Antonio föreslog turen på det sätt som Antonio föreslog saker, som om idén just hade slagit honom och inte var något han burit på i flera veckor i väntan på rätt tillfälle, vilket var ett tillfälle då Olle satt på sin andra caña och solen stod så lågt att ljuset blev gyllene och allt verkade vara en bättre idé än det kanske var.

«Málaga», sa Antonio. «I morgon.»

«Varför?»

«För att du har bott här i över ett år och aldrig varit i staden. Du har varit i Nerja. Du har varit i Torrox. Du har varit på Mercadona. Det är inget liv, Olle, det är en inköpslista.»

Antonio hade en poäng, och Olle visste det, eftersom Cómpeta hade blivit den sortens bekvämlighet som liknar en soffa man suttit i så länge att man glömt att det finns andra rum i huset. Olle gick upp på morgonen, drack kaffe på balkongen, gick på spanskakursen där han böjde verb med samma entusiasm som en man som fyller i sin deklaration, gick på zumba där han fortfarande var förfärlig men nu förfärlig med värdighet, och slutade på baren med Antonio och en gazpacho som servitören gjorde åt honom fastän det inte var säsong längre och som servitören med mustaschen skakade på huvudet åt varje gång men gjorde ändå, eftersom «lo de siempre» är ett heligt kontrakt.

Cómpeta var gott. Men gott är inte allt.

De körde ner på morgonen i Antonios bil, en Citroën så gammal att den slutat ge ifrån sig oroande ljud eftersom alla ljud den gav ifrån sig var oroande och det därför inte fanns någon mening med att skilja dem åt. Chispa satt i baksätet, och Olle lade märke till att hon var långsammare än vanligt när hon hoppade in, att Antonio lyfte henne försiktigt med ena handen under magen, och att Antonio inte sa något om det, som om tystnaden var ett sätt att slippa göra det verkligt.

Vägen ner från Cómpeta är den sortens väg som får svenskar att greppa tag i instrumentbrädan och spanjorer att köra fortare, slingrig och smal med utsikt över dalar som är vackra om man törs titta åt sidan, vilket Olle inte vågade eftersom Antonio körde som om vägen vore ett förslag och ingen regel, och mötande bilar hälsade med ett kort tut som betydde antingen «hej» eller «se upp» och det var omöjligt att veta skillnaden.

Málaga öppnade sig gradvis, som den gör, först förorterna med höghusen och rondellerna och bilhandlarna, den sortens landskap som ser likadant ut överallt i världen och inte lovar något, och sedan plötsligt centrum, där gatorna blev smalare och människorna fler och luften luktade en blandning av hav och friterad fisk och jasmin och avgaser, och Olle förstod genast att det här var något annat än Cómpeta, ett ställe där saker hände utan att man behövde leta efter dem.

Antonio tog honom till Atarazanas-marknaden först, eftersom Antonio menade att man förstår en stad genom den mat den säljer, och marknaden var en hall av fisk och frukt och kött och oliver och ost i mängder som fick Cómpetas lilla butik att verka som en lek, och Antonio gick mellan disken som en man som gjort det hundra gånger och pratade med alla och alla pratade tillbaka och Olle gick tre steg bakom och försökte se ut som om han hörde hemma.

De åt på en bar vid marknaden där Antonio kände bartendern, som naturligtvis hette Paco, och Olle hade slutat förvånas över att alla hette Paco, det var bara en av de saker med Spanien som han accepterade på samma sätt som han accepterade att butiker stängde mitt på dagen och att frukost bestod av en kex och en kopp kaffe och att ingen någonsin var där de sa att de skulle vara vid den tid de sa att de skulle vara där.

Efter lunch gick de längs hamnen, förbi de stora kryssningsfartygen som låg där som flytande städer, och upp genom centrum där gatorna var fulla av folk som gick långsamt eftersom ingen hade någon plats de måste vara på, och Olle tänkte att den största skillnaden mellan Sverige och Spanien var farten folk gick i, mer än temperaturen eller maten eller språket, och att det sa något djupt om hur man lever om man aldrig har bråttom.

Antonio stannade framför en byggnad. Modern. Glas. Hög. Inte alls som Cómpeta.

«Min bror bodde här», sa Antonio. «Innan han dog. Tionde våningen. Utsikt över allt.»

Olle tittade upp. Byggnaden speglade solen och molnen och staden nedanför, och han tänkte att det var ett märkligt ställe att bo på, så högt upp att man kunde se allt men ingen kunde se en, motsatsen till Cómpeta där alla kunde se allt man gjorde och kommenterade det innan man hunnit göra klart.

Chispa låg i skuggan under en bänk på plazan medan de drack kaffe. Hon andades tungt. Antonio strök henne över huvudet med den försiktighet hos en man som vet att det han håller i handen inte varar för evigt, och Olle kände igen den blicken, för det var samma blick som Olle haft mot Bamse de sista månaderna i Västerås, när Annika nyss hade dött och Bamse var den enda som satt bredvid honom utan att säga något som skulle trösta.

«Hur gammal är hon?» frågade Olle, fastän han visste svaret, för ibland frågar man saker man vet eftersom frågan är en inbjudan att tala om det man inte säger.

«Fjorton», sa Antonio. «Gammal för en hund. Men hon är inte redo. Och jag är inte redo.»

Olle nickade. Drack sitt kaffe. Sa inget mer. Ibland är det det bästa man kan göra för någon, att sitta bredvid och låta tystnaden säga det man saknar ord för.

På vägen hem, i den mörka bilen uppför den slingriga vägen med Chispa sovande i baksätet och Antonio tyst bakom ratten, passerade de en rondell där Olle såg en skylt som pekade mot ett nybygge med glasfasad, högt uppe på en bergssluttning med utsikt över det som måste vara hela Málaga och havet bakom.

«Se vende» stod det. Till salu.

Olle tog fram telefonen och knäppte en bild genom bilrutan, snabbt, utan att tänka, utan att veta varför, bara att något med den byggnaden och den utsikten och den kvällen och känslan av att Málaga var något han ville ha mer av fick honom att lyfta telefonen och ta en bild som sannolikt var suddig och sned och oanvändbar, men som låg i telefonen när de kom hem och Olle la sig och scrollade genom dagens bilder och stannade vid den, länge.

Antonio, när Olle visade honom bilden på baren dagen därpå, tog en klunk av sin caña och sa: «Demasiado caro.» För dyrt.

Olle sa ingenting. Stoppade telefonen i fickan. Beställde en gazpacho. Servitören skakade på huvudet. Gjorde den ändå.

Olle i Spanien är en fiktiv novellserie. Alla händelser och personer är påhittade, men inspirerade av verkliga erfarenheter från svenskar som har flyttat till Spanien.