Banken

För att öppna bankkonto i Spanien vill banken ha bevis på att man bor där. För att få bevis på att man bor där behöver man betala en avgift i en bank. Och för att betala en avgift i en bank vill banken att man är kund.

Olle stirrade på listan han skrivit på en servett från baren. Den gick i cirkel. Bokstavligen. Han hade ritat en pil från sista punkten tillbaka till den första, och nu satt han där med en servett som såg ut som ett diagram över ett perpetuum mobile av byråkrati.

Olle hade redan ett NIE-nummer. Advokaten i Málaga hade ordnat det i samband med köpet, och Olle hade ett papper som bevisade det. Det hjälpte honom inte. Numret var bara en siffra. Det han saknade var beviset på att han faktiskt bodde här, och det beviset heter certificado de registro, i folkmun «det gröna arket», och det ville ingen bank vara utan.

Fernando, mäklaren, hade sagt att Olle behövde en gestor. En gestor, hade Fernando förklarat på sin charmiga engelska, är en person som vet hur det spanska systemet fungerar och som kan navigera i det åt en. En sorts pappersshaman. En byråkratins flanör.

Gestorn hette María del Carmen Rodríguez López. Hon hade ett kontor i Nerja som var mindre än Olles badrum i Västerås, en cigarett som alltid var tänd och en förmåga att prata i telefon, skriva på datorn och gestikulera åt Olle samtidigt. Hon var magnifik.

«Ditt gröna ark», sa hon och pekade på en hög papper. «Pasaporte. Kopia. Foto. Blankett EX-15. Modelo 790, betald?»

Olle hade inte betalat modelo 790. Han visste inte vad modelo 790 var. Det lät som en bilmodell. María del Carmen suckade den suck som gestorer i Spanien förmodligen suckar tusen gånger om dagen, och skickade iväg honom till banken för att betala.

Banken. Filialen vid plazan i Cómpeta, med en enda kassörska som hade lunch från halv två till fyra och som inte öppnade igen på fredagar eftersom fredagar är fredagar.

Olle dök upp klockan nio på morgonen. Dörren var låst. Öppettider: 08.30. Han väntade. Kvart över nio öppnade en ung man dörren, vagt förvånad över att se en kund, som om det vore något ovanligt.

Olle förklarade att han ville betala modelo 790. Den unge mannen nickade och frågade om Olle hade konto. Olle sa nej. Den unge mannen sa att man behöver konto för att betala modelo 790. Olle sa att han behövde modelo 790 för det gröna arket, och det gröna arket för att öppna konto. Den unge mannen tittade på Olle med den blanka blicken hos någon som stöter på den här cirkeln för första gången, trots att han sannolikt såg den varje vecka.

«Momento», sa han och försvann in i ett bakrum.

Han kom tillbaka tio minuter senare med en äldre dam som uppenbarligen var chefen. Hon hade den min folk får när de löst ett problem så många gånger att de tröttnat på att det fortfarande är ett problem.

Hon pratade. Snabbt. Olle förstod ingenting. Hon pratade långsammare. Olle förstod lite. Hon tog Olles pass, knappade något på datorn, skrev ut något, stämplade något annat och gav honom en lapp.

«Pagado», sa hon. Betalt.

«Men... kontot?» sa Olle.

Hon viftade avvisande med handen. Den universella gesten för «tänk inte på det».

Senare fick han höra att han haft tur. Antonio hade en kusin som inte fick betala samma avgift eftersom filialen «bara tar emot icke-kunder på tisdagar mellan tio och tolv». Miguel kände en tysk dam som gått från bank till bank i Nerja med kontanter och en blankett, och alla sa nej, var och en på sitt sätt. En av dem hade en bankomat som inte klarade just den sortens modelo 790. En annan krävde spanskt bankkort. En tredje tog emot betalningen på måndagar, men bara första veckan i månaden. Hon fick till slut betalt i en filial som den förra bankens, med samma logotyp, hade skickat bort henne från.

Staten kräver att avgiften är betald innan man dyker upp. Bankerna bestämmer om man får betala. Och de som behöver det mest är ofta de som inte får.

Tillbaka hos María del Carmen gick resten förvånansvärt fort. Hon ringde någon. Pratade aggressivt i tre minuter. La på. Ringde någon annan. Pratade aggressivt i två minuter. La på. Log mot Olle.

«Empadronamiento ordnat», sa hon. Folkbokföringen på orten, intyget om att han bor i kommunen. «Rådhuset i Cómpeta. Du behöver inte veta hur.» Sedan la hon ifrån sig cigaretten och blev allvarlig i ansiktet. «Nu kommer det svåra. Cita previa.»

Svårast var att få lov att lämna in dem.

I två veckor satt Olle varje morgon klockan åtta på balkongen, där mobilen hade två streck täckning, och tryckte på uppdatera. «Inga lediga tider.» Uppdatera. «Inga lediga tider.» Han provade Málaga. Han provade Marbella. En kväll dök det upp en ledig tid i Almería, fyra timmar bort, och han satt halvt uppe ur stolen och funderade på om det var värt det, innan den försvann igen. Webbsidan hade dessutom flera kategorier som alla lät som samma sak. En kväll bokade han under fel kategori, och María del Carmen skakade på huvudet över hans axel och sa att då skulle de skicka hem honom vid luckan och han fick börja om.

Sedan ringde hon ett tredje samtal, pratade lågt och snabbt och lade till: «Torsdag. Kvart över nio. Extranjería i Málaga. Ta med allt.»

Hon sa inte hur hon gjort det. Hon ryckte bara på axlarna och tog sin cigarett igen.

Málaga. Det betydde en timme i bil åt varje håll, och en körning nedför berget i morgonrusningen.

På torsdagen dök Olle upp med en mapp som vägde mer än Bamse. Pass, kopia av pass, foto, modelo 790 (betald på mystiskt vis), köpekontraktet, empadronamiento (som María del Carmen på något sätt ordnat utan att Olle förstod hur), EX-15 och tre andra dokument han inte visste vad de var. Han hade hört talas om EX-17 och EX-18 också, och ingen kunde förklara varför han inte behövde dem. «För att du inte behöver dem», sa María del Carmen, vilket är det enda svar en spansk myndighet någonsin ger.

Väntan började utomhus. Det fanns inget väntrum, bara trottoaren utanför dörren och ungefär åttio människor som stod på den. Inget tak. Inga bänkar. Familjer med barn som sprang mellan benen på de vuxna. Äldre par som höll varandra i handen. Män i arbetskläder som tagit ledigt från jobbet. Folk från Marocko, Ukraina, Storbritannien och Argentina, alla med en mapp i famnen och samma blick i ögonen. Det var trettio grader redan klockan nio, och solen stod rakt på asfalten. På vintern, hade María del Carmen sagt, står de i regnet. På sommaren står de i bakugnen. Och någonstans mittemellan är det flugor.

Sedan kom en polis ut och ställde sig i dörren. Han tog fram en lista och läste upp några namn. Lågt. Nästan för sig själv. Varje namn uttalades som polisen ansåg bäst, och det hade sällan något med stavningen att göra. «Olé Khansson», sa han, med ett j som kom upp från botten av halsen, och Olle stod blickstilla och tänkte att det kunde vara han. Det var det. Jansson med spansk jota. Han nickade, lite för ivrigt, och släpptes in.

Därinne väntade han igen. Inga skyltar, inga nummer på väggen, ingen skärm som sa var han skulle stå eller vilken lucka som gällde honom. Några rader stolar, men inte tillräckligt många. Han blev stående, som alla andra, tills en polis ropade på honom och tittade på honom med en min någonstans mellan irritation och djup oro. «¡Siéntese!» Sitt ner. Det visade sig att de tyckte det var stressande när folk stod. Olle satte sig på en stol som inte var ledig, och reste sig igen, och blev utropad igen.

Damen bakom luckan bläddrade igenom mappen med den tränade likgiltigheten hos en person som ser hundra sådana mappar om dagen. Hon stannade. Tog ut ett ark. Sa något han inte förstod, och sedan något annat som han förstod bättre: «Oroa dig inte, vi löser det. Gå och skriv ut det här och kom tillbaka.»

Det saknades en kopia. Olle hittade ett fotoställe tre gator bort som tog två euro och inte hade bråttom. När han kom tillbaka var kön utanför lika lång som förut. Men polisen i dörren nickade, och Olle sa «ya estuve», jag var här nyss, och släpptes in utan att ställa sig sist. Det kändes som en gratis uppgradering på ett flyg.

Damen bakom luckan tog emot mappen igen, stämplade, stämplade, stämplade och gav Olle ett grönt ark.

Hans bevis. Han bodde här. Officiellt.

Det tog fyra minuter.

Fyra. Minuter.

Efter fyra veckor med gestorer, banker, kopior, fotostudior, väntan, telefonsamtal, modelo 790, cita previa och något som kändes som en hel termin i spansk byråkrati tog själva utfärdandet fyra minuter.

Olle gick ut i solen i Málaga med det gröna arket och kände sig som en man som just blivit spansk medborgare, eller åtminstone en man som nu officiellt existerade i Spanien. Vilket var något. Det var absolut något.

Han satte sig på en bänk och tänkte efter. Han hade inte träffat en enda ond människa under de här fyra veckorna. Den unge mannen i banken, hans chef, damen på Extranjería, María del Carmen: alla hade gjort sitt jobb, och alla hade gjort det rätt. Det var systemet som inte fungerade, eller snarare: det fungerade perfekt på pappret och dåligt för människan som stod framför det.

Han hade inte försökt kringgå något eller slippa undan avgiften. Allt han ville var att göra som de bad honom.

Och det var precis det som var så svårt.

På vägen hem öppnade han bankkonto, i samma filial vid plazan, på tjugo minuter och med ett leende från den äldre damen som tydligt sa «där ser du». Sedan gick han rakt till baren. Beställde en caña. Och för första gången beställde han pollo. Kyckling. Med flit.

Det var kyckling.

Allt var möjligt nu.

Olle i Spanien är en fiktiv novellserie. Alla händelser och personer är påhittade, men inspirerade av verkliga erfarenheter från svenskar som har flyttat till Spanien.