360
Olle i Spanien · Säsong 2 · Avsnitt 17
360
Det första Olle någonsin köpte utan att räkna på det först.
Mejlet kom en tisdagsmorgon, halv nio, medan Olle satt med sitt kaffe och tittade på Tobbe som sov på soffan med Bamse ovanpå sig, båda i en ställning som inte kunde vara bekväm för någon av dem men som båda tyckte var perfekt. Ämnesraden var på svenska, vilket numera sällan hände, eftersom de flesta nyhetsbreven hade förstått att Olle inte tänkte köpa något av dem, och där stod det: «Viktigt meddelande angående ditt innehav i NovaTech AB.»
Olle hade inte tänkt på NovaTech på mycket länge. Han och Annika hade köpt några aktier 2007, efter ett informationsmöte om sparande i personalmatsalen, och en kollega som hette Arne hade sagt att techaktier alltid steg. Olle hade nickat och skrivit under på något han inte helt förstod och sedan glömt bort det, så som man gärna gör med saker som man köper efter ett möte i en matsal och som verkar vara något någon annan håller ordning på.
Han öppnade mejlet. Läste det en gång. Läste det en gång till. Satt stilla några sekunder, ställde ner kaffet försiktigt, som om han var rädd att välta något, och läste det en tredje gång.
Slutlikviden efter uppköpet av NovaTech AB hade fastställts. Alla aktieägare skulle få sin tilläggsbetalning inom fjorton dagar. Beloppet stod i en egen ruta, med fet stil, centrerat, som om ekonomiavdelningen förstått att det här var information som förtjänade lite utrymme.
Olle satt vid köksbordet i Cómpeta och stirrade på en siffra som var större än något han någonsin haft på sitt konto, och Tobbe och Bamse sov på soffan och solen höll på att nå fönsterkarmen och allt var stilla.
Antonio tyckte det var trevligt. «Du är rik», sa han, med tonen hos en man som säger «du är lite förkyld», något neutralt och konstaterande.
«Jag är inte rik», sa Olle. «Det är en engångssumma. En utbetalning.»
«Olle.» Antonio lade handen platt på bordet. «Du är rik.»
De satt på plazan och drack kaffe, och Chispa låg under bordet och drömde om något som fick tassarna att springa utan att kroppen följde med. Olle hade berättat om mejlet för Antonio. Antonio hade sagt «rik» två gånger och Chispa hade inte reagerat alls, vilket Olle tyckte var en riktig prioritering.
«Vad ska du göra med pengarna?» frågade Antonio.
Olle tog en klunk kaffe. «Inget dumt.»
Antonio tittade på honom över kaffekoppen med ansiktsuttrycket hos en man som vet att «inget dumt» alltid är början på något dumt. «Du har en bild på den där byggnaden i Málaga i telefonen.»
«Det är en bild.»
«Olle.»
«Ja.»
«Demasiado caro», sa Antonio. För dyrt.
Annika brukade säga att Olle hade två lägen: väntar på tillåtelse och har redan bestämt sig. Problemet var att det tog honom lång tid att inse vilket läge han befann sig i.
Han åkte till Málaga en torsdag. Ensam. Tobbe frågade om han skulle följa med, och Olle sa «nej, du stannar här med Bamse», och Tobbe sa «Bamse sover ju hela dagen ändå», och Olle sa «och du kan sova med honom», och så var det med det.
Byggnaden hette 360 Málaga Living, och den var allt som Cómpeta inte var. Raka linjer. Glas. Ett hus som ritats av någon med en liniallåda och en övertygelse om att framtiden är rak, långt från husen i Cómpeta som vuxit fram organiskt ur bergssidan under femhundra år. Olle stod på trottoaren och tittade upp på det och kände samma sak som första gången han fotograferade det från bilen: att den här byggnaden inte bad om lov att få stå där den stod.
Skylten «Se vende» var borta från fasaden. Olle letade efter den två gånger. Borta. Han fick en liten, konstig panik och gick fram till ingången och läste informationstavlan, där det stod, på spanska och engelska, «Ventas: Piso 12 y 14» och ett telefonnummer. Han ringde numret utan att tänka efter.
Mäklaren hette Íñigo och talade god engelska med en brytning som Olle placerade någonstans mellan Sevilla och en kurs för folk som säljer dyra saker till nordeuropéer. Han kom ner i lobbyn efter fem minuter i en kostym som kostade mer än Olles första bil, och räckte fram handen med den självsäkerhet som hör till en man som är van vid att folk säger ja.
«Welcome. You are the gentleman who called just now?»
«Yes», sa Olle. «I am the gentleman.»
Det fanns en hiss. Naturligtvis fanns det en hiss. Vad annars i ett glashus i centrala Málaga. Men det Olle inte var förberedd på, det han inte räknat med, var att hissen hade glasvägg mot staden, och när den började röra sig uppåt stod Olle med händerna i fickorna och såg Málaga bli större och större, sedan havet, och till slut, på tolfte våningen, nästan ingenting annat än himmel och vatten och en stad som låg och väntade under honom som om det vore normalt att se världen så.
Íñigo sa något om kvadratmeter. Olle lyssnade inte.
Lägenheten var inte stor. Det var det första Olle registrerade när de gick in: mer vardagsrum än hem, mer punkt i rummet än rum i sig, med ett öppet kök som Íñigo kallade «cocina americana» med en entusiasm som antydde att det var ett försäljningsargument snarare än en beskrivning. Men väggarna mot väster var glas från golv till tak, och de stod öppna nu, och solvärmen kom in med den självsäkerhet solen har i Málaga i augusti, och därute fanns terrass och utsikt och Medelhavet i bakgrunden och ett ljud av vind och stad och avstånd, med varken trafik eller grannar i.
Olle gick ut på terrassen. Blev stående vid räcket. Íñigo förklarade något om gemensamma ytor och garage och «comunidad», och Olle nickade och hörde ingenting av det, för han stod och tittade norrut och tänkte att han aldrig sett havet från den här vinkeln förut, från en höjd över turisterna på stranden, från en plats där Málaga låg som en karta och havet gick ända ut till horisonten utan att fråga någon om lov.
Annika skulle ha gillat terrassen. Det var den första tanken. Ingen sorglig tanke, bara en tanke, den sortens slutsats som dyker upp av sig själv eftersom den är sann: hon skulle ha satt sig här med kaffe och inte sagt något och det skulle ha räckt.
«The price», sa Íñigo bakom honom, och nämnde en siffra.
Olle vände sig om. «Sorry?»
Íñigo upprepade den. Olle hade tänkt att han skulle börja förhandla här, att han skulle säga att han måste fundera, att han skulle ringa banken och prata med några förnuftiga människor och göra en lista med plus och minus på båda sidor, som Annika och han alltid gjort med stora beslut, och att resultatet av den processen skulle bli det förnuftiga valet som han gjort i femtioåtta år och tänkte fortsätta göra.
Femtioåtta år är länge att vänta på något man inte visste att man väntade på. Det hjälpte inte att veta det. Men det hjälpte lite att stå däruppe och se det.
Olle gick in i köket och lade telefonen på köksön. Ringde Antonio. Antonio svarade på tredje signalen, som han alltid gjorde, som om han satt och väntade men inte ville verka sitta och vänta.
«Dime», sa Antonio. Säg.
«Jag är på tolfte våningen nu», sa Olle. «Man ser havet härifrån. Och flygplatsen. Och bergen bakom.»
Paus.
«Demasiado caro», sa Antonio.
«Jag vet.»
«Olle.»
«Ja.»
«Demasiado caro.»
«Jag vet», upprepade Olle, och la på.
Íñigo stod i vardagsrummet med papperen färdiga på matbordet, ett bord som var för litet för familjemiddagar men rätt för kaffe och tidning och en morgon ensam, och han såg på Olle med den professionella ron hos en man som stått så många gånger förut och som vet att tystnaden betyder antingen ja eller nej och att han inte kan pressa fram vare sig det ena eller det andra, bara vänta.
Olle gick tillbaka ut på terrassen. Stod vid räcket igen. Nere på gatan fanns det folk, turister och malagueños om vartannat, och en man sålde vattenmeloner från en kärra och två kvinnor skrattade åt något och en hund som liknade Bamse, men yngre och mindre grå om nosen, drog sin ägare mot en papperskorg med en övertygelse som bara en hund kan ha om att just den papperskorgen är intressantare än alla andra.
Olle tänkte på Annika. Tänkte på Cómpeta och de smala gatorna och Dolores i fönstret och Miguel bakom disken och kaffet på morgonen på plazan, och att han inte tänkt sig att bli förtjust i något av det, men att han blivit det. Tänkte på Tobbe på soffan med Bamse och att killen förtjänade en plats att komma till som varken var Västerås eller Karins lägenhet eller ingenstans. Tänkte att livet är långt och att han haft mycket av det redan, och att resten antagligen inte blev kortare av att användas förnuftigt.
Han vände sig mot Íñigo.
För första gången i sitt liv lät Olle bli att vara förnuftig.
«Lo quiero», sa han. Jag vill ha den.
Olle i Spanien är en fiktiv novellserie. Alla händelser och personer är påhittade, men inspirerade av verkliga erfarenheter från svenskar som har flyttat till Spanien.