Mañana

Den här historien började med en bläckfisk, och det känns rätt att den slutar med en.

Olle satt på samma terrass där han fått sin första pulpo för ett år sedan, sista veckan i april. Till och med samma bord, det i hörnet med utsikt över dalen. Servitören med mustaschen var där. Han var alltid där. Olle misstänkte att han sov på restaurangen.

«¿Lo de siempre?» sa servitören. Det vanliga?

Olle nickade. Han hade ett vanligt. Efter ett år i Cómpeta hade han en vanlig beställning, vid ett vanligt bord, på en vanlig restaurang, i en by som blivit vanlig. Och det var kanske det finaste med det hela: att det blivit vanligt. Att det inte längre var exotiskt eller skrämmande eller nytt. Det var hans liv.

Pulpon kom. Bläckfiskarmar i olivoljesås. Exakt som första gången. Olle skar av en bit, la den i munnen och slöt ögonen.

Under bordet suckade Bamse. Samma position. Samma suck. Vissa saker förändras inte, och det är gott att det är så.

Carmen kom förbi. Hon gjorde det ibland, dök upp från ingenstans som en spansk trollkarl med cigarett och sarkasm. Hon satte sig utan att fråga. Det behövdes inte längre.

«Ett år», sa hon på engelska. «Grattis.»

«Tack.»

«Du ser annorlunda ut än när du kom.»

«Smalare?»

«Lite. Men det var inte det jag menade. Du såg ut som en man som letar efter nödutgången. Nu ser du ut som en som hittat baren.»

Olle tänkte på det. Hon hade rätt. Han hade kommit till Cómpeta som en man som förlorat allt han kände och inte visste vad som fanns kvar. Och han hade ägnat ett år åt att upptäcka att det som fanns kvar räckte. Att han, nedskalad till det absolut nödvändiga, en man med en hund i en liten lägenhet i en by i bergen, var nog.

Nog var vad det var. Och efter femtiosju år av att försöka vara mer än nog var det en enorm lättnad.

Efteråt gick han genom byn. Långsamt. Utan mål. Uppför de smala gatorna där han nu kände varje hörn, varje ojämnhet i stenläggningen, varje katt som sov i varje skugga.

Dolores stod på balkongen. «¡Olle!» ropade hon ner. «¿Has comido?» Har du ätit?

«Sí, Dolores.»

«¿Suficiente?» Tillräckligt?

«Sí.»

Hon nickade, nöjd, och försvann in. Daglig kontroll utförd. Svensken hade ätit. Världen var i ordning.

Han gick vidare. Förbi Antonios hus, där ljudet av TV och Chispas skall sipprade ut genom det öppna fönstret. Förbi bagaren. Förbi farmacian, där Ana visade något för en kund med det tålamod som gör henne till byns viktigaste person, viktigare än borgmästaren, viktigare än prästen, kanske viktigare än bartendern.

Han gick upp till utsiktsplatsen. Det sista ljuset. Dalen under honom. Havet bortom dalen. Och en dag så klar som den här, Afrika bortom havet, ett tunt grått streck. Över alltihop en himmel som gick från guld till rosa till lila till mörkblått, som om någon målade klart den för kvällen.

Bamse satte sig bredvid honom. Tung andning. Grå nos mot vinden.

Så var det med det. Och det räckte.

Morgonen därpå väcktes Olle av solen som smög sig in bakom persiennerna. Bamse låg vid fotändan och andades tungt. Från gatan nedanför hördes Dolores som skällde på någon (brevbäraren, förmodligen; hon skällde alltid på brevbäraren).

Han steg upp. Kokade kaffe i den lilla italienska espressokokaren han köpt på marknaden i Nerja. Tog koppen med sig ut på balkongen. Bergen framför honom var blå i morgonljuset. En örn (eller en gam, eller en ovanligt stor mås; Olle var ingen fågelkännare) cirklade över dalen.

Telefonen ringde. Antonio.

«Hombre. Hoy. Montaña. ¿Vienes?» I dag. Berget. Kommer du?

«Sí», sa Olle. «Mañana. Nej, vänta. Hoy. Sí. Hoy.»

Antonio skrattade.

Olle la på. Tog en klunk kaffe. Bamse kom ut och la huvudet i hans knä. Solen var varm, kaffet starkt, och det var onsdag. Eller torsdag. I Cómpeta är det en fullgod tidsangivelse.

Olle i Spanien är en fiktiv novellserie. Alla händelser och personer är påhittade, men inspirerade av verkliga erfarenheter från svenskar som har flyttat till Spanien.