Brevet från rådhuset
Brevet kom en onsdag. Det var vitt och officiellt, och i hörnet stod «Ayuntamiento de Cómpeta, Gestión Tributaria». Olle hann aldrig läsa första halvan. Han såg bara ordet «Tributaria» och förstod att det lät som något man borde ta på allvar. Allt som är vitt och officiellt och har en stämpel bör tas på allvar. Det är en universell regel som gäller i alla länder.
Han öppnade kuvertet. Brevet var på spanska. Naturligtvis. Allt officiellt i Spanien är på spanska, vilket inte borde förvåna någon, men som ändå förvånade Olle varje gång, som om han innerst inne trodde att den spanska byråkratin förr eller senare skulle inse att han var svensk och byta till något mer begripligt.
Han förstod tre ord: «pagar» (betala), «plazo» (frist) och en siffra. 47,50.
Antaganden och fantasi är en farlig kombination. Olles hjärna, som hade trettio års vana vid kommunala brev där allt är illa och inget är enkelt, började genast bygga upp ett värsta tänkbara scenario.
Det gick till så här:
Tanke 1: «Tributaria. Det är Skatteverket. De vill ha pengar.»
Tanke 2: «47,50. Är det 47 euro och 50 cent? Eller har de skrivit 47 500 på något sätt jag inte förstår? Herregud.»
Tanke 3: «Frist. Det står ett datum. Antingen är det i morgon eller så var det för tre veckor sedan. Tänk om det var för tre veckor sedan?»
Tanke 4: «Tänk om jag är skyldig en förmögenhet i skatt och inte visste om det? Tänk om de tar lägenheten? Tänk om de skickar ut mig ur landet?»
Tanke 5: «Inmaculada, hon från rådhuset. Hon gav mig sitt nummer ’para cualquier cosa’, för vad som helst. Är det här en cosa?»
Tanke 6: «Jag ringer Hanna.»
Han ringde inte Hanna, och han ringde inte Inmaculada heller, för vad säger man? «Hej, vi dansade mitt i natten, kan du förklara ett brev?» Han ringde María del Carmen, gestorn, hon som reder ut papper åt utlänningar i Nerja.
María del Carmen svarade på tredje signalen, vilket var rekord. Han läste upp brevet för henne, ord för ord, med ett uttal som säkert fick det att låta som en helt annan text.
Det blev tyst i andra änden. Sedan började hon skratta.
Hon skrattade högt och länge. Det djupa, äkta skrattet där magmusklerna värker, hos en människa som just hört något genuint roligt.
«Es la basura», sa hon mellan skrattattackerna. «Sopor. Det är soptaxan från kommunen. 47 euro och 50 cent. Per år.»
Sopor. Soptaxan. Kommunens avgift för sophämtning. 47 euro och 50 cent om året, och inte 47 500. Ingen skatteskuld, ingen utvisning. Sopor.
Olle hade inte sovit på två nätter på grund av sopor.
Han betalade avgiften dagen därpå på banken. Den unge mannen bakom disken, samma man som hjälpt honom med modelo 790, tog emot brevet och pengarna med den yrkesmässiga likgiltighet som hör till en människa som hanterar soptaxor hela dagarna och aldrig sett någon få panik över en enda av dem.
Olle gick ut i solen. Stannade. Andades.
Det slog honom att han spillt två sömnlösa nätter på något som kostade mindre än en middag för två. Två nätter av svett och tankespiral. För en soptunna.
Han skrattade. Mitt på gatan utanför banken i Cómpeta, mitt på förmiddagen, med folk som gick förbi och solen som brände och Bamse som väntade tåligt i skuggan under ett apelsinträd, stod Olle och skrattade högt.
En gammal man på en bänk tittade på honom och log. Kanske förstod han. Kanske hade han sett det förut: utlänningar som står utanför banken och skrattar. Det var säkert vanligare än man tror.
Olle i Spanien är en fiktiv novellserie. Alla händelser och personer är påhittade, men inspirerade av verkliga erfarenheter från svenskar som har flyttat till Spanien.