Grannens fest

Klockan var halv tre på natten och basen dunkade genom väggen som hjärtslagen hos ett djur.

Olle låg i sängen med kudden över huvudet. Det hjälpte inte. Musiken var mer än hög, den var fysisk. Han kände den i bröstet, i tandfyllningarna, i den lilla nerven bakom vänster öga som började rycka när han inte fick tillräckligt med sömn.

Bamse hade för länge sedan flytt till badrummet, det enda rum som låg tillräckligt långt från golvet för att ljudet skulle dämpas till ett dunkande obehag i stället för ett konkret hot mot hörseln.

Det var lördag. Eller, tekniskt sett, söndag. I Spanien är gränserna mellan dagarna oklara efter midnatt.

Grannen i lägenheten under hette Joaquín. Olle visste det eftersom alla i byn visste allt om alla, och eftersom Dolores berättat hela hans namn, yrke (murare), civilstånd (skild, ny flickvän, Dolores åsikt om den nya flickvännen var tydligt negativ) och bilmärke (Seat León, vit, repa i höger bakskärm) inom de första fem minuterna av bekantskapen.

Joaquín hade fest ungefär varannan lördag, av den högljudda sorten: reggaeton, sex backar öl och ett obestämbart antal människor som alla pratade som om de stod på varsin sida av en fotbollsarena.

Olle hade legat vaken genom tre sådana fester. Han hade legat och tänkt svenska tankar: «Är det här lagligt?» och «Finns det regler för det här?» och «Vem ringer man?» I Västerås hade han vetat exakt vad han skulle göra. Han hade stuckit en artig men bestämd lapp i brevlådan. Därefter, om det fortsatte, hade han vänt sig till styrelsen i bostadsrättsföreningen. Därefter, i yttersta nödfall, hade han ringt polisen, med djup skam över att det gått så långt.

Här visste han ingenting.

Klockan tre gav han upp sömnen. Han tog på sig shortsen och t-shirten och gick ner för trappan. Musiken blev högre för varje trappsteg. Dörren stod öppen. Förstås. Alla dörrar i Spanien står öppna efter midnatt en lördag.

Han knackade på dörrkarmen. Ingen hörde. Han knackade hårdare. En ung man med svettigt ansikte och en öl i handen dök upp och tittade på Olle som om han var en mycket stor, mycket blek utomjording.

«Joaquín?» sa Olle.

Mannen ropade något inåt. Mer rop tillbaka. Joaquín materialiserades ur ett moln av cigarettrök och svett. Han var kortare än Olle föreställt sig, med kraftiga armar och ett leende det var omöjligt att vara arg på.

«¡Vecino!» sa han och slog ut med armarna. Granne! Som om Olle var en gammal vän han väntat på.

Olle började säga något om ljudet och klockan och sömn. Joaquín förstod ingenting. Eller valde att inte förstå. Han tog Olle i armen och drog in honom i lägenheten.

Därinne rådde kaos. Sextio människor i en lägenhet som var lika stor som Olles. Musiken kom ur en högtalare stor som ett litet kylskåp. Det fanns mat överallt: bröd, skinka, ost, oliver, något som liknade croquetas. En gammal dam dansade med ett barn som borde lagt sig sju timmar tidigare. Två män diskuterade något med den intensitet som kan betyda antingen politik eller fotboll. En katt satt uppe på kylskåpet och såg ner på alltihop med suverän förakt.

Någon tryckte en öl i handen på Olle. Någon annan gav honom en tallrik mat. Joaquín kramade honom och sa «come, come» och pekade mot bordet. Ät, ät.

Han blev kvar, för något i rummet smittade. Det var den villkorslösa, allomfattande glädje de här människorna kände över att få vara tillsammans. De festade för att det var lördag och de levde, och det räckte.

En kvinna i Olles ålder bjöd upp honom. Han sa nej. Hon godtog det inte. Han dansade. Dåligt. Förfärligt. Som en svensk dansar, med stela höfter och en min som ber om ursäkt. Hon skrattade. Alla skrattade. Olle skrattade. Det var den mest slarviga och mest äkta dans han någonsin dansat.

Han gick hem när himlen i öster började ljusna. Luften var blå och sval och luktade jasmin.

Han hade fått en ny väninna. Kvinnan han dansat med hette Inmaculada, ett helt vanligt namn i Spanien som skulle fått Olle att skratta om han vetat vad det betydde. Hon var Joaquíns faster, jobbade på rådhuset och hade insisterat på att ge Olle sitt nummer «para cualquier cosa». För vad som helst. Hon hade också skrivit receptet på croquetas på en pappersservett, med en teckning av en gryta i marginalen, och pekat på den med ett finger som sa att det här var ett förtroendebevis.

Olle låste upp dörren. Bamse låg kvar i badrummet och tittade på honom med den blick hundar ger ägare som kommer hem och luktar främmande mat.

«Förlåt», sa Olle.

Bamse viftade på svansen. Förlåtet.

Olle la sig. Huset var äntligen tyst. Genom det öppna fönstret hördes fåglar och en moped långt borta. Han slöt ögonen och log.

Han hade gått ner för att klaga. Han hade kommit hem med ett recept på croquetas och en ny väninna. Dolores skulle vilja veta allt om det före frukost.

Olle i Spanien är en fiktiv novellserie. Alla händelser och personer är påhittade, men inspirerade av verkliga erfarenheter från svenskar som har flyttat till Spanien.