Julafton ensam

December i Cómpeta blev inte som Olle tänkt sig. Han hade föreställt sig något milt, något soligt, något som liknade vår. I stället var det elva grader och grått, och det regnade en sorts regn som inte var dramatiskt nog för att räknas som riktigt regn men för mycket för att ignorera. Ett passivt aggressivt regn. Ett svenskt regn, långt hemifrån.

Lägenheten var kall. Det var något ingen berättat för honom: att spanska hus är byggda för att hålla värmen ute, inte inne. Kaklet som varit så skönt att gå barfota på i augusti var nu så kallt att Bamse vägrade ligga på golvet och i stället permanent lagt beslag på soffan. Olle gick runt i raggsockor, fleece och en mössa han hittat i en låda. Han såg ut som en hemlös svensk. Tekniskt sett var det precis vad han var.

Det var hans första jul i Spanien, och han firade den ensam. Det var hans eget val, i den mån man kan kalla det ett val när man säger «jag har det jättebra» till alla som frågar. Hanna hade bjudit hem honom till Danderyd, men flygbiljetterna till jul kostade mer än lägenheten gjort per kvadratmeter, och Bamse var för gammal för att skickas i lastrummet. Antonio hade bjudit honom också, på sitt sätt, med ett «Nochebuena, Málaga, mis hijas, ¿vienes?» (julafton, Málaga, mina döttrar, kommer du?), men Olle hade förstått att hela familjen skulle åka till döttrarna och att hans plats i bilen skulle betyda att någon fick sitta i knät. Han hade sagt nej. Det gör svenskar. Sedan sitter de hemma och ångrar sig.

Den 23 december körde han ner till Mercadona i Nerja för att köpa något som liknade julmat. Han visste inte riktigt vad han letade efter. Hemma hade Annika styrt julen. Julskinka, köttbullar, prinskorv, Janssons frestelse (en rätt som Olle av förklarliga skäl alltid känt sig personligt ansvarig för), sill, rödkål, risgrynsgröt med mandeln gömd i, snaps och julmust. Allt var hennes område. Olles uppgift var att sticka nejlikor i apelsiner och lägga dem i en skål vid ytterdörren. Det var hans enda juluppgift, och han tog den på allvar.

Mercadona hade ingen julskinka. Naturligtvis inte. De hade jamón, de hade turrón, de hade något som hette polvorones och smulades sönder i händerna bara man tittade på dem. De hade kalkon, men den var hel, med huvud och fötter, och den tittade på Olle med döda ögon som sa «det här klarar du inte».

Han köpte pasta. Och vin. Och en burk oliver.

På julafton satt Olle vid bordet med en tallrik spaghetti och en flaska Rioja som kostat fyra euro och var bättre än något vin han druckit i Sverige för under två hundra kronor. Bamse hade fått en extra portion torrfoder och en bit skinka ur paketet i kylskåpet. Han verkade nöjd. Hundar har låga krav på jul.

Olle tände ett ljus. Det var det enda julliknande i hela lägenheten. Ett enda ljus på ett bord med spanskt kakel, i en lägenhet utan gran, utan julpynt, utan någon.

Han tog en klunk vin.

Sedan tog han en till.

Han ringde dottern Hanna klockan åtta. Hon var hos svärföräldrarna i Danderyd. Han hörde skratt i bakgrunden, barnbarnen som skrek, svärsonen som diskuterade något om potatis. Hanna frågade om han hade det bra. Han sa ja. Hon frågade om det var fint väder. Han sa att det regnade. Hon sa «åh nej, pappa», och han hörde att hon nästan började gråta, och då sa han snabbt att det var fint regn, milt regn, nästan tropiskt, och att han hade det underbart.

Efter samtalet satt han stilla en lång stund.

Annika hade älskat julen, men inte på det där överdrivna, hysteriska sättet med matchande pyjamasar och femton sorters julgodis. Hon älskade den stilla biten. Kvällen. Levande ljus. Musiken från radion. Två glas portvin efter att Hanna lagt sig. Den där timmen mellan barn i säng och vuxna i säng när huset kändes perfekt.

Olle hade aldrig saknat henne så mycket som just nu.

Klockan elva knackade det på dörren.

Han trodde att han hörde fel. Bamse lyfte huvudet. Det knackade igen.

Utanför stod Dolores. Den lilla grannen i svart, från andra sidan avsatsen. Hon höll en tallrik täckt med aluminiumfolie och sa något som innehöll ordet «Nochebuena» och något Olle tolkade som «ät».

Under folien låg gambas al ajillo. Räkor i vitlöksolja. Varma. Ångande. Med en bit vitt bröd bredvid.

«Feliz Navidad», sa Dolores. Och klappade honom på armen. En gång. Bestämt. Som ett kommando: var inte ledsen.

Hon gick tillbaka över avsatsen till sin egen dörr innan Olle hann säga något.

Han stod i dörröppningen med en tallrik räkor och kände att något sprack i bröstet. Inte på ett ont sätt. Så som något spricker när det varit för spänt för länge. Som en knut som äntligen lossnar.

Från Dolores lägenhet, genom en dörr som inte var helt stängd, hördes spansk musik, skratt, glas som höjdes. Dolores hade familj på besök. Mycket familj. Röster i alla åldrar, från spädbarn till åldringar. Det lät som om hela byn var samlad i den lilla lägenheten.

Olle öppnade balkongdörren. Luften var sval och fuktig och luktade regn och vedrök. Från husen runt omkring lyste fönster, hördes skratt, musik. Hela Cómpeta firade.

Han var själv. Ensam var han inte. Det var en skillnad. Det tog honom till klockan två på natten att förstå den skillnaden, men när han la sig, med Bamse tungt över fötterna och smaken av vitlök och olivolja i munnen, visste han.

Någon hade tänkt på honom. En liten dam i svart. En tallrik räkor. Det räckte.

Olle i Spanien är en fiktiv novellserie. Alla händelser och personer är påhittade, men inspirerade av verkliga erfarenheter från svenskar som har flyttat till Spanien.