Telefonen låg på köksbordet mellan en halväten apelsin och en kopp kaffe som blivit kall för länge sedan, och Tobbe satt i soffan med fötterna på bordet och stirrade på den med en min som Olle inte riktigt kunde tolka, men som liknade den folk får när de ser en fågel flyga mot ett fönster för tredje gången och inte förstår varför fågeln ännu inte lärt sig något.

Det var en torsdag i oktober. Utanför hade himlen över Cómpeta den färg den alltid har i oktober, ett blått som inte menar att imponera men gör det ändå, och ljuset kom in genom de halvöppna skjutdörrarna och lade sig stilla över golvet. Olle var på väg från köket med ett glas vatten när telefonen började lysa.

«Det är mamma», sa Tobbe.

Olle tittade på skärmen. Karin. Klockan var halv åtta på kvällen, den vanliga tiden, den Karin ringde när glaset gjort sin del av jobbet och rösten börjat tappa sina kanter. Tobbe hade tagit upp telefonen och höll fram den mot Olle med sträckt arm, som om han höll i något han inte visste om han ville behålla eller kasta.

«Vill du prata med henne?» frågade Olle.

Tobbe sa ingenting. Han lade ner telefonen på bordet igen. Skärmen lyste tre gånger till, sedan slutade den.

Tio minuter senare ringde hon igen. Tobbe satt kvar i soffan, men nu med telefonen i händerna, och Olle såg att han läste något, ett meddelande eller ett missat samtal, och att han stängde skärmen utan att svara.

«Jag tar den», sa Olle.

Han gick ut på balkongen och stängde glasdörren efter sig. Han ville dölja sitt eget ansikte mer än samtalet, och det var lättare att göra det ensam med mörkret och byarna nere i dalen och ljusen som började tändas, ett i taget, som en filt någon lade över landskapet.

«Hej, Karin.»

«Du svarade.» Inte förvånat. Konstaterande, som om hon förde bok över varje gång han svarat och varje gång han inte gjort det, och balansen aldrig föll ut till hennes fördel.

«Ja, självklart.»

«Jag försökte med Tobbe först.» En paus. «Han svarade inte.»

«Han är här. Han är trött, Karin, han jobbade i dag.»

«Alla är trötta.» En längre paus. Sedan det Olle väntat på sedan hon sa «Du svarade»: ljudet av is mot glas. Där. Fas två hade börjat. «Jag är också trött, Olle. Jag har varit trött i tjugo år. Ingen frågar mig.»

Olle stod med ryggen mot glasdörren och tittade ut över dalen. Han kände att Tobbe fanns därinne, att han kanske hörde rösten genom glaset även om han inte kunde urskilja orden, och Olle tänkte att vissa röster kanske behöver väggar för att försvinna, och Karins var inte en av dem.

Karin pratade. Chefen var orimlig, som han alltid var. Kroppen var sliten, som den alltid var. Kvarteret hade förändrats, som det alltid gjort, och alltid till det sämre. Och Tobbe var inte hemma, inte att det var något nytt, barnen reste alltid, alla lämnade henne till slut, men hon sa det utan bitterhet, hon konstaterade bara, så är det.

«Han är här», sa Olle igen. «Hos mig. Du kan ringa honom här om du vill prata.»

«Nej, nej. Jag vill inte störa. Han vill inte prata med mig ändå.»

«Det är inte sant, Karin.»

«Nej? Varför svarade han inte då?» Ljudet av glas mot bord. Nedsatt för hårt, oprecist snarare än argt, den sortens oprecision som kommer när koordinationen börjat göra egna val. «Det är okej. Jag är van. Ni två är där nere och har det fint och livet är en fest, och här sitter jag.»

«Karin.»

«Jag säger inte det som ett klagomål. Jag är glad att ni har det bra. Jag är faktiskt glad. Det är bara...» En paus. Rösten blev mjukare, och det var det här ögonblicket Olle alltid fruktade mest, mer än den kontrollerade starten och glaset och klagomålen: ögonblicket då muren rämnade och man fick en skymt av något äkta därinne, för då visste man att man inte kunde hjälpa henne och att det inte fanns någon hjälp att ge som hon skulle ta emot. «Det är bara att lägenheten är så tyst på kvällarna.»

Olle slöt ögonen. Bakom sig hörde han glasdörren glida upp.

Tobbe stod i dörröppningen. Han hade tagit på sig en tröja, den för stora med luvan nere, och han stod med armarna i kors och tittade på Olle med en blick som Olle inte sett förut, eller kanske hade sett, men aldrig på Tobbe. Det var en blick som sa: jag vet vad som pågår därinne i den där telefonen. Jag har alltid vetat.

Olle höll upp ett finger. Tobbe nickade.

Samtalet varade sju minuter till. Karin gick från tystnaden tillbaka till klagomålen, från klagomålen till en vag anklagelse om att Olle aldrig förstått hur det var att bli kvar, och Olle sa «mm» och «ja» och «det låter jobbigt» och «vi ringer snart» och till slut la han på med den exakta blandningen av lättnad och dåligt samvete som alltid kommer efteråt och som han aldrig lyckats skilja åt.

Han blev stående på balkongen. Tobbe kom ut och ställde sig bredvid honom utan att säga något. De tittade ner över dalen tillsammans, ljusen som nu var tända överallt, ett litet hav av värme nere i mörkret.

«Var hon full?» frågade Tobbe.

«Inte så att hon själv skulle ha sagt det.»

Tobbe nickade långsamt. «Det är alltid så. Hon vet det, men hon vet det inte.»

Olle visste inte vad han skulle säga, så han sa ingenting. Det är ibland det rätta svaret, och han hade lärt sig det sent, för sent, men han hade lärt sig det.

«Jag var inte snäll mot henne», sa Tobbe. «I somras. När jag åkte. Vi bråkade och jag sa något fult och jag bara...» Han tystnade. Började igen. «Jag bara åkte.»

«Du behövde komma bort.»

«Ja.» En paus. «Men det ändrar inte vad jag sa.»

Olle tänkte på sig själv som sjutton, arton, nitton. Alla gångerna han hade stuckit, till Västerås centrum, till kompisar, till vad som helst som inte var hemma, och aldrig sett sig om. Tänkte på allt han inte sagt och allt han sagt och allt han borde ha sagt och inte hade vetat. Det lär man sig inte i skolan. Det finns ingen kurs. Man gör bara fel och försöker igen och ibland är det för sent och ibland är det inte det.

«Du kan ringa henne», sa Olle. «I morgon. När du är redo. Ring för att säga att du finns. Något annat behöver du inte lösa.»

Tobbe vände sig om och tittade på honom. «Hjälper det?»

«Nej», sa Olle. «Men det är det du kan göra härifrån.»

De gick in igen. Olle värmde upp kaffet som blivit kallt och Tobbe åt den halväta apelsinen som han låtit ligga, och ingen sa något mer om Karin, men hon fanns i rummet ändå, så som hon alltid finns i rummet, hur långt bort hon än är.

Senare på kvällen, när Olle var på väg att släcka lampan i köket, hörde han Tobbe säga något från soffan. Han vände sig om.

«Vad sa du?»

Tobbe låg på rygg med telefonen över ansiktet och scrollade igenom något, eller låtsades scrolla, och han sa det igen utan att titta upp: «Jag funderar på att åka hem en sväng.»

Olle blev stående. «Till Västerås?»

«Ja.» En paus. «Inte för att flytta tillbaka. Bara för att... jag vet inte. Se henne. Säga det ordentligt.» Tobbe sänkte telefonen och tittade upp i taket. «Jag är arton. Jag kan inte bara låta den där grejen hänga kvar resten av livet.»

Olle sa ingenting direkt. Han stod i halvmörkret mellan köket och vardagsrummet och lät det Tobbe sagt få sitta där det satt, för det förtjänade det, och för att det var något Olle aldrig klarat av att säga om sin egen mamma, aldrig lyckats reda upp, och han hade varit över femtio när han insåg det och nu var Tobbe arton och hade kommit dit redan.

«Det var moget tänkt», sa Olle till slut.

Tobbe fnyste. «Du låter som en lärare.»

«Förlåt.»

«Det är okej. Du har lite rätt.» Tobbe reste sig och gick mot sovrummet, stannade i dörröppningen, den vana han hade att alltid stanna i dörröppningar som om de vore en nödvändig ritual. «Jag skriver inte ut mig härifrån. Bara så du vet.»

«Det vet jag», sa Olle.

«Cómpeta är inte speciellt. Men det är bättre än ingenting.»

«Det är det högsta beröm du gett Cómpeta hittills.»

«Bli inte kaxig nu.» Tobbe försvann in på rummet.

Olle blev stående ännu ett ögonblick. Ljuset från gatan kom in i tunna ränder över golvet. Bamse sov över hos Dolores i kväll, på en filt i hennes kök, hon hade krävt det, och Olle hade lärt sig att inte fråga varför. Han tänkte att livet blivit väldigt många saker på en gång, och att det går att ha för många saker att hålla reda på och ändå ha rum för att hålla dem.

Han släckte lampan. Gick och la sig. Och hörde genom väggen att Tobbe ringde till någon, rösten för låg för att han skulle höra orden, bara tonen, och tonen var försiktig och lite osäker och på väg någonstans där han ännu inte varit.

Olle i Spanien är en fiktiv novellserie. Alla händelser och personer är påhittade, men inspirerade av verkliga erfarenheter från svenskar som har flyttat till Spanien.