Stranden i oktober
Turisterna försvann en dag i slutet av september, alla på en gång, som om någon blåst i en visselpipa som bara turister kunde höra.
Dagen innan hade Nerja varit fullt av britter i fotbollströjor, tyskar i sandaler med strumpor och fransmän som klagade på något. Dagen efter var det tomt. Gatorna lugna. Restaurangerna halvfulla. Stranden nästan folktom.
Olle upptäckte det av en slump en tisdag i oktober. Han hade kört ner från Cómpeta, en halvtimme med kurvor och utsikt, för att köpa något i en affär som bara fanns i Nerja (en liten packning till kaffemaskinen, ett sådant ärende som tar en hel förmiddag och som Annika alltid sa att han använde som ursäkt för att komma ut ur huset, vilket stämde).
Efteråt, med packningen i fickan och ingen anledning att skynda hem, parkerade han vid Burrianas strand och gick ner.
Stranden var nästan tom. Tre, fyra människor. En kvinna som läste en bok. En gammal man som simmade i den långsamma, jämna takt som tillhör den som simmat i det havet i femtio år. Två barn som kastade sten.
Solen var där, i en mildare version än sommarens, den som försöker ta kål på en. Vänlig. Tjugofyra grader enligt termometern utanför apoteket i centrum. Vattnet var turkost och blankt, och när Olle stack ner tårna var det ljumt. Varmare än i augusti i Västerås.
Han satte sig i sanden. Bamse satte sig bredvid, nosade på en sjöstjärna och la sig ner med nosen mot vågorna.
Olle satt bara där.
Utan telefon. Utan plan. Utan någonstans att vara. Han satt och tittade på havet som rörde sig långsamt in och ut, som andetaget hos något enormt.
Efter en stund kom en man och satte sig på en sten en bit bort. Svensk. Olle visste det direkt, på det sätt som svenskar känner igen svenskar utomlands: hyn, kläderna, det speciella sättet att sitta som säger att man har det bra men helst inte vill bli tilltalad.
De sa ingenting till varandra.
Det gick en halvtimme. Vågorna sköljde in. Måsarna skrek. Bamse somnade och drömde om något som fick tassarna att rycka.
Mannen på stenen reste sig till slut, nickade kort åt Olles håll, den svenska hälsningen som betyder «jag ser dig men förväntar mig inget mer», och gick.
Olle blev sittande. Det var första gången sedan han kom till Spanien som han inte tänkte på att han var ensam. Han var det bara, och det gick bra, eftersom stranden var stor nog för tystnaden och havet gammalt nog att tåla den.
Han började köra ner till stranden en gång i veckan. Alltid på förmiddagen. Alltid Burriana. Alltid nästan tomt.
Ibland tog han med sig en bok. Ibland ingenting. Han gick barfota i vattenbrynet och kände sanden mellan tårna och slöt ögonen mot solen och tänkte: det här. Precis det här. Det var det som SVT-dokumentären hade handlat om, den som startade allt. Det låg bortom huset och byn och de vita väggarna. Det var att stå i solen i oktober med ljumt vatten över tårna och veta att det inte fanns något annat man borde göra.
En eftermiddag, på väg tillbaka till bilen, stannade han vid en chiringuito, en strandbar som fortfarande höll öppet fast säsongen tekniskt sett var över. Han beställde en kaffe. Cortado. Det ordet kunde han nu. Bartendern, en äldre dam med saltvatten i håret och skratt i ansiktet, ställde koppen framför honom och sa «bonito día». Fin dag.
«Sí», sa Olle. «Muy bonito.»
Det var det ärligaste samtalet han haft på spanska. Fyra ord. Och båda menade vartenda ett av dem.
Olle i Spanien är en fiktiv novellserie. Alla händelser och personer är påhittade, men inspirerade av verkliga erfarenheter från svenskar som har flyttat till Spanien.