Hemma, sjuk

Det kom en tisdag i november. Utan förvarning, utan anledning, som en skur från klar himmel.

Olle vaknade och saknade allt. Inget särskilt. Allt. Lukten av november i Sverige, den där blandningen av blöta löv och kall luft och rök från skorstenar. Ljudet av kvällens Rapport med signaturen, den trygga melodin, den allvarliga rösten. Smaken av Billys Pan Pizza rakt ur ugnen med alldeles för mycket ost. Känslan av att stå vid köksfönstret i radhuset och se regnet rinna ner över rutan medan vattenkokaren bubblade.

Det var grått i Cómpeta också, men spanskt grått, som är sällsyntare och därför värre. När solen försvinner i Spanien känns det som ett svek. I Sverige känns det som en tisdag.

Han gick runt i lägenheten och hittade saker att vara nostalgisk över. Skon som stod vid dörren, den gamla vandringskängan han tagit med sig från Västerås av okända skäl. Ett ICA-kvitto som låg i fickan på en jacka. En bild på Annika i telefonen, den han alltid scrollade förbi men aldrig raderade, tagen vid sommarstugan en sommar, hon log med solen i ögonen och ett glas vitt vin i handen, och han mindes exakt vad hon sagt efter att bilden tagits: «Sluta ta bilder och sätt dig, maten blir kall.»

Han ringde Hanna.

«Hej pappa.»

«Hej.»

Paus. Lång nog för att Hanna skulle förstå.

«En av de dagarna?»

«En av de dagarna.»

Han hörde henne flytta sig, lägga ifrån sig något, stänga en dörr. Ge sig själv utrymme för samtalet. Det var något Annika lärt henne: att vissa samtal behöver en stängd dörr.

«Berätta», sa hon.

Och Olle berättade. Om regnet, och skorstenen han inte hade, och pizzan, och ICA-kvittot. Om hur lägenheten ibland kändes för stor för en människa och för liten för allt han saknade. Om att han var glad över att ha flyttat, verkligt glad, men att glad och ledsen ibland finns i samma kropp samma dag och att det är förvirrande för en man som ägnat femtiosju år åt att tro att man är det ena eller det andra.

Hanna lyssnade. Hela tiden. Utan att avbryta, utan att säga «men pappa, du har ju arton grader», utan att fixa något. Hon lyssnade bara.

Sedan sa hon: «Pappa. Du har arton grader och havsutsikt. Sluta klaga.»

Och Olle började skratta, av det enkla skälet att hon lät precis som sin mamma. Den där blandningen av medkänsla och noll krusiduller som Annika finslipat under trettio års äktenskap.

«Det värsta är att jag vet det», sa hon.

Nu skrattade de båda två.

Efter samtalet gick han ut. Regnet hade slutat. Molnen drog sig undan som en ridå, och bakom dem var himlen av den blå sort som inte finns i Skandinavien. Det djupa, overkliga, nästan provocerande blå som får människor att sälja hus i Västerås och flytta söderut.

Bamse stod redo vid dörren med den optimistiska blick som hundar har som grundinställning. Olle tog på sig jackan. De gick.

Ner till plazan. Förbi baren. Ner längs stigen mot utsiktsplatsen. Under dem låg dalen, grön av regnet, och bortom dalen havet, och bortom havet, nu när luften var tvättad ren, Afrika, ett grått streck vid horisonten.

En äldre dam som Olle inte kände nickade åt honom från en bänk. «Buenas tardes», sa hon. «Buenas tardes», sa Olle. Det var ett vanligt utbyte. Inget särskilt. Men i det låg något: att han var här, att folk visste att han var här, att han var en del av något, om än en liten del.

Hemlängtan fanns kvar. Den låg där som en sten i fickan, tung men bärbar. Han ville ha den där. Den var beviset på att han haft något som var värt att lämna.

Olle i Spanien är en fiktiv novellserie. Alla händelser och personer är påhittade, men inspirerade av verkliga erfarenheter från svenskar som har flyttat till Spanien.