Ett år

Olle satt på balkongen. Samma stol. Samma utsikt. Samma berg, samma dal, samma ljus längs kusten långt där nere. Ett år.

Det var slutet av april, och Cómpeta doftade apelsinblom och något annat, något grönt och friskt som kom ner från bergen när regntiden var över och solen började mena allvar igen. Bamse låg vid hans fötter. Grå nos. Långsamma andetag. En gammal hund som hittat ett bra ställe att åldras på.

Ett år. Trehundrasextiofem dagar i ett land han inte kunde något om, i en by han hittat på internet, med ett språk han fortfarande talade som ett barn.

Men ett annorlunda barn än för ett år sedan. Ett barn som kunde säga «la cuenta, por favor» (notan, tack) utan brytning, enligt Antonio, som var en generös domare. Ett barn som visste att mañana är ett livsmotto och inget löfte. Ett barn som lärt sig att världens bästa mat serveras utan meny på barer utan skylt. Ett barn som sov siesta och var stolt över det.

Han hade förändrats. Inte dramatiskt, inte som i filmerna där människor förvandlas i montage med inspirerande musik. Långsamt. Gradvis. Som färgen som återvänder i ett fotografi som legat för länge i solen. Först knappt märkbart, och så, en dag, ser man det: färgerna är tillbaka.

Han var fortfarande Olle. VA-ingenjör från Västerås. Pappa till Hanna. Änkling efter Annika. Men han var också något mer nu. Granne till Dolores. Vän till Antonio. Stamgäst hos Miguel. Svensken med den gamla hunden som alltid beställde fel mat i början och nu beställde rätt mat och ibland till och med på spanska.

Radhuset i Västerås var sålt. Äntligen, på riktigt, papperen undertecknade, pengarna på kontot. Det hade tagit månader, något med värdering och budgivning och en köpare som drog sig ur och en ny köpare som inte gjorde det. Hanna hade ordnat det mesta. Olle hade skrivit under digitalt från balkongen i Cómpeta, i solsken, med en caña, ett litet glas fatöl, bredvid sig. Det kändes passande.

Det fanns ingenting kvar i Västerås nu, förutom en syster som Olle sällan ringde och en systerson han knappt sett sedan dopet. Ingen nyckel, inga möbler, inga spår. Trettio år i ett radhus, och allt som fanns kvar var en ren, tom bostad och en ny familj, ännu en från Köping (var det något med Köping och radhus i Västerås?).

Det borde ha känts sorgligt. Det kändes som lättnad, en lättnad över att ha kommit fram. Över att inte längre stå med ett ben i varje land. Över att äntligen, helt och hållet, vara här.

Den kvällen gick han ner till baren. Antonio var där. Miguel stod bakom disken. Carmen satt i hörnet med en bok. Dolores gick förbi utanför och ropade något till någon som Olle inte kunde se. Allt var som vanligt. Allt var på sin plats.

Olle beställde en caña och en tallrik oliver. Han satte sig vid bordet i hörnet, det som på något vis blivit hans, och tittade ut genom den öppna dörren på gatan utanför.

En katt gick över gatan. En moped bullrade förbi. Ett barn skrattade någonstans ovanför dem. Solen var på väg ner, och det sista ljuset la sig över de vita väggarna som varmt guld.

Antonio satte sig vid hans bord. Ställde ifrån sig glaset. Sa ingenting. Det behövdes inte. De satt där tillsammans och sa ingenting, något de nu båda var mycket bra på, på två språk.

Olle tog en oliv. God. Allt var gott nu, vilket för en svensk är misstänkt, och han letade diskret efter notan.

Han tänkte på Annika. Med värme. Med den sorts saknad som inte skär längre utan ligger som en hand över hjärtat, försiktig och bestämd. Hon skulle ha tyckt om det här. Hon skulle ha tyckt om Antonio. Hon skulle ha tyckt om Dolores. Hon skulle ha tyckt om persiennerna och siestan och pulpon och stjärnorna.

Hon skulle ha sagt: «Det tog dig lång tid.»

Och han skulle ha svarat: «Ja. Men jag är här nu.»

Olle i Spanien är en fiktiv novellserie. Alla händelser och personer är påhittade, men inspirerade av verkliga erfarenheter från svenskar som har flyttat till Spanien.