El Lando
Olle i Spanien · Säsong 2 · Avsnitt 18
El Lando
Två nycklar. Två adresser. Ingen av dem kändes helt rätt.
Den som kan lite spanska vet att «el lando» betyder landå, en gammaldags vagn med fyra hjul och sufflett, den sortens häst och vagn man ser i historiska filmer och i Sevilla under Feria. Ingen i centrala Málaga kallar 360-huset för El Lando. Det är Olle som gör det, för sig själv, inne i huvudet, eftersom huset på något sätt påminner honom om något i rörelse, något som aldrig stannar upp, något som rullar iväg utan att man riktigt vet vart det ska. Det är ingen bra förklaring. Men det är den han har.
Lägenheten i 360-huset var tre månader gammal och luktade fortfarande nya bänkskivor. Den var sextio kvadratmeter, på tolfte våningen, med utsikt mot hamnen och en hiss som faktiskt fungerade. Olle hade åkt hiss sex gånger de första två veckorna, bara för att kolla att den fungerade. Det var en ingenjörsovana han inte kunde lägga av sig.
Lägenheten i Cómpeta var mycket äldre och luktade gammal kalk och rosmarin utifrån. Den var under hundra kvadratmeter, tre trappor upp, med en smal trappa utan ledstång där Bamse brukade stå och titta dramatiskt ner, som om han övervägde om det var värt det. Bamse hade kommit fram till att det inte var värt det, och att Málaga-lägenheten med golvvärme och hal marmor var ännu värre. I september låg Bamse för det mesta vid soffan i Cómpeta och vägrade flytta på sig.
Olle pendlade mellan de två. Tisdag till torsdag i Málaga. Fredag till måndag i Cómpeta. Det var ingen plan, det var ett mönster som uppstått av sig självt, så som mönster gör när man inte bestämmer sig för något och livet bestämmer åt en.
I Málaga lagade Olle sushi. Det var hans upptäckt från första veckan: affären tre kvarter bort sålde färsk fisk, och eftersom Olle under månaderna i Cómpeta blivit en halvbra kock hade han börjat experimentera. Resultatet var en sorts hybrid som varken var japansk eller spansk, men som smakade förvånansvärt gott en tisdagskväll med utsikt över ljusen i hamnen.
Antonio hade fått en bild på sushibrickan. Han hade svarat kort: «¿Qué es eso?» Vad är det där? Det var allt. En japansk-svensk man lagar japansk mat i en spansk lägenhet och den ende spanjoren han känner tillräckligt väl för att visa det för har ingen aning om vad han tittar på. På något vis är det en perfekt bild av livet.
I Málaga var Olle anonym. Han gick ner till havet på morgonen, köpte kaffe på en bodega där ingen visste vem han var, och nickade åt folk på trottoaren utan att någon nickade tillbaka, eftersom folk i städer inte nickar, de har saker att göra, platser att vara på, de tittar framåt och inte åt sidan. Det var annorlunda än i Cómpeta, där Dolores alltid stod i fönstret och där till och med en snabb tur ner till baren innebar tre stopp, två samtal och minst en uppdatering om någon han aldrig träffat.
Anonymitet är underskattat. Och överskattat. Det beror på dagen.
Torsdagarna var pendlingsdagar. Olle packade den lilla väskan, lade Bamse i bilen genom den långsamma process som innebar att Bamse måste övertalas, lyftas, övertalas igen, och körde de femtio minuterna upp i bergen med Bamse med huvudet ut genom fönstret och öronen fladdrande i vinden, den enda gången Bamse såg ut att trivas med sig själv.
Ankomsten till Cómpeta hade sin egen rytm. Bilen parkerad. Väskan över axeln. Tre steg mot trappan innan Dolores öppnade fönstret.
«Olle. Vatten till dina blommor.»
«Förlåt, Dolores.»
«Tres días sin agua. Tres.» Tre dagar utan vatten. Tre.
«Jag har varit i Málaga.»
«Ja», sa Dolores, med tonen hos en dam som vet allt och har åsikter om det mesta hon vet. «Det ser vi.»
Bamse trivs i Cómpeta. Det råder inget tvivel om. Han lägger sig på terrassmattan och tittar ner på gatan med den belåtna ron hos ett djur som hittat sin plats och inte tänker sig någon annan. I Málaga-lägenheten finns det hal marmor från vägg till vägg, och Bamse lägger största delen av sin energi på att inte halka. Tekniskt sett är han inte rädd, han är bara indignerad, och han visar det genom att gå med en stel försiktighet, som om golvet vore personligt förolämpande mot honom.
Olle hade köpt en badrumsmatta och lagt den i vardagsrummet i Málaga, från soffan till matbordet, en sorts Bamse-korridor. Det hjälpte lite. Men Bamse använde korridoren med det uttryck en hund har som tar emot hjälp men vill att det ska vara tydligt att hjälpen inte var nödvändig.
Tobbe hade varit inne på båda lägenheterna i september, en helg här och en helg där, och hans dom var kristallklar och levererades med ungdomens raka ärlighet: «Málaga är coolt, men det är liksom inte du, Olle.» Olle hade tänkt på det sedan dess. Han var inte säker på om han höll med. Han var inte säker på vad han var.
Annika hade alltid haft en tydlig uppfattning om var hon hörde hemma. Det var Västerås, utan undantag, och hon sa det som en ro och inget hon led av. Olle hade aldrig förstått det. Kanske för att han inte hittat sitt Västerås ännu. Kanske för att hans Västerås hade blivit en plats han lämnat.
En söndag i september satt Olle på terrassen i Cómpeta med en kaffe och ingenting att göra. Det var ingen brist, det var ett tillstånd, den sortens tomrum som en stressad människa inte klarar av att sitta i och en lugn människa inte lägger märke till eftersom det är normalt. Olle var på väg att bli den andra sorten.
Antonio kom förbi med Chispa, som alltid, och stannade på gatan nedanför och pekade uppåt. «¿Bajamos?» Ska vi gå ner?
De gick ner till baren, den utan skylt, och beställde det de alltid beställde. Miguel serverade utan att fråga. Det är det goda med ett ställe där man är känd: man behöver inte förklara sig.
«Leila?» sa Antonio med blicken i glaset.
«Vi ses när vi ses.»
«¿En Málaga o aquí?» I Málaga eller här?
«På båda ställena. Lite.»
Antonio nickade långsamt, den sortens nick som varken håller med eller säger emot utan bara noterar att världen är komplicerad och att det kanske är okej. «Two houses, Olle.»
«Sí.»
«Ricco problema.»
«Eso», sa Olle och skrattade lite, och visste inte om det var rätt att skratta åt det men skrattade ändå, eftersom Antonio hade en förmåga att sätta saker i perspektiv utan att försöka.
Det Olle upptäckt under september var att två hem inte är dubbelt så mycket hem. Det är hälften av två hem. Man är aldrig helt där man är. I Málaga tänker man på växten som Dolores vattnar och hinken under kranen som droppar lite. I Cómpeta tänker man på brevlådan i Málaga som säkert är full av reklam och en räkning från kommunen. Man bär alltid det andra stället med sig, som en väska man glömde att packa upp.
Olle hade bestämt sig för att det här var okej. Han hade använt några dagar på att bestämma sig, men nu var han där. Det var okej. Livet behöver inte passa in i en enda adress. Adressen är bara ett ställe dit posten kommer. Och Olle fick nästan aldrig post som inte var reklam.
Telefonen på nattduksbordet lyste upp måndag kväll. Det var inte Leila. Inte Tobbe. Inte Carmen eller Antonio eller någon i padelgänget som han fortfarande inte anmält sig till.
Hanna.
Inget meddelande. Ett samtal. Klockan var halv tio på kvällen, vilket inte var Hannas vanliga ringtid, och Olle kände något dra ihop sig i magen, det lilla larm som slås på av oväntade tidpunkter och oväntade nummer och summan av de två.
Han tog telefonen.
«Pappa.»
«Hanna. Är allt bra?»
En liten paus. Den sortens paus som inte är tom.
«Ja. Nej. Jag vet inte riktigt. Kan vi prata lite i morgon? Det är inget fel, men det är något jag vill prata med dig om.»
Olle sa ja och la på och låg länge och tittade i taket i Cómpeta-lägenheten med Bamse som andades tungt bredvid sängen, och tänkte att det alltid är något, och att «det är inget fel» är just den mening folk säger strax innan det visar sig att det är något.
Olle i Spanien är en fiktiv novellserie. Alla händelser och personer är påhittade, men inspirerade av verkliga erfarenheter från svenskar som har flyttat till Spanien.