Olle upptäckte pengarna en tisdagsförmiddag, den mest obemärkta dagen i veckan att upptäcka att ens liv har förändrats, men det var kanske poängen, att livet aldrig ringer på dörren med blommor och förvarning, det bara ligger där i nätbanken mellan elräkningen och en oförklarlig dragning på 47 kronor till Swish som han fortfarande inte visste vad den var till för.

Siffrorna gav ingen mening. Olle stirrade på skärmen, scrollade upp, scrollade ner, loggade ut, loggade in igen, och siffrorna var desamma, och de var fortfarande fel, eftersom de innehöll fler nollor än något konto som Olle någonsin sett med sitt eget namn på, inklusive den gången då han och Annika renoverade badrummet i radhuset och han i tre dagar kände sig som en man med pengar innan allt försvann i ett nytt badrum som Annika ansåg att de behövde och som Olle aldrig riktigt förstod varför det gamla inte räckte till.

Han ringde banken. Den spanska förstod han fortfarande inte, så det fick bli Swedbank, med väntmusiken som lät som om någon tagit en bit av Alfvéns «Midsommarvaka» och gett den till en robot som hatar sitt jobb. Efter arton minuters kö, vilket är kort för en bank och som Olle tog som ett gott tecken, fick han en rådgivare som hette Thomas, och Olle tänkte att det fanns många Thomas i hans liv just nu, först Bamses nya bästis och nu bankmannen, som om universum försökte säga honom något om Thomas.

«Ja, det stämmer», sa Thomas. «Uppköpet gick igenom i förra veckan. Dina aktier har konverterats till kontanter.»

«Men jag köpte dem för... jag vet inte ens när jag köpte dem.»

«2007. NovaTech AB.»

Olle mindes vagt. Ett informationsmöte i personalmatsalen om sparande, kaffe i pappmuggar och en man från ett investeringsbolag som pratade om aktier och fonder med den kontrollerade entusiasmen hos en man som vet att publiken helst vill tillbaka till sina kontor, och Annika som sa efteråt att de borde köpa några, inte för att hon förstod aktier utan för att hon menade att folk som inte köper aktier är folk som inte tror att saker kan gå bra, och Annika trodde alltid att saker kunde gå bra, även när de objektivt sett inte gjorde det.

Sedan hade de glömt bort det. Alla de åren. Olle hade aldrig kollat. Annika hade aldrig frågat. Aktieposten hade legat där i bakgrunden av deras liv, som en möbel ingen lade märke till, medan NovaTech växte från ett litet bolag utanför Stockholm till något som någon ville köpa för väldigt mycket pengar.

Olle satt på balkongen med telefonen i handen och tittade på beloppet. Han hade aldrig haft pengar, bara tillräckligt. En kommunal ingenjörslön och en fru som jobbade deltid på stadsbiblioteket och storpack på Willys och semester på västkusten och emellanåt en vecka på Kreta i ett rum med luftkonditionering som lät som en traktor, och det hade räckt, alltid räckt, men aldrig mer än räckt.

Nu var det mer. Betydligt mer. Den sortens mer som gör att man inte vet om man ska skratta eller gråta eller ringa någon, och Olle visste inte vem han skulle ringa, eftersom den han ville ringa var Annika, och Annika skulle ha sagt något som fick allt att falla på plats, något enkelt och riktigt, kanske: «Vi har alltid klarat oss. Nu klarar vi oss lite bättre.» Och sedan skulle hon ha dragit med honom till Willys för att köpa middag, eftersom Annika aldrig lät abstrakta summor förändra vad de åt till middag.

Han ringde Hanna i stället.

«Pappa, det är mitt på dagen, jag sitter i ett möte, vad är det?»

«Jag har pengar.»

«Ja, pappa, det vet jag. Du har det du behöver.»

«Nej. Pengar. Aktier. NovaTech.»

Paus. Den sortens paus där Olle kunde höra Hanna stänga dörren till mötesrummet och sätta sig ner.

«Hur mycket pengar?»

Olle sa beloppet.

En längre paus. Hanna andades ut. «Pappa. Du skojar.»

«Thomas på banken sa att det stämmer.»

«Vem är Thomas?»

«Rådgivaren. Inte hund-Thomas. Bank-Thomas.»

«Pappa.» Han hörde henne le. «Mamma köpte dem, eller hur? Det var mamma som sa att ni skulle köpa aktier.»

«Ja.»

«Naturligtvis var det mamma.»

Antonio förstod inte aktier. Olle försökte förklara det på baren efteråt, med den spanska han hade och de handrörelser som alltid följde med när orden inte räckte till, och Antonio lyssnade med den min han fick när Olle sa något som var grammatiskt riktigt men logiskt obegripligt, som om Olle talade ett språk som Antonio kände igen men använde det för att säga något som ingen vettig människa skulle säga.

«Du köpte något för många år sedan och glömde bort det, och nu är det värt mycket pengar?» Antonio tog en klunk av sin caña. «Och du är förvånad?»

«Ja.»

«Men du visste att du ägde det?»

«Ja, men...»

«Men du kollade aldrig?»

«Nej.»

Antonio såg på honom länge, med den blick som sa att svenskar är ett märkligt släkte, och vände sig mot bardisken och sa något till Miguel som Olle inte hörde, men som fick Miguel att skaka på huvudet och skratta det stilla skrattet hos en bartender som hört allt.

«I Spanien», sa Antonio, «kollar vi alltid. För i Spanien försvinner saker.»

Karin ringde klockan elva. Olle visste att det var Karin innan han tittade på skärmen, för Karin ringde alltid klockan elva, aldrig på morgonen när rösten var klar och tankarna samlade, alltid på kvällen, när glaset hunnit göra vad glaset alltid gjorde med Karin.

Han svarade eftersom han hade lovat sig själv att svara, och eftersom Hanna hade sagt «du måste prata med henne, pappa, hon är din syster», i den ton som sa att Hanna visste att det var orättvist att be om, men bad om det ändå.

«Hej, Karin.»

«Olle!» För hög röst. För mycket glädje. Den kontrollerade starten som inte var kontrollerad alls. «Vad roligt att höra din röst! Det var så länge sedan! Du ringer ju aldrig!»

Olle ringde aldrig eftersom samtalen kostade mer än de gav, och eftersom ljudet av is mot glas i bakgrunden fick något i magen att dra ihop sig, och eftersom Annika hade varit den som hanterade Karin, med ett tålamod som Olle aldrig haft och aldrig skulle få, och utan Annika som buffert var samtalet mellan Olle och Karin som att köra bil utan bromsar nerför en backe vars slut man inte kan se.

«Hur mår du?» frågade Olle, och visste redan svaret, eftersom svaret alltid var detsamma, ett långt svar fullt av klagomål förklädda till nyheter, där allt var svårt och alla var orimliga och ingen förstod, och Olle lyssnade och sa «mm» och «ja» och «nej, det är ju inte okej» medan han tittade på bergen utanför fönstret och tänkte att bergen aldrig klagade, aldrig bad om något, bara stod där.

Is mot glas. Där var det. Tjugo minuter in. Rösten som bytte tonläge, som om någon flyttat en omkopplare från «samtal» till «monolog», och orden som började flyta in i varandra på det sätt som Olle kände igen men aldrig vande sig vid.

«Karin», sa han. «Tobbe. Kan vi prata om Tobbe?»

Tystnad. Den farliga tystnaden där Karin bestämmer sig för om hon ska bli förolämpad eller samarbeta, och det beror på hur långt glaset har kommit.

«Tobbe klarar sig bra. Han är arton. Han är vuxen.»

«Han behöver komma bort ett tag, Karin.»

«Bort från vad? Från mig? Är det det du säger?»

Olle slöt ögonen. Bergen fanns kvar bakom ögonlocken, som en påminnelse om att vissa saker inte rör sig hur mycket allt annat än gör.

«Han kan komma till mig. I Spanien. Över sommaren. Med Bamse.»

En paus som varade längre än den borde. Ljudet av is mot glas. En klunk. Sedan, lägre, nästan oigenkännligt mjukt: «Okej. Ta honom.»

Det var det mest ansvarsfulla Karin hade sagt på tio år, och Olle visste att det kostade henne mer än hon någonsin skulle erkänna, och han visste att hon i morgon bitti, med klart huvud, kanske skulle ångra sig och ringa tillbaka och säga att hon aldrig sagt det och att Olle hade missförstått henne, eftersom det var vad Karin gjorde, och därför sa Olle bara «tack, Karin» och la på innan samtalet hann bli något annat.

Han stod vid fönstret. Telefonen i ena handen. Kontoutdraget fortfarande öppet i nätbanken i den andra. Utanför var Cómpeta tyst, bara ljudet av den svarta katten som jamade mot något i mörkret, och en teve någonstans på gatan nedanför som sände en fotbollsmatch som ingen tittade på.

Två problem. En pojke som behövde komma bort. Och pengar som måste bli till något, eftersom pengar som bara ligger där gör ingenting gott, Annika hade sagt det en gång: pengar är som vatten, de måste röra sig, annars ruttnar de.

Olle tittade på siffrorna. Sedan ut i mörkret. Sedan på siffrorna igen.

Kanske en lösning.

Olle i Spanien är en fiktiv novellserie. Alla händelser och personer är påhittade, men inspirerade av verkliga erfarenheter från svenskar som har flyttat till Spanien.