FaceTime
Hanna hade tvingat honom att ladda ner Instagram, med den kommandoröst hon förmodligen hade utvecklat under åren som key account manager på en upplysningstjänst som ingen riktigt förstod vad den höll på med, bortsett från att den hade ett 118-nummer och en reklamfilm på TV3 klockan två på natten, ett jobb hon aldrig pratade högt om på fester men som uppenbarligen hade lärt henne att styra människor med kirurgisk precision.
«Ser du den lila och orangea ikonen, pappa? Den som ser ut som en kamera?»
Olle studerade skärmen. «Menar du den lilla rutan med solen?»
Paus. Den sortens paus där Olle kunde höra Hanna blunda och räkna till fem.
«Nej, pappa. Det där är Bilder. Lite längre ner. Lila och orange. Med en liten...»
«Vänta, nu hände något. Det står Västerås och ett moln.»
«Det är Väder, pappa. Du är inne i Väder.»
«Men du sa ju att jag skulle upp i molnet? Och här är ett moln. Över Västerås. Det ser förresten ut att regna där, gör det det?»
«Pappa. Det är inte det molnet. Tryck på hemknappen. Den runda knappen. Längst ner.»
«Rund knapp, rund knapp... nu blev skärmen svart.»
«Du låste telefonen. Tryck en gång till. En gång.»
«Nu vill den ha kod.»
«Ja, skriv in din kod.»
«Vilken kod?»
Det blev tyst. Mycket tyst. Olle hörde Hanna dra efter andan, långsamt och kontrollerat, den andning folk tar när alternativet är att skrika in i en kudde.
«Pappa, jag ringer upp dig om fem minuter.»
Hon la på. Olle satt med telefonen i handen och kände sig som en man som just hade kuggat på tentan i ett ämne han inte visste att han läste. Tre minuter senare kom ett sms med en skärmdump där Hanna hade ritat en röd ring runt Instagram-ikonen och skrivit «DEN HÄR. TRYCK HÄR.» med en pil som pekade nedåt, och under det en direktlänk som tog honom rakt in i appen utan att han behövde navigera någonstans.
Det fungerade. Naturligtvis fungerade det. Fyrtio minuter i FaceTime hade inte åstadkommit det som Hanna klarade med en skärmdump och en röd ring, och Olle undrade om inte hela världen skulle fungera bättre om folk slutade förklara saker med ord och i stället skickade bilder med pilar på.
Nu hade han ett Instagramkonto med den profilbild som Hanna tagit av honom på balkongen, där han såg ut som en man som just fått veta att han var skyldig någon pengar, och användarnamnet olle.jansson58, som hon hade valt utan att fråga eftersom de båda visste att diskussionen om användarnamn skulle ha tagit längre tid än själva installationen.
Anledningen till alltihop var Bamse. Eller snarare att Matilda och Albin hade bestämt sig för att dokumentera Bamses liv i Sverige med den grundlighet och konstnärliga ambitionsnivå som bara barn under tio kan uppbåda när de har tillgång till en mobiltelefon och ett villigt motiv.
Den första bilden kom en tisdagseftermiddag medan Olle satt på baren med Antonio och en caña som han egentligen inte skulle ha haft, eftersom tedrickarperioden fortfarande gällde, men Antonio hade sett på honom med den blick som sa att en man som dricker te på en bar i Andalusien förtjänar att bli betraktad precis så, och Olle hade gett med sig eftersom vissa strider inte är värda att utkämpa.
Telefonen vibrerade. En avisering från Instagram. «bamseISverige har lagt ut ett nytt inlägg.»
Kontot hette bamseISverige, med litet i och stort S, och profilbilden var Bamses ansikte taget så nära att man kunde räkna hårstråna i nosen. Bilden som dök upp visade Bamse i en stickad mössa med blågult mönster, den sortens mössa som turistbutiker i Stockholm säljer till japaner, och han satt framför en tallrik med något som såg ut som hemgjorda våfflor med grädde och sylt, och hans min var den som en hund får när den vet exakt vad den gör och exakt hur söt den ser ut medan den gör det.
Bildtexten, skriven av Matilda med Hannas hjälp: «Bamse gillar våfflor mer än gazpacho. Sorry morfar 🧇»
Olle skrattade så att Antonio vände sig om och undrade vad som pågick, och Olle försökte visa honom bilden, men Antonio förstod inte Instagram och förstod inte varför en hund hade mössa och förstod definitivt inte varför Olle skrattade och nästan grät på samma gång, men han klappade Olle på axeln och sa «otro» till bartendern och pekade på Olles glas, för Antonio förstod det som faktiskt betyder något.
Bilderna fortsatte att komma, varje dag, ibland två om dagen, som en bildserie från ett liv som Olle inte var en del av men höll sig uppdaterad om med en detaljrikedom som gränsade till övervakning.
Bamse i regnjacka. En liten gul regnjacka som Albin uppenbarligen hade hittat någonstans, och Bamse stod på uppfarten i Danderyd i ösregn och såg ut som en pensionerad brandman som gett upp allt men tagit situationen med värdighet. Bildtext: «Bamse gillar inte regn men gillar jacka 🌧️»
Bamse med julhalsband. Röd sammet med bjällror. Taget framför en julgran som var större än hela Olles lägenhet i Cómpeta. Bamse låg på rygg med tassarna i vädret och bjällrorna klingade svagt. Bildtext: «God jul från Sveriges snyggaste hund 🎄» Olle hade suttit ensam på sin balkong den kvällen och scrollat igenom alla bilderna i rad, och det var ett av de tillfällen då glad och ledsen bor så tätt ihop att man inte kan skilja dem åt.
Bamse med solglasögon i en pulka, dragen av Matilda i overall nerför en backe, öronen fladdrande bakåt i farten, munnen öppen i något som kunde vara hänförelse eller ren panik, sannolikt båda.
Bilden som fick Olle att ringa Hanna och säga «nu är det nog, skicka hem min hund» var den där Bamse satt på en uteservering med egen vattenskål. En hel skål, på bordet, bredvid Hannas tallrik, och Bamse satt på en stol som en människa och lapade ur skålen med en värdighet som ingen människa har vid lapning, och ingen vid de andra borden reagerade, som om hundar med egna skålar på uteserveringen vore en självklar del av det svenska samhälle som Olle hade lämnat.
«Han har det bra, pappa», sa Hanna.
«Han har det för bra. Han lever bättre än jag. Han har regnjacka, Hanna. Jag har ingen regnjacka.»
«Du bor i ett land där det aldrig regnar.»
«Det regnar ibland. Det regnade i november. Och jag hade ingen jacka, medan min hund sitter i Danderyd med designerregnkläder och lapar vatten ur skål på restaurang.»
Hanna suckade, och det var Annikas suck, den exakta som betyder «du är omöjlig och jag älskar dig och det här är ingen diskussion du kommer att vinna».
Carmen var den som sa det rakt ut, en kväll på terrassen där de delade en flaska vin och Olle scrollade igenom bamseISverige för kanske femte gången den dagen.
«Du vet att du är svartsjuk på en hund, eller hur?»
«Jag är inte svartsjuk.»
«Du har scrollat igenom hans bilder tre gånger sedan vi satte oss. Han har mössa och regnjacka och egen skål på restaurang. Du dricker te och går ensam i bergen. Du är svartsjuk.»
«Jag dricker vin just nu.»
«För att du är svartsjuk och ledsen och vin hjälper mot båda. Hämta din hund, Olle.»
Carmen hade den egenskapen att hon sa saker rakt ut utan att det kändes som ett angrepp, mer som en diagnos levererad av någon som tycker tillräckligt mycket om en för att inte slå in den. Annika hade haft samma egenskap, och Olle undrade ibland om han bara drog till sig den sortens kvinnor, de som ser rakt igenom honom och säger det de ser utan att blinka.
Dagen efter ringde han Hanna igen.
«Jag vill ha tillbaka min hund.»
«Ja, pappa. Jag vet. Och som sagt, han kommer. Men inte ensam.»
«Det sa du förra gången också. Vem kommer med honom?»
Lång paus. Hanna-pausen. Annika-pausen. Den där någon drar efter andan och bestämmer sig för att bara säga det.
«Tobbe. Karins Tobbe. Han behöver komma bort ett tag, och han kan flyga med Bamse. Två flugor i en smäll.»
Olle hade inte pratat med sin syster Karin på över ett år. Något gräl hade det aldrig varit frågan om. Samtalen med Karin följde bara alltid samma mönster: den kontrollerade starten, de dolda klagomålen, ljudet av is mot glas i bakgrunden, rösten som gradvis blev sluddrig. Olle hade till slut helt enkelt slutat ringa, eftersom det kostade mer än det gav, och den insikten var värre än själva samtalen.
Men Tobbe. Magnus Torbjörn Evert. Systersonen. Arton år, med tre förnamn som lät som en trollformel; Olle var övertygad om att om man sa alla tre högt i rad skulle antingen en portal öppna sig eller någon förvandlas till en groda. Han hade aldrig testat det. Han vågade inte.
«Hur länge?» frågade Olle.
«Bara sommaren», sa Hanna, i en ton som antydde att sommaren var ett töjbart begrepp och att Hanna visste det och att Olle visste att Hanna visste det och att ingen av dem tänkte säga det högt.
Olle såg ut över bergen från balkongen. Lägenheten hade en säng, ett litet kök, ett badrum där man nästan kunde sitta på toaletten och duscha samtidigt. Den var perfekt för en man och en hund. För en man, en hund och en arton år gammal systerson med tre förnamn var den en logistisk mardröm.
«Okej», sa han, eftersom han hörde något i Hannas röst som sa att det här egentligen inte var en fråga, och eftersom Annika skulle ha sagt ja direkt, utan att tveka, utan att tänka på sängplatser och badrum, eftersom Annika alltid hade plats för en till, oavsett vad.
Han la på. Drack upp teet. Tittade på hundskålen på köksgolvet, den med Matildas sneda bokstäver, och tänkte att den snart skulle användas igen, att hela lägenheten snart skulle lukta blöt hund och tonårssockor och det kaos som uppstår när man plötsligt är fler än man var i går.
Nerifrån gatan hördes den svarta katten som jamade mot någon. Olle böjde sig över räcket och katten satt på muren och stirrade upp mot honom med den blick den brukade ge Bamse, som om den hade sparat stirrandet och nu levererade det till fel adress.
«Han kommer snart», sa Olle till katten. «Med förstärkning.»
Olle i Spanien är en fiktiv novellserie. Alla händelser och personer är påhittade, men inspirerade av verkliga erfarenheter från svenskar som har flyttat till Spanien.