Olle låg tre steg efter och viftade med armarna åt motsatt håll mot alla andra i rummet. Annika brukade säga att han var som ett lok, det tog lång tid att få stopp på honom, och det gällde allt från en diskussion om renovering till en dans han aldrig borde ha börjat på. Damen framför honom hade gått åt vänster, och Olle hade gått åt vänster. Damen hade snurrat, och Olle hade snurrat. Damen hade stannat, och Olle hade inte stannat, och nu stod han där med armarna i vädret medan tolv kvinnor gick vidare utan honom.

I spegeln såg han sig själv, en man i för stora shorts och en gammal jobb-t-shirt från Västerås stads sommarfest 2016, och han tänkte på att Dolores hade lurat hit honom med en lapp och en klapp på magen och noll information om vad som egentligen pågick bakom kyrkan på tisdagar och torsdagar. Lokalen hade spegel längs hela ena väggen, Marisol stod framför dem alla med headset och musik som gick fortare än något Olle hört utanför en tonårsdisco 1982, och han förstod nu att det här aldrig hade varit stolar i ring och försiktiga gummiband.

Conchi bredvid honom vägde kanske femtio kilo och rörde sig som om hela hennes kropp var gjord av musik, som om musiken kom ur henne och högtalarna bara hängde med. Olle rörde sig som om hela hans kropp var gjord av kommunala regelverk och stela leder och den djupa övertygelsen att män från Västerås inte är skapade för att röra höfterna i takt med någonting överhuvudtaget.

Bakom honom, längst bak i lokalen, kunde han se Dolores i dörröppningen med armarna i kors och en min som sa att allt gick exakt enligt planen.

Efter passet stod han ute på gatan med svetten rinnande nerför ryggen och andades med hela kroppen på ett sätt som fick honom att undra om Marisol egentligen höll en träningsklass eller ett mordförsök förklätt till dans. Lourdes kom ut efter honom, tände en cigarett med den avslappnade precisionen hos en kvinna som tänt tusentals cigaretter och aldrig ångrat en enda, och ställde sig bredvid honom som om de var gamla vänner som delade ett ögonblick utan att behöva ord kring det.

Hon tog ett bloss och blåste ut röken mot kvällshimlen. «Nästa gång blir det lite lättare», sa hon. «Och gången efter det börjar du skratta.»

Sedan kom hennes man runt hörnet i en vit Seat León med svarta rutor och en spoiler på bakluckan som såg ut att tillhöra en helt annan bil, och Lourdes slängde cigaretten, klämde in sig i passagerarsätet och var borta innan Olle hann säga något tillbaka.

Han gick tillbaka på torsdagen eftersom Dolores hade frågat «¿mañana?» i trappan onsdag kväll, och tonfallet i hennes röst gjorde den till en fråga av samma slag som «du kommer, va?», där det enda godtagbara svaret redan är bestämt. Lika illa. Spegeln lika brutal. Men tredje tisdagen skrattade han, åt sig själv och åt situationen och åt det absurda i att han, före detta kommunal VA-ingenjör från Västerås med dåliga knän, dansade zumba bakom en kyrka i Andalusien tillsammans med tolv kvinnor som han knappt växlat tre ord med. Lourdes hade haft rätt. Tredje gången börjar man skratta.

Det blev tisdagar och torsdagar. Olle blev aldrig bra, och spegeln bekräftade det varje vecka med en ärlighet som gränsade till ondska, men han slutade bry sig om spegeln någonstans runt vecka fem, och det var kanske det viktigaste som hände. Conchi började lägga handen på hans arm och försiktigt knuffa honom i rätt riktning när han var på väg fel, utan att säga något, bara en liten knuff, och den var värd mer än alla instruktioner som Marisol någonsin ropat genom sitt headset.

Elena dök upp den fjärde veckan, eller snarare dök Olle upp den fjärde veckan och Elena var redan där, längst bak i lokalen, mörkt hår med grå slingor samlat i en hästsvans, och hon rörde sig med den självklarhet hos en kvinna som vuxit upp med den musiken i väggarna och golvet och luften och aldrig behövt fundera på var fötterna ska stå, eftersom fötterna alltid har vetat.

Olle hade sett henne på gatan och visste att hon flyttat in i lägenheten mittemot hans några veckor tidigare, men de hade aldrig pratat, bara nickat den nick som grannar utbyter när de ännu inte är grannar utan bara folk som bor på samma ställe. Dolores hade förstås redan berättat allt hon visste, vilket var allt: från Sevilla, arkitekt, ensam, drack kaffet svart på balkongen på morgonen med en bok i knät.

Elena fick syn på honom i spegeln, den enda mannen i rummet och den enda som konsekvent gick åt fel håll, och hon log på ett sätt som mer liknade igenkänning än medlidande, som om hon mindes hur det är att vara den som inte passar in i ett rum men blir stående ändå eftersom något håller kvar en.

Efter passet, ute på gatan med eftermiddagssolen lågt över de vita taken och den varma doften av jasmin från någons balkong, sa hon: «Du är min granne.» Spanska med accent från söder, långsam och varm, den sortens röst som får en att önska att man förstod mer spanska än man gör.

«Balkongen mittemot», sa Olle och pekade i en riktning som sannolikt var fel, eftersom Olle alltid pekade åt fel håll.

«Jag vet. Du dricker kaffe klockan sju och läser tidningen på telefonen.»

«Och du dricker kaffe klockan åtta och läser en bok.»

Hon log igen, det leendet som redan höll på att bli något som Olle lade märke till. «Elena.»

«Olle.»

De stod där ett ögonblick, två människor som just gått från att vara grannar som nickar till grannar som har namn, och det är en övergång som verkar liten men ändrar allt, för det betyder att nästa gång man ser varandra vinkar man i stället för att nicka, och gången efter det säger man något om vädret, och gången efter det stannar man kanske upp och blir stående lite för länge.

«Du behöver bättre skor», sa Elena och nickade mot Olles utslitna joggingskor, samma skor som han använt under det avbrutna halvmaratonet 2009 och som borde ha kastats för tio år sedan men på något sätt överlevt, eftersom Olle hade den egenskapen att han aldrig kastade skor, bara slutade använda dem och sedan började använda dem igen när alla andra skor var ännu värre.

«De är inte gjorda för någonting längre.»

Elena skrattade, ett kort och förvånat skratt, och gick nerför gatan med lätta steg som inte hördes mot stenarna.

Antonio på baren efteråt, när Olle sa att han inte kunde stanna länge eftersom det var tisdag, lyfte på ögonbrynen och sa «baila, baila», dansa, dansa, med en liten rörelse i axlarna och något bakom ögonen som antydde en historia från länge sedan som han aldrig skulle berätta och som Olle aldrig skulle fråga om, eftersom vissa historier lever bäst bakom människors ögon.

Telefonen lystes upp på bardisken. En ny bild från bamseISverige: Bamse på en yogamatta med pannband, tassarna utsträckta som om han verkligen försökte, och bildtexten löd: «Bamse gör yoga. Morfar gör zumba. Vem är piggast? 🧘»

Olle la ifrån sig telefonen, drack ur cañan och gick hem genom de smala gatorna där väggarna var vita och blomlådorna flödade över av pelargoner, och någonstans ovanför honom, på en balkong som han lät bli att titta upp mot, satt kanske en kvinna med mörkt hår och grå slingor och läste en bok i det sista ljuset.

Olle i Spanien är en fiktiv novellserie. Alla händelser och personer är påhittade, men inspirerade av verkliga erfarenheter från svenskar som har flyttat till Spanien.