Den första tapaskvällen

Antonio tog med Olle ut en torsdagskväll i oktober och sa «vamos». Nu går vi. Olle frågade inte vart. Han hade lärt sig att det med Antonio var bäst att låta bli, eftersom svaret ändå skulle komma på spanska och innehålla minst tre ortnamn han inte kände igen.

De gick nedåt. Förbi plazan, förbi apoteket, förbi bagaren som alltid luktade mandelkaka, och in på en gata som Olle aldrig sett, trots att han bott där i sex månader. Cómpeta var sådan. Den gömde gator som man bara hittade när någon som visste visade en.

Baren hade ingen skylt. Bara en dörr i en vit vägg. Innanför fanns lågt i tak, tre bord, en bardisk av mörkt trä, blankslitet av decenniers armbågar, och en bartender som kände Antonio och alla som Antonio kände.

«Miguel», sa Antonio till bartendern.

Miguel nickade och började göra saker. Det fanns ingen meny. Det fanns ingen beställning. Han bara började.

Först kom oliverna. Inte oliver ur burk, utan sådana som smakade något. Ört, citron, en antydan av vitlök. Olle åt fem och ville ha fler, men Antonio drog undan tallriken och sa «espera». Vänta.

Sedan kom bröd med tomat. Pan con tomate. Rostat bröd, gnuggat med vitlök och mogen tomat, ringlat med olivolja. Det var det enklaste Olle ätit i Spanien, och det bästa. Det smakade sommar och jord och något han inte hade ord för, varken på svenska eller spanska.

Sedan kom skinkan. Tunna, nästan genomskinliga skivor, upplagda på en tallrik som om det vore konst. Antonio tog en skiva, lade den på en bit bröd och slöt ögonen medan han tuggade. Olle gjorde likadant. Skinkan smälte på tungan. Den var salt och söt och nötig och helt olik varje skinka han smakat i Sverige.

«Bellota», sa Antonio och pekade på skinkan. Ekollon. Grisen hade ätit ekollon. Olle hade inte vetat att man kunde smaka vad grisen ätit, men här stod han, och det gick, och det ändrade allt han trott sig veta om skinka.

Sedan kom croquetas. Små, friterade cylindrar av béchamel och skinka. Knapriga utanpå, flytande inuti. Olle brände sig på den första och brydde sig inte. Vissa saker är värda att bränna sig för.

Sedan kom sardiner. Grillade, med grovt salt och citron. Huvudet kvar. Ögonen stirrade. Olle hade aldrig ätit något som stirrade tillbaka. Han åt tre.

Sedan kom bläckfisk. Pulpo. Olle började skratta. Antonio tittade på honom. Olle pekade på pulpon och sa «mi primer amigo en España». Min första vän i Spanien. Antonio förstod och skrattade med, och Miguel skrattade utan att veta varför, eftersom skratt smittar värre än någon förkylning.

De gick hem genom gatorna. Mörkt. Stjärnor. De hämtade hundarna, som väntat utanför hela kvällen utan ett ord om pulpon, och hundarna gick först, som alltid. Antonio sjöng igen, samma sång som sist, låg och lite falsk och full av något som liknade längtan.

Olle stannade vid utsiktsplatsen över dalen. Under dem blinkade ljusen längs kusten. Havet var svart med ett streck av månsilver.

«Antonio», sa han.

«Dime.» Säg det.

«Gracias.»

Antonio lade handen på hans axel. Kort. Bestämt. Som en man som stämplar ett papper. «De nada, amigo.»

De gick vidare. Hundarna viftade på svansarna. Månen var nästan full.

Olle tänkte: nu förstår jag. Mitt i allt han ännu inte begrep, språket och byråkratin och siestatimmarna och kökulturen, fanns det här. Det var därför folk flyttade hit. Solen, det billiga vinet och den lägre skatten var bara bonus. Orsaken låg i kvällar som den här: två vänner, en bar utan skylt, mat som någon lagat med händerna och en stig hem under stjärnorna.

Livet behövde inte mer än så.

Olle i Spanien är en fiktiv novellserie. Alla händelser och personer är påhittade, men inspirerade av verkliga erfarenheter från svenskar som har flyttat till Spanien.