Farmaceuten

Olle var förkyld. Ingen allvarlig förkylning, inget ring-en-läkare-läge, bara den sortens vardagsförkylning där näsan rinner och huvudet är lite för tungt och livet är lite för orättvist.

I Västerås hade han tagit en Alvedon, druckit en kopp te och klagat lite för ingen alls. Här visste han inte riktigt vad han skulle göra. Lägenheten saknade medicinskåp. Han hade ingen husläkare. Han hade ingenting förutom en rulle toalettpapper som fick fungera som näsduk.

Carmen, den spanska kvinnan han träffat på den första bläckfiskrestaurangen, hade berättat om farmacia. «Gå till apoteket», hade hon sagt, som om det var självklart. «De fixar allt.»

Farmacian i Cómpeta var en liten butik vid plazan med ett grönt kors som lyste ovanför dörren. Innanför fanns vita hyllor från golv till tak, en glasdisk och en dam i vit rock som såg ut att veta absolut allt om absolut allt.

Hon hette Ana. Eller så stod det Ana på namnskylten, med «Farmacéutica» under.

Olle försökte förklara symptomen. «Förkyld», sa han på svenska. Tom blick. «Cold», sa han på engelska. Fortfarande tomt. Han pekade på näsan. Snörvlade demonstrativt. Pekade på halsen. Hostade teatraliskt.

Ana nickade. Hon hade förmodligen förstått redan vid snörvlingen, men lät Olle fullfölja sin pantomim. En artig dam.

Sedan började hon plocka saker från hyllorna.

En ask paracetamol. En flaska hostmedicin. Ett nässprej. Ett glas med brustabletter med C-vitamin. Och ett litet paket halstabletter som slöt sig om hans fingrar med en doft av mentol och honung.

Olle stirrade på högen. Då provade han det han hoppats slippa: han formade en tablett med fingrarna och sa försiktigt «antibiótico?»

Ana lyfte pekfingret och skakade det långsamt, som en lärare inför en elev som provat det förut. «No. Es un virus. Antibiótico, solo con receta, y solo si hay bacteria.» Sedan log hon. «Mañana estarás mejor. Pasado mañana, mejor todavía.» Nej. Det är ett virus. Antibiotika bara på recept, och bara om det finns bakterier. I morgon mår du bättre. I övermorgon ännu bättre.

Olle förstod inte ett ord, men han förstod nej. Det var nästan rörande. Hemma hade han fått vänta tre veckor på en tid hos vårdcentralen för att få höra samma sak.

Här tog det precis så lång tid som det tar att mima en näsa.

«¿Algo más?» sa Ana. Något mer?

Olle pekade på en kräm som stod i fönsterkarmen. Han visste inte vad den var till för. Men den stod där, och Ana verkade vara typen som skulle rekommendera något nyttigt.

Ana sa något om «piel» och «sol» och smetade en osynlig mängd på sin egen hand för att demonstrera. Solkräm. Okej. Det behövde Olle säkert också.

Han ringde Hanna samma kväll.

«Pappa, du kan inte bara gå runt och äta tabletter utan att fråga någon.»

«Jag frågade Ana.»

«Vem är Ana?»

«Farmaceuten. Hon vägrade ge mig antibiotika.»

«Pappa, det är ju bra.»

«Det kostar fjorton euro, Hanna. Fjorton. För allt. Näsan, halsen, immunförsvaret och solkräm. Du måste flytta ner.»

Hanna suckade den suck som döttrar suckar när deras fäder börjat bli oförutsägbara. «Är du åtminstone bättre?»

Olle snörvlade. Men det var en lättare snörvling. En snörvling på bättringens väg.

«Ana fixade det», sa han.

Två dagar senare var förkylningen borta. Han gick tillbaka till farmacian för att säga tack. Ana log och gav honom ett gratisprov av en ansiktskräm som hon tyckte att han borde prova. Olle hade inte vetat att han behövde ansiktskräm. Men Ana visste, och det räckte.

Olle i Spanien är en fiktiv novellserie. Alla händelser och personer är påhittade, men inspirerade av verkliga erfarenheter från svenskar som har flyttat till Spanien.