Siestan, omvändelsen

Siestan hade Olle förstått i teorin sedan juni, men teori är något man har, inget man lägger sig på. Han hade sett grannarna dra ner persianerna klockan två och tänkt: «Jag förstår er, men jag är tuffare än så här». Han hade gått genom de tomma gatorna i den värsta hettan och tänkt: «Jag är tuffare än så här». Han hade vägrat lägga sig mitt på dagen eftersom det kändes som att ge upp, som att erkänna att kroppen hade rätt och huvudet fel.

Huvudet hade fel.

Det var juli som knäckte honom. Junis trettiofem grader och lätta bris från havet hade gått att leva med. Men den riktiga juli började klockan tio på förmiddagen och gav sig inte förrän klockan nio på kvällen. Den fick asfalten att vattra och fåglarna att hålla tyst, och till och med Bamse, den mest uthålliga hunden i Skandinavien, att vägra gå längre än till hörnet.

Det hände en tisdag. Olle hade kört ner till marknaden i Nerja för att köpa frukt. Det var en halvtimme i bil, och bilen hade luftkonditionering (som han nu använde med en hängivenhet som gränsade till beroende). Men marknaden var utomhus. Och det var fyrtiotre grader.

Han köpte vattenmelonen. Han köpte persikorna. Han bar påsarna tillbaka till bilen. Han satte sig bakom ratten och kände att något var fel. Inget dramatiskt. Kroppen sa bara «nu räcker det» med den lugna bestämdheten hos en anställd som jobbat övertid i tre månader och nu lägger ifrån sig verktyget.

Han körde hem, uppför kurvorna mot bergen. Parkerade. Bar upp påsarna. Ställde vattenmelonen i kylskåpet. Och sedan, utan att planera det, utan att bestämma sig, bara för att benen tog honom dit, gick han in i sovrummet och la sig.

Persianerna var nere. Rummet var mörkt och svalt. Sängen var sval mot ryggen.

Han sov till klockan fem.

Han gick ut på balkongen. Gatan nedanför var full av folk igen. Barn på cyklar. Damer som pratade i mun på varandra. Den gamle mannen med katten. Byn vaknade ur sin dagliga död, och den vaknade bättre än den hade lagt sig. Utvilad. Redo. Som om siestan var en återställningsknapp som raderade eftermiddagens utmattning och startade kvällen från noll.

«Spanjorer är genier», sa Olle högt, till ingen, till gatan, till Bamse som låg i dörröppningen och inte såg det minsta förvånad ut.

Olle gick ner till baren. Antonio var redan där. Förstås. Antonio var alltid där klockan sex, med Chispa under stolen och ett glas vin som aldrig var helt tomt och aldrig helt fullt.

«¿Dormido?» sa Antonio och pekade på Olle. Sovit?

«Sí», sa Olle. «Siesta.»

Antonio log det leende som utan ord säger «äntligen».

Från den dagen sov Olle siesta. Varje dag. Mellan två och fem, beroende på hettan, boken och Bamses humör. Han stängde persianerna. Han la sig ovanpå sängöverkastet i bara shortsen. Ibland läste han lite först. Ibland somnade han direkt. Det spelade ingen roll. Det viktiga var att han stannade upp.

I Västerås hade han aldrig stannat upp. Inte på trettio år. Inte en enda eftermiddag. Det fanns alltid något att göra, något att laga, något att planera. Och efter att Annika blev sjuk var det ännu värre, för då fylldes tystnaden av tankar han inte ville ha, och det enda sättet att slippa dem var att hålla sig i rörelse.

Här, i det mörka, svala sovrummet med persianerna nere och ljudet av Cómpeta som sov runt omkring honom, var tystnaden något annat. Den var full: av värme och mörker och andetagen från en gammal hund vid sängen och det avlägsna bruset från en moped nere i dalen.

Det var den tystnad Annika talat om när hon var sjuk. «Den tomma tystnaden är en sak», hade hon sagt en kväll mot slutet, med den klarsyn som ibland kommer när kroppen ger upp men huvudet håller stånd. «Den fulla är en annan: den där man bara är.»

Han hade inte förstått det då. Han förstod det nu. Klockan halv tre, med persianerna nere, i en liten by i bergen ovanför kusten. Han bara var.

Och det var nog.

Olle i Spanien är en fiktiv novellserie. Alla händelser och personer är påhittade, men inspirerade av verkliga erfarenheter från svenskar som har flyttat till Spanien.