tittade ut över landskapet. Havet syntes inte från Cómpeta, men i ett visst ljus, när solen stod rakt i väster, kunde man ibland ana ett återsken längst ute vid horisonten, något som kanske var havet och kanske bara himlen som lekte, och Olle visste att han aldrig skulle bli säker på vilket, och att det inte spelade någon roll.

Han tänkte på kassörskan i butiken. Det lilla nicket. «Cómpeta» och ingen följdfråga. Det nicket som sa: jag vet. Man kan längta hem, och hemmet kan heta Cómpeta eller något helt annat, och längtan är densamma.

Mesosten kostade för mycket. Det visste han. Och han skulle köpa den igen.

Olle i Spanien är en fiktiv novellserie. Alla händelser och personer är påhittade, men inspirerade av verkliga erfarenheter från svenskar som har flyttat till Spanien.