Karin ringde igen en onsdag. Olle var på väg hem från spanskakursen, där han tillbringat nittio minuter med att böja verbet «querer», som betyder att vilja eller att älska beroende på sammanhanget, något som läraren María förklarade med det tålamod hos en kvinna som i tjugo år förklarat skillnaden mellan «te quiero» och «quiero un café» för nordeuropéer och fortfarande inte gett upp hoppet om att de ska förstå att man inte kan älska en kaffe på spanska, fast Olle ansåg att man absolut kunde älska en kaffe, särskilt på morgonen, särskilt den första.

Telefonen vibrerade i fickan och Karins namn lyste upp på skärmen, klockan fyra på eftermiddagen, vilket var ovanligt, eftersom Karin vanligtvis ringde på kvällen när glaset hunnit göra sitt jobb och samtalet följde det mönster som Olle kunde utantill: kontrollerad start, klagomål förklädda till nyheter, glaset som klirrade i bakgrunden, rösten som blev sluddrig, och till sist något som liknade en anklagelse inslagen som en fråga. Men klockan fyra var nytt. Klockan fyra betydde att Karin antingen hade något viktigt att säga eller att hon hade börjat tidigare än vanligt, och Olle visste inte vilket som var värst.

«Hej, Karin.»

«Du har inte ringt.» Inte arg, bara konstaterande, i den ton som sa: jag har fört bok, och du är skyldig.

«Nej, förlåt, det har varit...»

«Det är alltid något. Det var alltid något med Annika också, men hon ringde ändå. Varje söndag. Klockan två.»

Det var sant. Annika hade ringt Karin varje söndag klockan två i femton år, med den disciplin som hör till en kvinna som förstod att vissa människor behöver bli uppringda eftersom de aldrig själva skulle ringa, och att det att ringa dem är en handling som säger: du är inte bortglömd. Olle hade aldrig klarat av att ta över den rollen, och det berodde inte på bristande omtanke. Samtalen med Karin tömde honom på något som han inte hade nog av, och utan Annika som tolk mellan Karins värld och resten av världen stod Olle ensam i ett landskap som han kände alltför väl från barndomen och helst ville hålla sig borta från resten av livet.

«Hur mår du?» frågade Olle, och ångrade sig genast, för frågan var en öppen dörr som Karin alltid gick igenom med allt hon hade.

Det gick inte bra, det gick aldrig bra för Karin, men särskilt dåligt gick det nu. Chefen var orimlig på det diffusa sätt som Karin behärskade till fulländning, där hon antydde, sänkte rösten, lät orden hänga som om det låg något värre under som hon inte orkade berätta om ännu, och man skulle gissa sig fram, man skulle själv låsa upp förståelsen, man skulle säga «herregud, Karin» och bekräfta att världen var orättvis mot henne, och om man inte sa det rätta, om man frågade fel eller frågade för mycket, stängde hon sig som en mussla och sa «nej, glöm det, du förstår ju inte» med den röst som var värre än allt hon faktiskt kunde ha berättat.

Grannen hade klagat och Tobbe var aldrig hemma och lägenheten var för dyr och kroppen värkte, och alla förväntade sig något av henne som hon inte hade krafter att ge. Olle lyssnade och sa «mm» och «ja» och «det låter jobbigt» medan han gick genom de smala gatorna i Cómpeta och nickade åt Dolores som stod i fönstret med den blick som sa att hon visste exakt vem Olle pratade med och tyckte synd om honom.

Efter tjugo minuter hörde Olle ljudet i bakgrunden som han kände igen med hela kroppen, glaset mot bordsskivan och klunken och den lilla pausen där Karin drack och lät som om hon inte drack, och samtalet var i fas två, och Olle kände ljudet i kroppen eftersom det följt honom hela livet, från långt före Karin, från Olga.

Olga var storasystern, den som söp bort sig först, den som ringde andra bakom ryggen på folk och grät i telefon, helt utan Karins antydningar och viskningar, och använde tårarna för att låna pengar och för att slippa konsekvenser och för att hålla folk tillräckligt nära för att kunna utnyttja dem. Karin menade att hon var helt annorlunda än Olga, att Olga var ett fall och Karin ett offer, och Olle hade slutat påpeka skillnaden för länge sedan eftersom det inte fanns någon. De var två utgåvor av samma sak, med olika inpackning, och båda ansåg att världen var skyldig dem något för att de hade ont, och ingen av dem såg att det onda var något de själva skapade, varje kväll, flaska för flaska.

Olle växte upp med det. Inte med alkoholen i sig, den impulsen hade han aldrig haft, kanske för att han sett för mycket av den i köksfönstret och på vardagsrumsgolvet och i ansikten som förändrades efter klockan åtta, men med allt runt omkring. Mamman som jobbade åtta månader på ett ställe och sex månader på ett annat och tre månader på ett tredje och två år en gång, och det var alltid en tokig chef eller ett orättvist system eller något som gjorde att hon måste därifrån, och de fick aldrig avgångsvederlag och aldrig sparad semester och aldrig den stabilitet som andra familjer hade utan att tänka på det.

Pengarna försvann, aldrig på lyx, aldrig på något man kunde peka på och säga att det var därför, men en flaska om dagen är en flaska om dagen, och cigaretter kom alltid först, och sedan bakfylla, och vem kan lyckas med något överhuvudtaget i bakfylla, och vem kan betala i tid när de prioriterar det en flaska kostar plus cigaretter plus allt annat som följer med, och med låg lön och flera barn och ensam eftersom pappan inte bidrog fanns det aldrig tillräckligt kvar, aldrig tillräckligt till någonting alls.

Olle mindes gympaskorna. De med hål i. Och skolresan till Gröna Lund som alla åkte på och Olle blev kvar i skolan med en ursäkt han inte mindes längre men som sannolikt gick ut på att han inte gillade nöjesfält, vilket var en lögn, alla gillar nöjesfält när de är tio, men biljetten kostade pengar som familjen inte hade eftersom pengarna redan gått till något som inte var biljetter. Kalas han inte kom på eftersom presenten kostade för mycket. Tältläger med klassen där alla andra hade utrustning och Olle hade en plastpåse. Det räckte, tänkte han ibland i efterhand, det var kanske inte den enda förklaringen till allt som blev svårt sedan, men det räckte för att se till att ilskan blev en del av honom långt innan han förstod vad ilskan handlade om.

Han hade aldrig problem med drickandet, det var aldrig hans grej, men han hade problem med att äta. Tjugoåtta kilo för mycket i tjugo år, eftersom tröst är tröst oavsett om den kommer i en flaska eller på en tallrik, och Olle hade valt tallriken eftersom den var tystare och mindre synlig och ingen anmäler till socialen för att en pappa äter för mycket lasagne. Men nu, efter gazpacho och zumba och turer i bergen och en livsstil som mer liknade ett liv än en överlevnadsstrategi, var de tjugoåtta kilona borta, och bältet satt tre hack tajtare, och Dolores klappade honom på magen och sa «flaco» varje gång hon såg honom, och Olle tyckte att det var roligt att det var en spansk by som löste något som Västerås aldrig klarat.

«Vet du vad problemet är, Olle?» Karin var i monolog nu. «Problemet är att ingen bryr sig. Du sitter i Spanien med din sol och din bar och allt är bra för dig, och här sitter jag och håller ihop allt, som alltid, helt ensam.»

Olle slöt ögonen. Han stod på plazan nu, framför kyrkan där de gamla männen satt på bänken, och han kände den känsla han alltid fick när Karin pratade, känslan av att sjunka, av att dras ner i något tungt och mörkt som han inte kunde tvätta bort efteråt.

«Och Tobbe. Tobbe säger att han ska åka till dig. Till Spanien. Som om det löser något. Som om att lämna sin egen mamma är en lösning.»

Olle bet sig i tungan. Hon hade själv sagt ja. Klockan elva en kväll för några veckor sedan, med glaset i handen och rösten mjuk av vad glaset alltid gjorde med hennes röst. Men Karin mindes aldrig vad klockan-elva-Karin sa, och det tjänade ingenting till att påminna henne, eftersom klockan-fyra-Karin och klockan-elva-Karin var två olika människor som bodde i samma kropp och aldrig pratade med varandra.

«Han behöver...»

«Alla behöver något, Olle. Vad sägs om vad JAG behöver? Har någon frågat mig?»

Och sedan bytte samtalet till den andra tonen, den som kom när Karin passerade punkten där hon inte längre antydde utan anföll, där rösten blev skarpare och orden blev vapen. Hon sa något om att Olle alltid varit den som stack, som alltid tänkte på sig själv, som gifte sig med Annika och försvann in i sitt fina liv i Västerås medan resten av familjen fick ruttna, och att Annika inte var någon helgon heller förresten, Annika med sina söndagssamtal som om det var välgörenhet, som om Karin var ett projekt...

«Karin», sa Olle, och hörde sig själv säga något han aldrig sa, något som kom från ett ställe han inte visste att han hade. «Kyss mig i röven.»

Han hörde början av «VAD I HELV...» innan han tryckte på den röda knappen och Karins röst försvann och plazan var tyst igen.

De gamla männen på bänken tittade inte på honom. Solen stod lågt och bergen bakom var mörkare än de varit för en timme sedan. Händerna darrade lite, och han visste inte om det var av ilska eller av lättnad eller av något mittemellan som han inte hade ord för.

Han hade aldrig i sitt liv sagt något sådant till Karin. Annika skulle ha sagt att man inte säger sådant till familjen, och Olle var den som höll ut, den som svarade i telefon, den som sa «mm» och «ja» och lät Karin tömma sig. Men Annika var inte här, och Olle var för gammal och för trött och för långt borta för att låtsas att det var okej, för det var inte okej, det hade aldrig varit okej, och ibland är det ärligaste man kan säga till någon man håller av det fulaste man har.

Olle gick ner till baren för att sitta någonstans där ingen väntade sig något av honom förutom att han satt där, och Antonios bar var det stället, den utan skylt, den med Miguel med mustasch bakom disken och den eviga fotbollsmatchen på teven som ingen tittade på och den tysta överenskommelsen mellan bartendern och stamgästen som säger: du är här, det räcker.

Men Antonio var inte där. Carmen var där, i hörnet, med ett glas rödvin och en bok hon inte läste, och hon tittade på Olle med den blick som sa att hon visste att något var fel utan att han behövde säga det, eftersom Carmen alltid visste.

«Karin?» sa Carmen.

«Karin.»

Carmen nickade och drack och sa ingenting. Och det var perfekt, det var precis vad Olle behövde, någon som visste utan att fråga och lät honom sitta.

Efter en stund sa Olle: «Jag sa något till Karin som jag aldrig har sagt till någon.»

Carmen väntade.

«Kyss mig i röven», sa Olle, och hörde sig själv och skakade på huvudet eftersom han fortfarande inte kunde tro att han hade sagt det. «Besa me el culo, på spanska.»

Carmen stirrade på honom i kanske tre sekunder. Sedan började hon skratta, det djupa skrattet som kom från magen och fick henne att luta sig bakåt på stolen och lägga handen över munnen och skaka på huvudet. «Besa me el culo. Till din egen syster.»

«Ja.»

«Dios mío, Olle.»

Och sedan, utan förvarning, började Carmen sjunga, lågt, med vinglaset i handen som en mikrofon, ögonen fulla av hyss: «Bésame, bésame... el culo...» Melodin till Bésame mucho, den sången som spelas på varenda bar längs hela kusten, men i Carmens version, som Olle var helt säker på aldrig tidigare sjungits i denna sångs långa och värdiga historia.

Olle skrattade. Först det korta skrattet som kommer när något överraskar en, och sedan det längre, det som tar tag i hela kroppen och inte släpper, och sedan grät han, eller skrattade, eller båda, eftersom det var allt på en gång, lättnaden att äntligen ha sagt det efter alla år av att hålla käften och nicka och säga «mm» och «ja», och den absurda översättningen, och Carmen som satt där och sjöng besa me el culo med vinglaset som mikrofon på en bar i en by i Andalusien, och Olle tänkte att det här var den bästa kväll han haft på länge, kanske eftersom den börjat så förfärligt.

När skrattet lagt sig och ögonen var torra och vinglasen nästan tomma sa Olle: «Jag vill ha en Bloody Mary.»

Carmen tittade på honom. «Här?»

«Här.»

«Olle. Det här är en bar i Cómpeta. De har vin, öl och kaffe. Du kan inte beställa en Bloody Mary här.»

«Jag kan försöka.»

Miguel strök sig över mustaschen och hörde beställningen med den min hos en man som blir ombedd att göra något han aldrig gjort och aldrig tänkt göra, men som yrkesstoltheten hindrar från att erkänna det. Han vände sig mot hyllan, studerade flaskorna, vände sig tillbaka.

«¿Tomate?» sa Miguel. Tomat?

«Sí, tomate y vodka.»

Miguel nickade långsamt. Försvann in i köket. Olle hörde röster. Diskussion. En högre röst som sa något som innehöll ordet «loco». Miguel kom tillbaka med en flaska vodka i ena handen och en kartong tomatjuice i den andra, den sortens tomatjuice man köper på Mercadona för att ha i gazpacho, inte den man gör Bloody Mary av, men det visste inte Miguel, och Olle var inte i position att kritisera.

Miguel tog ett glas. Inget tumblerglas, inget highballglas, utan det största vinglas Olle någonsin sett, ett glas man kunde bada en bebis i, och började hälla i tomatjuice och vodka och två isbitar, och det var det, klart. Inget salt, ingen peppar, ingen citron, ingen selleri, ingen Worcestershire, ingen Tabasco, ingenting av det som gör en Bloody Mary till en Bloody Mary och inte bara ett glas kall tomatsoppa med alkohol.

Olle tog en klunk. Det smakade som gazpacho som gjort dåliga val. Som en tomatsoppa som fått sparken och börjat dricka.

«¿Tienes... Worcestershire?» försökte Olle.

Miguel rynkade pannan. «¿Qué?»

«Worcestershire. Salsa inglesa.»

Miguel vände sig mot köket. «¡PACO!»

Olle hade aldrig sett Paco. Ingen hade sett Paco, så vitt Olle visste. Paco var en röst från köket och en hand som sköt ut tallrikar genom luckan och en åsikt om allt som ropades genom väggen, men något ansikte hade han aldrig visat, som om han vore en del av inventarierna, ett slags orakel bakom spisen som svarade när Miguel ropade och annars höll sig gömd.

«¡PACO! ¡El sueco pregunta si tenemos wochichéster!»

En röst från köket, hög och förolämpad: «¡Que no! ¡Esto no es un restaurante chino!» Nej! Det här är ingen kinarestaurang!

Carmen skrattade så att hon höll sig om magen. Olle skrattade eftersom Carmen skrattade, och eftersom allt var absurt, och eftersom han just ringt sin syster som satt och drack ensam i en lägenhet i Västerås och nu satt han här och drack den sämsta drinken i Västeuropa i ett enormt vinglas i en by i bergen i Andalusien, och livet är ibland för konstigt för att inte skratta åt.

Miguel plockade bort glaset med en fart som antydde att det här aldrig hade hänt och att ingen någonsin beställt något som hette Bloody Mary på hans bar och att historien om det redan ropades in till Paco genom luckan medan Miguel torkade bardisken, och Paco skulle berätta den för någon som Olle aldrig skulle få se eftersom ingen någonsin såg Paco, och inom en vecka skulle hela Cómpeta veta att svensken försökt beställa en engelsk sås på en spansk bar.

En caña dök upp framför Olle, obeställd och kall och perfekt. Miguel nickade mot den som om han sa: det här är vad du borde ha beställt från början, och det här är vad du alltid bör beställa, och det här är allt du någonsin behöver. Och Olle visste att redan i morgon skulle hela Cómpeta veta att svensken sagt kyss mig i röven till sin syster, beställt en Bloody Mary med tomatjuice från Mercadona och bett om en engelsk sås som ingen hört talas om, och att hans rykte i den här byn var förstört, fullständigt förstört, men det bekom honom inte, för ibland är ryktet det sista man bryr sig om.

Carmen lyfte sitt glas. «Till Karin.»

«Till Karin», sa Olle. Och menade det. På det komplicerade sätt som man menar det när man skålar för någon man älskar och inte orkar och aldrig vill ge upp på, fast man ibland vill.

Olle låg i sängen den natten och tittade i taket. Lägenheten var tyst. Hundskålen stod tom på köksgolvet. Telefonen låg på nattduksbordet med Karins namn i samtalsloggen.

Han tänkte på Tobbe. Arton år. Uppvuxen med samma ljud som Olle växte upp med, glaset som klirrade efter klockan åtta, rösten som skiftade, löftena som försvinner på morgonen. Olle hade tagit sig ut genom att flytta till andra sidan staden och gifta sig med en kvinna som aldrig drack mer än två glas och som ringde Karin varje söndag klockan två eftersom någon måste. Tobbe hade inte hittat sin väg ut ännu.

Tobbe kommer i maj, och Bamse är med, och kanske, bara kanske, kan Cómpeta göra för Tobbe vad Cómpeta har gjort för Olle: ge honom ett ställe att andas på där luften inte luktar det som glaset innehåller.

Olle i Spanien är en fiktiv novellserie. Alla händelser och personer är påhittade, men inspirerade av verkliga erfarenheter från svenskar som har flyttat till Spanien.