Tres Reyes
Olle i Spanien · Säsong 2 · Avsnitt 7
Tres Reyes
Första julen i sällskap.
Dolores hade sagt att det skulle bli lite mat och lite familj. Lite. Det var det ordet Olle borde ha frågat om, eftersom Dolores definition av lite och Olles definition av lite var två saker som inte hade med varandra att göra, på samma sätt som spansk tid och svensk tid inte har med varandra att göra, fast klockan ser likadan ut.
Nochebuena. Den tjugofjärde december. Klockan nio på kvällen var Dolores vardagsrum fullt av människor som alla pratade samtidigt, och Olle stod i hallen med en flaska snaps i handen och räknade. Det var fjorton personer. Kanske sexton. Det var svårt att säga eftersom två av dem var barn som sprang i cirklar och som Olle inte lyckades hålla ögonen på tillräckligt länge för att räkna dem som individer.
«¡Olle!» Dolores tog tag i hans arm och drog in honom som om han vore en resväska. «Ven, ven, te presento a todos.» Kom, kom, jag presenterar dig för alla. Och så följde en presentationsrunda som gick för fort och innehöll för många namn som slutade på -o eller -a, och Olle nickade och sa hola och encantado och försökte komma ihåg vem som var Manuel och vem som var Ramón och gav upp efter den fjärde.
Snapsen ställdes på bordet med högtidligheten hos en diplomatisk gåva, vilket den i viss mening var. Dolores svåger, mannen med skägget som hette antingen Pedro eller Paco, hällde upp åt alla och höll glaset mot ljuset som om han studerade en fin Rioja. Luktade. Rynkade pannan. Smakade.
Hans ansikte gjorde något som Olle inte sett ett ansikte göra sedan han som femtonåring gav en skolkamrat stark senap och sa att det var vanlig sylt.
«¿Qué es esto?» sa Pedro-eller-Paco, i tonen hos en man som blivit angripen och kräver förklaring.
«Aguardiente sueco», sa Olle. «Con semillas de comino.» Kummin.
Kumminet. Dolores ansikte antydde att kumminet var orsaken till det mesta. Rundan gick runt bordet ändå, eftersom artighet är ett universellt värde, och eftersom ingen ville vara den som tackade nej inför alla. Några drack tappert. Några ställde ner glaset obemärkt. En av de äldre tanterna, en liten vithårig kvinna med guld i öronen, drack hälften och nickade långsamt, som om hon bestämt sig för att det här var medicin och att medicin är bra för en även om den smakar förfärligt.
Annika hade alltid sagt att snaps var den enda svenska exportvaran som ingen utanför Norden egentligen tyckte om. Olle hade protesterat. Det gjorde han inte längre.
Men bordet. Bordet var något annat. Dolores hade gjort besugo al horno, en hel fisk bakad med citron och vitt vin, och där fanns gambas och croquetas och en tallrik med jamón som såg ut att ha kostat mer än Olles första bil. Man åt högljutt och länge, med två röster som alltid pratade i mun på varandra och någon som ropade från köket och barnen som till slut somnade i en hög av julpapper i hörnet, och Olle satt mitt i alltihop och tänkte att det här var jul som jul var tänkt att vara, lite kaotisk och lite varm och full av människor som inte alltid kom ihåg att skicka varandra födelsedagskort men alltid kom ihåg att dyka upp.
Femte januari. Kvällen. Cabalgata de Reyes.
Hanna hade skickat ett meddelande på eftermiddagen: «Bamse har fått tre tusen likes på julbilden. Matilda satte julhalsband på honom och la ut en bild på honom framför julskinkan. Han har fler följare än jag. Skicka en hälsning.» Olle svarade med en tumme upp, som var det universella svaret på saker man inte hade något vettigt att säga om.
Han gick ner till den nedre gatan där folk redan stod två led djupt, Antonio bredvid honom med Chispa i koppel, och Dolores lite längre fram med två av barnbarnen som hade sina väskor redo för att fånga godis. Antonio hade förklarat det två gånger: de tre vise männen kom på stora, pyntade vagnar och kastade godis till folkmassan. Det lät fint. Festligt. Organiserat.
Musiken kom först. Trummor och brass och något som liknade en skolorkester men högre och med mer övertygelse om sig själv. Sedan ljuset. Facklor och blinkande dekorationer och de första vagnarna, stora och påkostade, och på dem männen och kvinnorna i kostym som de tre vise männen, som vinkade och skrattade och njöt av kvällen.
Och sedan kastade de godiset.
Olle hade förväntat sig att godiset skulle kastas. Det stod i beskrivningen. Det Antonio inte hade nämnt var att godiset kastades av en arm som tränat för detta, av folk som uppenbarligen menade att avståndet mellan vagn och gata skulle tillryggaläggas i högsta möjliga båge och med högsta möjliga fart vid landning. En rund karamell, den hårt inslagna sorten, träffar en mans panna med en smäll som hörs tydligare än man vill.
Olle såg stjärnor. Av den sort som uppstår när något hårt träffar något benhårt med kraft bakom. Romantiska var de inte.
«¿Estás bien?» Antonio höll honom i armen.
«Vad var det där?» Olle förde handen mot pannan. En bula var redan på väg.
«Un caramelo.»
«En karamell.»
«Sí.»
Olle såg sig omkring. Tre barn slogs på marken om karamellen. Dolores skrattade så att hon fick ta tag i en lyktstolpe för att inte falla. Chispa hade hittat två karameller själv och åt dem med omslag, något som Antonio inte verkade ta särskilt allvarligt.
«Det här är en familjevänlig tradition», sa Olle.
«Muy familiar, sí», sa Antonio.
Det var där, mitt i folkmassan mellan två vagnar, som Olle märkte det.
En axel mot hans, folk som trängde förbi, och en röst bakom honom, låg och tydlig, på ett språk som var hans eget och som han inte hört i en folkmassa sedan han kom hit.
«Ont i pannan? Det blir en rejäl bula i morgon.»
Svenska. Olle vände sig om. Mörkt hår, några korta sekunder av ett ansikte som han inte hann registrera ordentligt innan folkmassan rörde sig och människor fyllde mellanrummet och hon var borta, in i mängden mot nästa vagn och nästa våg av godis och musik och oväsen.
Olle stod stilla ett ögonblick.
«¿Qué pasa?» sa Antonio.
«Ingenting.» Olle vände sig mot vagnarna igen. «En svensk som pratade med mig.»
«Hay muchos suecos aquí.» Antonio ryckte på axlarna. Det finns många svenskar här. Som om det förklarade allt, och kanske gjorde det.
Sjätte januari. Reyes. Dolores knackade på hans dörr klockan halv tolv med en Roscón de Reyes under armen, den stora ringkakan prydd med kanderad frukt och florsocker, och ställde den på köksbordet med den auktoritet som hör till en kvinna som inte accepterar motstånd mot kaka.
«Hay una figurita», sa hon. En liten figur bakad i kakan. Den som hittade den hade tur. Och det fanns en torkad böna där också, tillade hon, och den som bet i bönan fick betala nästa års roscón. Olle hade hört talas om traditionen. Det lät okej. Ett lotteri i en kaka. Okomplicerat.
Carmen var där också, och Miguel från baren, som hade ledigt och som satt i Olles vardagsrum med en kaffekopp och den min hos en man som egentligen inte är social men som kommit eftersom Dolores sagt att han skulle komma. De delade kakan. Dolores skar i skivor med precision, och de tog en var och började äta med den uppmärksamhet som hör till folk som letar efter något i sin mat.
Olle tog en tugga. Kände något hårt. Något mycket hårt. En sekund där han var övertygad om att tandläkaren i Nerja skulle få se honom på måndag, att kronan på högra kindtanden nått sitt naturliga slut och att det skulle kosta mer än flygbiljetten hem, och sedan kände han formen på det hårda mellan tänderna och förstod att det inte var en tand utan något litet och runt och keramiskt.
En liten kung av terrakotta, inte större än en fingernagel.
«¡Olle tiene la figura!» Dolores slog ihop händerna. Carmen log. Miguel nickade med den återhållna erkänsla som hör till en man som aldrig visar entusiasm men är nöjd.
Olle lade den lilla kungen på bordet framför sig. Hans tunga kontrollerade tänderna noggrant efter skador. Allt var kvar. Han hade haft tur, i den bemärkelsen att tur betyder att hitta något i sin mat utan att knäcka något i munnen i processen.
Gazpachon första gången hade varit ett missförstånd. Gazpachon andra gången hade varit nyfikenhet. Gazpachon nu var lo de siempre, det vanliga. Roscón de Reyes var en annan plats på resan, en plats han inte besökt tidigare, och han bet försiktigare i nästa skiva.
De satt där länge, de fyra. Kaffe och kaka och lite prat, den sortens lite prat som kommer av belåtenhet med att sitta och inte av brist på ord, och utanför fönstret var Cómpeta stilla på det sätt som en by är stilla efter att något stort är över, efter parader och familjer och julmat, och Olle tänkte att tystnad efter oväsen är något annat än bara tystnad.
Dolores gick när kakan var slut. Miguel gick efter henne, av skäl som ingen frågade om. Carmen blev sittande en minut till, med koppen mellan händerna.
«¿Has llamado a tu hermana?» sa hon. Hade han ringt sin syster?
«Inte än.»
«Hazlo.» Gör det. Utan moralpredikan. Bara konstaterande, på det sätt som Carmen alltid var konstaterande.
«Sí», sa Olle.
Carmen tog jackan och gick. Olle blev sittande med den lilla terrakottakungen på bordet framför sig och lyssnade på Cómpeta som inte gav något ljud ifrån sig. Hanna hade skickat en bild till: Bamse i tomteluva, vilket var orättvist mot labradorens värdighet men som Matilda och Albin uppenbarligen tyckte var vackert. Olle skickade en hjärtemoji tillbaka, eftersom vissa situationer inte kräver mer än så.
Han blev sittande.
Och sedan, utan att han riktigt bestämt sig för det, tänkte han på kvinnan från paraden. Rösten. Kommentaren om bulan i pannan, sagd på det sätt som folk säger saker när de inte väntar sig något svar, bara noterar. Mörkt hår. Ett halvt ansikte i folkmassan.
Han viftade bort det. Det fanns gott om svenskar i Málagaprovinsen. Det hade kanske varit tusen människor på gatan i går kväll. Folk säger saker till främlingar i folkmassor, särskilt om någon just fått en karamell i pannan, eftersom det är den sortens situation som inbjuder till kommentarer från främlingar.
Han ringde Karin. Det ringde länge. Inget svar. Han lämnade ett meddelande, kort, bara gott nytt år och att han hoppades att hon mådde bra, och la på och stirrade ut genom fönstret på den vita väggen på grannhuset och de torkade pelargonerna i fönstret och tänkte inte på något särskilt.
Det var ett nytt år.
Olle i Spanien är en fiktiv novellserie. Alla händelser och personer är påhittade, men inspirerade av verkliga erfarenheter från svenskar som har flyttat till Spanien.