Stolen är tom

Olle saknade att bli tjatad på om morgnarna. Det låter konstigt, men den som har bott med en gammal labrador vet vad det innebär: nosen som knuffar en i ansiktet halv sju, de bruna ögonen som säger att världen går under om vi inte går ut precis nu, den tunga kroppen som lägger sig ovanpå täcket tills man inte har något val. Det hade varit irriterande i åratal. Nu skulle han ge vad som helst för att få känna den kalla nosen mot kinden igen.

Han hade stekt bacon till frukost, mer av gammal vana än av hunger, och lagt två skivor i hundskålen vid diskbänken innan han vände sig om för att hämta kaffet. Det tog honom en halv minut att förstå vad han hade gjort. Skålen stod där med texten BAMSE i de sneda bokstäver som Matilda hade målat förra sommaren, baconet ångade från keramiken, och lägenheten var så tyst att Olle kunde höra sitt eget hjärtslag.

Han lät baconet ligga. Tog kaffet med ut på balkongen. September i Cómpeta luktade något sött och varmt som han fortfarande inte visste namnet på, kanske fikon, kanske sena druvor från terrasserna ovanför byn, och bergen hade den sortens blå som bara finns strax efter soluppgången, innan dagen har bestämt sig för vilken färg den vill ha.

Hanna hade tagit med honom hem till Sverige efter sitt besök i augusti. «Bara en rutinkoll hos veterinären», sa hon, och Olle trodde henne, för man tror sin dotter när hon använder den lugna rösten, den som liknade Annikas när Annika redan hade bestämt sig men lät Olle tro att saken fortfarande var öppen för diskussion.

Problemet var Matilda och Albin. När det var dags för Bamse att resa tillbaka klamrade de sig fast vid hans hals på Arlanda med en intensitet som fick andra resenärer att stanna upp, och Hanna ringde med den röst som betyder att ett beslut är fattat och att samtalet är ett informationsmeddelande och ingen förhandling: «Pappa, han kommer med nästa flyg.» Det var fem veckor sedan.

Olle visste att han borde ringa och kräva tillbaka sin hund. Men Hanna skickade bilder, och bilderna var svåra att argumentera mot: Bamse i parken med ungarna, Bamse i soffan med Albin sovande ovanpå sig, Bamse som åt pannkaka direkt ur Matildas hand med en min av ren och skär lycka som Olle misstänkte var kraftigt överdriven för kamerans skull, eftersom den hunden alltid hade vetat exakt när han blev betraktad och hur han då skulle se ut för att maximera både medlidande och matintag.

Klockan sex gick han ner till parken av gammal vana, och Antonio var där som vanligt, med Chispa under bänken och ett halvtomt vinglas i handen som aldrig var helt tomt och aldrig behövde bli helt fullt. De första dagarna efter att Bamse försvann hade Chispa nosat runt Olles ben med den oroliga energin hos en hund som letar efter något hon vet borde finnas där, men nu hade hon accepterat frånvaron på det sätt som hundar accepterar saker: helt och hållet, utan frågor, med bara en liten justering av världen.

Olles värld hade inte justerats lika lätt. Han gick längre rundor nu, upp mot bergstopparna där stigarna var för branta för Bamses gamla höfter, genom olivlundar där träden var vridna och knotiga som minnen av något som hände för länge sedan, och nerför de branta gatorna till andra änden av byn och tillbaka igen, bara för att ha något att göra med benen. Han kom hem trött och nöjd och märkte att hålet i bältet hade flyttat sig ett steg, att shortsen satt lösare, att kroppen ändrade form när den inte längre gick i Bamses tempo.

Dolores stoppade honom i trappan en morgon och skannade honom uppifrån och ner med de ögon som ser genom väggar. «¡Flaco!» sa hon, och «¡Guapo!», och klappade honom på magen med platt hand, som om han vore ett husdjur vars utveckling hon var nöjd med. Olle valde att uppfatta det som en komplimang, även om man med Dolores aldrig kan vara helt säker.

Gazpachon fick skulden för allt som var gott i hans liv just nu, eller så såg Olle det i alla fall, eftersom det är trevligare att tacka en kall tomatsoppa än att erkänna att man är ensam och går mycket.

Carmen hade beställt den en varm tisdag i juni, och Olle hade pekat på samma sak eftersom han ännu inte var modig nog att beställa något som ingen annan pekat på först. Det kom en djup tallrik med kall rödorange soppa, och Olle, som i femtiosju år hade varit övertygad om att en soppa som inte ångar har svikit sitt enda uppdrag här i livet, tog första skeden och kände något som han bara kan beskriva som att hela Andalusien exploderade i munnen.

Nu beställde han den varje dag. Servitören med mustaschen, som tidigare hade känt Olle som svensken som av misstag beställde bläckfisk, kände honom nu som svensken som beställde gazpacho utanför säsong och vägrade skämmas. Servitören skakade på huvudet varje gång, det där lilla skakandet som mest konstaterar att världen är galen och att man inte kan göra något åt det, och gjorde den ändå. De sparade tomater åt Olle nu, i köket, i en egen låda. Det hade blivit en grej.

På kvällen satt han på balkongen med te i stället för vin, något som Antonio betraktade som ett svek mot hela den iberiska halvön och mot deras vänskap i synnerhet, men som Olle höll fast vid eftersom han hade läst en artikel om magsyra som skrämt honom mer än Dolores någonsin lyckats.

Nere på gatan gick den svarta katten längs muren. Samma rutt som alltid, samma slentrianmässiga självsäkerhet, men utan den vanliga pausen framför Olles balkong där den brukade stanna och stirra upp mot platsen där Bamse låg och stirrade ner, de två i en evig duell där ingen någonsin rörde sig och båda visste att ingen någonsin skulle göra det. Nu gick katten bara förbi utan att titta upp, och Olle tyckte att den verkade lite uppgiven över det hela, som en boxare som förlorat sin motståndare och inte vet vad den ska göra med all sin kampvilja.

Telefonen vibrerade. Hannas ansikte på skärmen. Olle svepte.

«Hej pappa.»

«Hej, tjejen min. Hur mår mina kidnappare?»

«Jättekul. Hör på, jag måste prata med dig om en grej. Inte nu. I morgon. Men det är bra, pappa. Det är bra nyheter.»

Hon la på innan han hann fråga mer, eftersom Hanna alltid la på innan han hann fråga mer, och Olle blev sittande med telefonen och balkongen och en kväll som plötsligt hade fått en riktning som den inte haft fem minuter tidigare.

Olle i Spanien är en fiktiv novellserie. Alla händelser och personer är påhittade, men inspirerade av verkliga erfarenheter från svenskar som har flyttat till Spanien.