Dansken
Olle träffade Jørgen en lördagsförmiddag i februari, i kön (eller den spanska motsvarigheten till en kö) utanför frisören i Nerja. Jørgen var dansk. Det hörde man direkt, det melodiska flödet av ord som låter som svenska med potatis i munnen.
«Svensk?» sa Jørgen.
«Ja.»
«Jørgen. Femton år här.» Han sa det med den stolthet som långvariga utlandsboende har över sin egen uthållighet, som om femton år i Spanien vore en idrottsprestation.
De blev sittande tillsammans efteråt. Kaffe. Jørgen pratade. Mycket. Om livet i Spanien, om skatteförmåner, om den danska gemenskapen i Nerja, om golfklubben, om sin favoritrestaurang (dansk, förstås, driven av en man från Ålborg).
Olle lyssnade och kände en gradvis, obehaglig igenkänning.
Jørgen bodde i en urbanización utanför Nerja, ett inhägnat bostadsområde med grind och kod, pool och trettio lägenheter. De boende: åtta danska par, fyra norska, tre svenska, två tyska och en finsk dam som alla trodde var svensk och som inte rättade dem.
Jørgen åt frukost på den danska restaurangen. Lunch på ett annat skandinaviskt ställe. Middag hemma med danska matvaror köpta i en skandinavisk butik i Fuengirola, en och en halv timme bort, dit han ändå åkte varannan vecka. Han läste danska tidningar. Han tittade på dansk TV. Han spelade golf med danskar. Hans bästa vänner var danskar. Hans advokat var dansk. Till och med hunden var en schäfer med dansk stamtavla.
«Och spanska?» frågade Olle. «Kan du spanska?»
Jørgen viftade avfärdande. «Lite. Tillräckligt för att klara mig. Men alla pratar ju engelska.»
«Inte där jag bor», sa Olle. «I min by pratar nästan ingen engelska.»
Jørgen tittade på honom som om han just sagt att han bodde i en grotta. «By? Herregud. Varför då?»
Och där, i den lilla frågan, låg hela skillnaden mellan två sätt att flytta till ett annat land. Jørgen hade tagit med sig Danmark. Han hade packat det i resväskan och ställt upp det igen i solen, med danska vänner och dansk mat och dansk TV, och kallat det Spanien eftersom postadressen sa så. Olle hade lämnat Sverige kvar i Västerås och försökt, klumpigt och halvblind, leva i det land han faktiskt befann sig i.
Olle tänkte på det i dagarna efteråt. För Jørgen var lycklig. Det var det svåra. Han var solbränd, frisk, välbärgad, hade vänner, hade rutiner, hade ett liv som fungerade. Han var bara inte i Spanien. Han var i Danmark med bättre väder.
Och det var frestande. Olle förstod frestelsen. De dagar det regnade, de dagar han inte förstod ett brev från rådhuset eller menyn på restaurangen eller vad Dolores ropade från balkongen, kändes det som det enklaste i världen att bara ge upp, hitta den svenska kolonin, sätta sig med en kopp svenskt kaffe och sluta försöka.
Men så tänkte han på Antonio. På Dolores. På Ana på farmacian. På Pilar som matat honom i fyra timmar utan att de delade ett enda språk. På Joaquín som dragit in honom på en fest klockan tre på natten. På Carmen som kastade oliver till Bamse. På alla de människor han aldrig skulle ha träffat om han gömt sig bakom en grind med kod.
De hade gett honom något mycket sällsyntare än Spanien: tillgång till sina liv. Och den tillgången var han inte beredd att byta mot trygghet.
Han träffade Jørgen igen några veckor senare, på samma kafé. Jørgen bjöd honom på golf. «Fin bana», sa han. «Bra pris för residenter. Bara skandinaver i gruppen.»
Olle tackade nej. «Jag tror att jag ska lära mig spela padel i stället», sa han. «Antonio säger att det är lätt.»
«Vem är Antonio?»
«Min bästa vän.»
Jørgen höjde ett ögonbryn. «Spanjor?»
«Ja.»
«Pratar han engelska?»
«Nej.»
Jørgen såg länge på Olle. Sedan sa han, i en ton som var omöjlig att tolka: «Du är modigare än jag.»
Olle visste inte om det var mod. Det kändes mer som nödvändighet. Eller envishet. Eller bara det faktum att Bamse valt Chispa redan den första dagen i parken, så att valet i praktiken redan var gjort.
Olle i Spanien är en fiktiv novellserie. Alla händelser och personer är påhittade, men inspirerade av verkliga erfarenheter från svenskar som har flyttat till Spanien.