Antonio sa det en onsdag, mellan den tredje kaffen och de sista smulorna av en bulle, med tonen hos en man som säger något han funderat på länge men väntat med, eftersom han ville att offret skulle sitta ner först: «Olle, du börjar med padel.»

Det var ett faktum som ännu inte hade inträffat.

Olle hade hört talas om padel. Det var omöjligt att inte ha gjort det i Spanien. Padel fanns överallt: banor bakom snabbköpet, vid bensinstationen, på baksidan av ett nergånget hotell i grannbyn. Alla spanjorer spelade padel. Alla svenskar i Spanien spelade padel. Olle hade hittills undvikit det med den tysta hårdheten hos en man som vet vad han inte är bra på och helst slipper få det bekräftat offentligt.

«Det är som tennis», sa Antonio, «men med väggar. Man kan inte missa.»

Olle hade missat saker med väggar förut. Bilen mot garageporten i Cómpeta. Bamse mot köksdörren den natten Tobbe lämnat den på glänt. Livet i allmänhet, vid ett antal tillfällen, under en period på femton år som slutat med att han bodde ensam i södra Spanien tillsammans med en systerson som åt tortillachips till frukost och kallade det «spansk mat».

Men Antonio hade redan bokat bana. Lördag klockan nio på morgonen, två timmar, fyra spelare. Olle, Antonio och två män som Olle aldrig träffat och som hette Jorge och Fernández, i just den ordningen Antonio sa det, som om Fernández vore ett efternamn och inte ett förnamn. Olle frågade inte, eftersom det hörde till det Antonio aldrig förklarade, och Olle hade lärt sig att vissa saker i Spanien bara är som de är.

Banan låg tio minuter från Cómpeta, på den långa vägen ner mot kusten där det finns bensinstationer och en bilverkstad och ingenting annat, förutom den här enda padelanläggningen som dykt upp för några år sedan och numera var full av folk varje morgon som om den alltid funnits där.

Tobbe var med i bilen. Ingen hade bett honom, men han hade varit uppe redan klockan åtta och frågat vart de skulle, och när Olle förklarade hade Tobbe sagt «nice» och satt sig i passagerarsätet med de stora hörlurarna på öronen och en halv påse tortillachips i knät, som han åt metodiskt och utan ånger hela vägen ner.

Jorge och Fernández väntade vid ingången. Jorge var en lugn man i femtioårsåldern med ansiktsuttrycket hos någon som alltid är på plats fem minuter för tidigt och aldrig nämner det. Fernández var yngre, kanske trettio, med hållningen hos en man som är bra på något och inte försöker dölja det, men heller inte pratar om det, för han behöver inte. Han bara stod där. Rakryggad. Med padelracketen under armen som om den växt dit.

«Este es Olle», sa Antonio. «Sueco. Primera vez.» Det här är Olle. Svensk. Första gången.

Jorge och Fernández nickade med vänligheten hos män som vet att en nybörjare i fyrgruppen kommer att göra de närmaste två timmarna svårare, men som bestämt sig för att inte visa det.

Det första kvarten var en katastrof. Olle visste det redan innan det var över. Han visste det när den första bollen kom mot honom i en vacker båge och han svingade racketen och träffade luft, och luften gav honom varken motstånd eller beröm eller någon förklaring till vad som gått fel. Han visste det när boll nummer två gick rakt i nätet, och boll nummer tre flög över väggen och försvann ut ur banan, ner i det lilla området med gräs och skräp där borttappade bollar och borttappad värdighet hamnar.

Men här fanns en skillnad mot zumban.

På zumban hade Olle förlorat värdigheten de första sextio sekunderna och sedan ägnat resten av timmen åt att förlora den igen, systematiskt, i alla riktningar, inför Marisol med mikrofonen och tolv kvinnor i färgglada leggings. Här på padelbanan förlorade Olle värdigheten med ett visst lugn. Han stod stadigt. Han svingade fel, men han svingade. Han sprang till fel sida av banan, men han sprang. Något i kroppen hade lärt sig, ett halvår av vandringar i bergen, gazpacho och mindre bröd, av att gå upp till Dolores gata och ner till baren och upp igen eftersom Chispa bestämt sig för att sitta just där, och kroppen svarade inte med panik utan med något som liknade metodiskt experimenterande.

Han var fortfarande förfärlig. Men han var förfärlig med värdighet. Det kändes som framsteg.

Fernández var i Olles lag, vilket betydde att Fernández täckte två tredjedelar av banan och Olle resten, och när bollen kom till Olles hörn och Olle inte nådde den, nådde Fernández den ändå.

«Bueno, bueno», sa Fernández när Olle träffade. Två ord som betydde ingenting och allt. Den spanska motsvarigheten till en försiktig klapp på ryggen utan att säga att man borde ha försökt hårdare.

Tobbe satt vid sidan av banan med de stora hörlurarna runt halsen, utan musik nu, och tittade på. Han sa ingenting. Han skrattade inte. Han bara följde bollen med ögonen med blicken hos en tonåring som räknar på saker utan att visa att han räknar.

Efter den första timmen frågade Antonio om Olle ville ta paus.

«Nej», sa Olle.

Antonio tittade på honom som om han sagt något oväntat. Kanske var det oväntat. Olle visste inte riktigt vad det var i kroppen som sa att han inte ville sluta, bara att den sa det, tydligt, med en sorts envishet han inte känt på länge.

Den andra timmen gick lite bättre. Inte mycket. Men lite. Olle träffade bollen tre gånger i rad mot väggen och väggen skickade tillbaka den och han träffade den igen, och i det ögonblicket förstod han något av logiken, något av det som får spanjorerna att spela det här i trettio graders värme tidigt på morgonen utan att tänka på att de kanske borde ligga kvar i sängen. Bollen kom alltid tillbaka. Det fanns något tröstande i det.

Jorge spelade tyst och bra och sa ingenting förutom «sí, sí» efter varje poäng, som om han bekräftade universum. Antonio skrattade och förlorade och skrattade igen och förlorade igen och hade uppenbarligen jättekul med båda delarna. Fernández vann det mesta utan att synligt anstränga sig och sa «tranquilo, tranquilo» till Olle när Olle sprang åt fel håll, en fras som betyder «lugna ner dig» men som i Fernández mun låter som något mycket vänligare.

Efter två timmar satt de fyra vid det lilla bordet utanför anläggningen med iskallt vatten och kaffe. Jorge och Fernández och Antonio pratade om något som Olle bara halvt förstod, om grannens bil och en bana i Vélez-Málaga som var bättre men låg längre bort, och Olle lyssnade och drack sitt kaffe och kände att benen var möra på ett bra sätt.

Tobbe kom fram till bordet. Han hade suttit och tittat i hela två timmar utan att gå därifrån. Olle hade inte tänkt på det, men nu såg han det.

«Olle», sa Tobbe.

«Hm.»

«Kan jag få prova nästa gång?»

Olle såg på honom. Tobbe mötte blicken med det ansiktsuttryck en tonåring har när han försöker se likgiltig ut men egentligen vill något, samma blick som Olle sett förut, den morgonen Tobbe stod på balkongen och tittade ut över bergen och sa att det var «okej här». Något i Tobbe sökte efter en plats att landa på, och Olle hade börjat undra om padelbanan kanske var en av dem.

«Vi bokar nästa lördag», sa Antonio och tittade på Tobbe med blicken hos en man som alltid har plats för en till i fyrgruppen.

«Bueno», sa Fernández.

«Sí, sí», sa Jorge.

På vägen hem, med möra ben och varmt kaffe i magen och Tobbe tillbaka i passagerarsätet med chipspåsen och hörlurarna, tänkte Olle på nätbanken.

Han tänkte på den ofta de senaste veckorna. Inte med ångest, så som han tänkt på pengar tidigare i livet. Nu var det något annat, summan från aktieaffären, beloppet som landat på ett konto som Olle ännu inte riktigt förstått att han hade.

Han öppnade inte appen nu. Han körde. Men han tänkte på den.

Och han tänkte på bilden han tagit i Málaga, den månadsgamla bilden som låg i telefonen och som han aldrig raderat, av en byggnad vid havet med den svarta skylten på glaset: Se vende.

360-huset. Modernt, stilla, med den sortens tak där man kan sitta och se hela bukten. Han hade stått där och tänkt att det var dumt, och gått vidare, och börjat tänka på det igen.

«Olle», sa Tobbe.

«Hm.»

«Har du wifi hemma? Fråga bara, det är lite segt på mitt rum.»

«Det är samma wifi i hela lägenheten, Tobbe.»

«Vet du vad, det var inte det svaret jag behövde.»

Olle körde vidare. Tänkte på siffrorna i appen. På huset vid havet. På nästa lördag och padelbanan och på att han redan, mot sin vilja och utan att mena det, såg fram emot att vara förfärlig igen.

Olle i Spanien är en fiktiv novellserie. Alla händelser och personer är påhittade, men inspirerade av verkliga erfarenheter från svenskar som har flyttat till Spanien.