Dottern kommer
Hanna kom i mars. Med barnbarnen. Två stycken, sex och fyra, med den energi som bara barn i den åldern har, den som gör vuxna trötta av att bara titta på dem.
Olle stod på flygplatsen i Málaga med en skylt där det stod «HANNA + 2» med stora bokstäver, eftersom han tyckte att det var roligt och eftersom han visste att Hanna skulle himla med ögonen, vilket är den bästa reaktion en far kan hoppas på från en vuxen dotter.
Hon himlade med ögonen.
«Pappa.»
«Välkommen till Spanien.»
«Har du gått ner i vikt?» sa Hanna.
«Lite. Det är backarna.»
«Och bläckfisken?»
«Bläckfisk har inga kalorier. Det har jag bestämt.»
Barnbarnen, Matilda och Albin, kastade sig över Bamse med den hänsynslösa kärlek som barn har för hundar. Bamse lät det ske med det stoiska tålamod som blivit hans främsta egenskap på ålderns höst.
Resan upp till Cómpeta tog drygt en timme. Barnen somnade efter tio minuter. Hanna satt i passagerarsätet och tittade ut genom rutan.
«Det är annorlunda än jag tänkt mig», sa hon.
«Hur hade du tänkt dig det?»
«Lite mer turistigt, kanske. Mer hotell och strand. Inte...» Hon pekade ut genom rutan, på bergen, de vita byarna som hängde i sluttningarna som sockerbitar, olivträden, de smala vägarna som krökte sig uppåt. «Inte det här.»
«Jag vet», sa Olle. «Det hade inte jag heller tänkt mig.»
När de kom fram och gick uppför trappan till lägenheten med sovande barn över axlarna stod Dolores i sin dörröppning. Hon hade hört bilen. Hon hörde allt.
«¡Los niños!» sa hon och slog ihop händerna. Barnen! Och hennes ansikte, det stränga, svartklädda ansikte som Olle lärt sig tycka om, blev till något han aldrig sett: hon log. Brett. Som en människa som saknat ljudet av barn i trappan.
Olle blev en annan människa den veckan. Kanske ingen bättre, men en som hade folk att visa saker för.
Han tog med dem till baren och presenterade Miguel. Han tog med dem till parken och presenterade Antonio och Chispa. Han tog med dem till farmacian och presenterade Ana, som gav Matilda ett gratisprov på en barnkräm och Albin en klubba. Han tog med dem till utsiktsplatsen och pekade ner mot havet och sa «där» med den stolthet man vanligtvis förbehåller fosterlandet och fotbollslaget.
«Du har ju blivit guide», sa Hanna.
«Jag har kommit hem», sa Olle, och menade det mer än han menat något på länge.
Antonio kom förbi med croquetas. Dolores kom förbi med småkakor. Carmen kom förbi med en bok som hon tyckte att Hanna borde läsa. Hela byn verkade veta att dottern var på besök, och hela byn verkade anse att det var en händelse som krävde matgåvor.
En kväll, efter att barnen lagt sig och Olle och Hanna satt på balkongen med ett glas vin, sa Hanna: «Jag var rädd för dig, pappa. När du sa att du skulle flytta. Jag trodde du flydde.»
«Kanske gjorde jag det», sa Olle. «Men jag flydde till något.»
Hanna sa ingenting. Hon tog en klunk vin. Under dem låg Cómpeta, stilla och upplyst och levande, och bakom byn låg bergen, och bakom bergen låg havet.
«Matilda sa något i dag», sa Hanna. «I parken. Hon sa ’morfar, du är ju spansk’.»
Olle kände något varmt i bröstet.
«Det är jag inte», sa han.
«Nej», sa Hanna. «Men du sa ’perdón’ till en stol i går. Du är något nytt, pappa. Och det klär dig.»
Olle i Spanien är en fiktiv novellserie. Alla händelser och personer är påhittade, men inspirerade av verkliga erfarenheter från svenskar som har flyttat till Spanien.