Antonio hade sagt det veckan innan: «Du får inte missa det här.» Han sa det i den ton han använde när han menade något på allvar, en helt annan ton än den han hade för gazpacho eller fotboll eller vilken väg Olle borde ta ner till centrum. Det var tonen hos en man som vuxit upp med något och vet att folk utifrån aldrig riktigt förstår det, och som därför är lite förolämpad på förhand å sakens vägnar.

«Det är ingen show», hade Antonio sagt. «Ingen turistgrej. Det är cofradías, brödraskapen. De har gått samma rutt sedan femtonhundra-något. Vi har sett det sedan vi var små. Alla har.»

Olle hade nickat och sagt att det lät fint, för det är vad man säger till en vän som berättar om något som betyder mycket för honom. Han hade inte riktigt begripit vad han gick till mötes.

De möttes vid kyrkan strax efter nio på kvällen. Antonio hade Chispa i koppel, vilket snart visade sig vara ett dåligt val, fast det visste de inte än. Gatan var redan full. Hela Cómpeta stod tätt längs muren: barnfamiljer, mormödrar, unga män i skjorta, äldre kvinnor i svart, alla med den lugna, invanda tålmodighet som hör till människor som väntat på samma sak varje år och vet exakt hur länge det tar.

Och så kom de.

Olle hade sett bilder. Han trodde att han var förberedd. Det var han inte.

Nazarenos. Rad efter rad av dem, i vitt, med de höga, spetsiga huvorna som döljer ansiktena. De rörde sig långsamt, nästan omärkligt långsamt, i fackelsken, och de sa ingenting. Gick bara. Och trummorna, det jämna, djupa, rytmiska dunkandet som sätter sig i bröstkorgen och inte går att bortse från. Olle stod och såg på dem och kände något han inte väntat sig, något som liknade olust utan att vara det, mer som respekt för något han inte förstod och som inte hade för avsikt att förklara sig.

«Det ser ut som...» började Olle.

«Säg det inte», sa Antonio.

«Jag sa ju ingenting.»

«Du tänkte säga att det liknar något annat. Alla nordeuropéer säger det. De är botgörare. Det är gammal tradition. Låt dem vara vad de är.»

Olle lät dem vara vad de var. Efter fem minuter insåg han att det faktiskt bara var vad de var, att hans olust hade med okunnighet att göra och ingenting med verkligheten, och att Antonio haft rätt, igen, vilket börjat bli ett mönster.

Chispa var av en helt annan åsikt om hela situationen. Trummorna kom närmare. Hon stod stilla en sekund, vägde alternativen och bestämde sig. Hon hoppade upp i famnen på Antonio med en fart som var imponerande för en hund på sju kilo, och ställde sig där med alla fyra tassar samlade, som ett djur som beslutat att det är här, på just det här bröstet, som tryggheten finns, och att ingenting i hela Andalusien kan övertyga henne om något annat.

«Ta henne», sa Antonio.

«Jag?»

«Jag kan inte stå här med en hund i famnen. Det är Semana Santa.»

«Hon känner mig inte tillräckligt väl för att vilja bli buren av mig.»

«Olle, snälla.»

Olle tog Chispa. Hon tålde det med värdigheten hos ett djur som hamnat i en situation det inte valt och inte godkänner, men som saknar krafter att protestera längre. De stod där, de båda, och såg på processionen, och Chispa gömde nosen mot Olles axel och darrade lite, och Olle höll henne en aning fastare, för det är vad man gör.

Så kom pasoen.

Antonio hade förklarat det i förväg, men förklaringen hade inte hjälpt. En paso är en plattform, hade han sagt, två till tre ton, buren av costaleros, männen under den, som inte ser någonting och bara hör en klocka som säger start och stopp. Olle hade nickat. Två till tre ton, javisst, det lät som något man säger för att imponera på turister.

Men sedan svängde den runt hörnet, lätt vaggande, för något som vägde vad det vägde, omgiven av stearinljus och vita blommor och rökelse som steg och blandade sig med nattluften, och överst en madonna, klädd i svart och guld, med ett ansikte som bara träsnideriets och målningens och en hel kulturs tålamod kan ge, och Olle stod där med en darrande hund i famnen och kände att något i bröstet fastnade.

Han visste inte vad det var. Sorg kanske, eller nästan. Det var en tyngd utan bestämt namn, en som sitter där och säger: du är en människa i världen, och världen är gammal och stor och full av saker som pågått länge utan dig, och då och då påminns du om det, och det gör inte ont, det är bara verkligt.

Han tänkte på Annika, plötsligt och utan förvarning, långt från den förberedda mildhet han blivit så bra på. Han tänkte att hon skulle ha älskat det här. Att hon skulle ha ställt sig just där med de små händerna slutna kring ett stearinljus och tittat länge utan att säga något, och när hon till slut sagt något hade det varit en sådan sak som inte behöver sägas två gånger, eftersom den sitter kvar.

Saetan kom från balkongen ovanför dem. En äldre kvinna med sjal började sjunga utan förvarning, a cappella, upp mot processionen, och hela gatan blev tyst runt den rösten som inte var perfekt men fullständig, och costaleros under pasoen stannade, som de gör, för ingen går förbi en saeta, och det finns en överenskommelse mellan sången och tyngden som Olle inte kände till men nu förstod.

«Vad sjunger hon?» frågade Olle lågt.

«Hon klagar för madonnan», sa Antonio, lika lågt. «Det är vad de gör. Personliga saker. Ber om något, tackar för något. Den är privat.»

«Men alla hör.»

«Alla hör. Men den är ändå privat.» Antonio tänkte efter. «Så fungerar det här.»

Chispa slutade darra en stund under saetan. Kanske var det rösten, kanske att alla runt henne stod stilla, kanske tar sig hundar också in mellan trumslagen som alla andra. Olle vet inte. Men han la märke till det.

Efteråt gick de ner till baren utan skylt. Miguel stod bakom disken med gazpachon redan framme, obeställd, för det var lo de siempre, det vanliga, och Antonio satte sig och Chispa kröp in under stolen och föll genast i dvala, som ett djur som förbrukat alla sina reserver för kvällen och inte kan lova något alls för resten av dygnet.

«Vad tycker du?» sa Antonio.

Olle drack. Tänkte. «Jag förstår inte allt. Men jag fattar att det betyder något.»

Antonio nickade som om det var ett tillfredsställande svar. För honom var det sannolikt det bästa en västeråsare kunde säga efter sin första Semana Santa, och Olle hade åtminstone inte sagt något dumt om huvorna, så det räckte gott.

Dagarna runt påsk ägnade Olle åt något han skjutit upp länge: att göra i ordning gästrummet åt Tobbe. Systersonen skulle komma före sommaren, men Olle hade bestämt att allt skulle vara klart i god tid, eftersom det är det ansvarsfulla, och eftersom han inte visste vad en artonåring behövde och behövde tid att ta reda på det.

Han började med sängkläderna. Det gick bra. Han köpte en extra kudde, eftersom han läst någonstans att unga människor använder många kuddar, och en ny handduk, eftersom handduken i gästrummet hängt där sedan han flyttade in och numera hörde mer till lägenheten än till något särskilt ändamål.

Sedan blev det svårare.

Olle stod på Mercadona och tänkte: vad behöver en artonåring? Han köpte flingor, tre sorter, eftersom han inte visste vilken. Han köpte en tandborsthållare, eftersom badrummet bara hade en enda krok och Tobbe skulle behöva någonstans att hänga något. Han köpte ett litet anteckningsblock och en penna, för det hade sett bra ut på den bild han föreställde sig av gästrummet. Han köpte en doftspray med doften «Mediterranean Sea» och ångrade sig i samma sekund han kom ut ur butiken, för Tobbe skulle ju bo vid Medelhavet och behövde ingen spray som luktade som platsen han redan var på, och dessutom har artonåringar inga doftsprayer. Det har medelålders svenskar som är nervösa över vad unga människor ska tycka om deras lägenheter.

Han ställde tillbaka doftsprayen i skåpet, gick in och såg på rummet. Det såg bra ut. Rent och ordentligt, med utsikt och en bra säng, om än inte direkt ungdomligt. Det fick räcka. Tobbe var arton, ingen hotellrecensent.

Samma dag som Olle plockade bort två av de tre flingsorterna, för tre är för mycket, kom bilden från barnbarnen i Danderyd. Instagram, som vanligt. Bamse vid resväskan i hallen, en liten lapp fäst vid halsbandet med texten «Bamse åker till Spanien». Bamse själv verkade inte ha några åsikter. Han såg ut som han alltid gör, som en hund som bestämt sig för att ta det lugnt och se vad som händer.

Olle sparade bilden. Han skickade den till Antonio, som svarade med en tumme upp och ett foto på Chispa som sov, vilket kanske var ett svar och kanske bara ett foto på Chispa som sov. Med Antonio är det ibland svårt att veta.

Klockan halv elva på kvällen, när Olle satt med en kaffe på balkongen och lyssnade på det som var kvar av fackeltåg och trummor en bit ner i byn, plingade telefonen. Hanna.

Inget samtal. Ett meddelande. Ett långt meddelande med flygdetaljer: avgång Stockholm, ankomst Málaga, flightnummer, tid, och längst ner, som en eftertanke: «Tobbe åker direkt till dig från flygplatsen. Jag skickar iväg dem båda. Tio dagar, pappa.»

Tio dagar.

Olle läste meddelandet två gånger. Sedan tittade han genom glasdörren på gästrummet, den extra kudden, den nya handduken, de två flingsorterna han behållit för att två är rimligt. Han såg ner på bildsamlingen i mobilen. Bamse vid resväskan. Lappen runt halsen. «Bamse åker till Spanien.»

Han la ifrån sig telefonen. Trummorna hördes en bit bort. Rökelsen hängde kvar i luften, lätt, som den gör här om kvällarna under påskveckan, och stjärnorna var framme över bergen och det var tyst på det fulla sättet, det som Annika hade kallat den fulla tystnaden.

Tio dagar.

Olle i Spanien är en fiktiv novellserie. Alla händelser och personer är påhittade, men inspirerade av verkliga erfarenheter från svenskar som har flyttat till Spanien.