Internet
Olle hade levt utan internet i tre veckor. Mobilen höll täckning till en enda sak på morgonen och ingenting resten av dagen. Det var ingen avsiktlig digital detox, inget mindfulnessexperiment av det slag folk betalar tusentals kronor för på retreater i Stockholm. Movistar hade bara sagt «dos semanas» och menat något helt annat.
De första dagarna var fina. Nästan befriande. Inga mejl. Inga nyheter. Inget Facebook där folk han gått i högstadiet med la ut bilder på sin middag. Han läste en bok. En riktig, fysisk bok, med sidor som luktade papper. Han hade hittat den på en hylla i lägenheten, kvarlämnad av en tidigare ägare: en engelsk deckare från 1997 med solkrämsfläckar på omslaget. Den var medelmåttig. Han läste den två gånger.
Efter en vecka började abstinensen. Sociala medier klarade han sig utan. Det var de praktiska sakerna han saknade. Han kunde inte kolla vädret. Han kunde inte översätta ord. Han kunde inte googla «är det normalt att kylskåpet låter så där» klockan två på natten. Han var avskuren från mänsklighetens samlade kunskap, och allt han hade var en deckare och Bamses ofärgade blick.
Efter två veckor ringde han Movistar igen. En automatisk röst pratade spanska i fyra minuter. Olle tryckte på alla siffror. Ingenting hände. Han la på. Ringde igen. Fick en annan automatisk röst. Tryckte 2 för engelska. Fick spanska. La på. Ringde en tredje gång. Fick en människa. Människan pratade spanska. Olle sa «internet» och «no funciona» och «por favor» i olika kombinationer tills människan suckade och kopplade honom vidare till någon annan som inte svarade.
Han gick ner till baren och frågade Paco (bartendern, inte persiana-Paco) om Wi-Fi-lösenordet. Paco pekade på en lapp som hängde på väggen. Lösenordet var «CervezaFria2019». Olle satte sig vid bardisken med mobilen och en caña och ägnade de närmaste två timmarna åt allt han inte kunnat göra på tre veckor: betala räkningar, läsa nyheter (ingenting viktigt hade hänt, vilket var antingen lugnande eller deprimerande) och skicka ett meddelande till Hanna om att han fortfarande levde.
Hanna svarade direkt: «PAPPA. Tre veckor utan ett enda ord. JAG HAR SKRIVIT TILL DIG TJUGO GÅNGER.»
Olle hade inte sett meddelandena. Eller jo, han hade sett notiserna några gånger, men trott att det var Movistar som skrev tillbaka, och vem orkar öppna dem.
Fyra veckor efter beställningen dök det upp tre män i en skåpbil. De parkerade på gatan utanför (på trottoaren, förstås, som alla parkerar i Spanien) och började gräva. I balkonggolvet.
Olle stod på balkongen och såg på medan de högg upp kaklet han tyckte bäst om, de blåmönstrade som han trott kunde vara original från 1960-talet, och drog en kabel genom ett hål de borrade i väggen med en borrmaskin som lät som ett tandläkarbesök i helvetet.
Dolores kom ut på sin balkong och skrek något ner till männen. De skrek tillbaka. Det liknade ett gräl, men var sannolikt bara ett vanligt samtal. I Spanien är det omöjligt att se skillnad.
Efter sex timmar hade Olle internet. Snabbare än i Västerås, faktiskt. Fiberkabel, rakt in i vardagsrumsväggen. Routern blinkade grönt. Världen var tillbaka.
Balkongen var en ruin.
Att laga balkonggolvet tog sex veckor. Kaklet ersattes med nytt som inte matchade det gamla, och Olle saknade de blåmönstrade mer än han ville erkänna. Men han hade 300 megabit och ett berg av obesvarade meddelanden från Hanna, och det var också något.
Den kvällen satt han i det som fanns kvar av balkongen med den bärbara datorn i knät och tittade på SVT. En dokumentär om fiskare på västkusten. Män i oljekläder. Grått hav. Regn. Han blev sittande och såg hela programmet, med en märklig värme i magen som han först inte kände igen.
Hemlängtan, av den goda sorten. Den som visar att man har två platser i världen som man bryr sig om.
Olle i Spanien är en fiktiv novellserie. Alla händelser och personer är påhittade, men inspirerade av verkliga erfarenheter från svenskar som har flyttat till Spanien.