Kö-kultur
Det finns ingen kö i Spanien. Det finns bara en samling människor som alla är övertygade om att de var först.
Olle upptäckte detta på posten i Nerja en måndagsmorgon, en halvtimme nedför berget från Cómpeta, med ett paket till Hanna under armen. Han hade ställt sig snällt bakom den siste i raden, som svenskar gör, med en halv meters avstånd och blicken rakt fram. Efter tio minuter stod fem människor framför honom som inte varit där när han kom.
De bara dök upp. Från sidan. Från ingenstans. En äldre dam med kassar. En man i kostym som pratade i telefon. En ung flicka med en bebis som skrek högre än någon bebis Olle hört (och han hade upplevt Hanna som spädbarn, som enligt Annika var Sveriges högljuddaste bebis). De gled in framför honom med den naturliga självklarheten hos människor som aldrig i sitt liv stått i kö och inte tänker börja nu.
I Sverige är kön helig. Den är kanske svenskarnas mest typiska uppfinning, efter lagom och kölappen. Man ställer sig bakom. Man väntar. Man säger ingenting. Om någon tränger sig skickar man en blick som kan döda, men man säger fortfarande ingenting. Kön är ett tyst kontrakt mellan civiliserade människor, och att bryta den är att spotta på själva samhällskontraktet.
I Spanien finns inget sådant kontrakt. I Spanien finns bara kaos, armbågar och frågan «¿Quién es el último?» Vem är sist. Det är det enda systemet. Man kommer in, man ropar «¿último?», någon räcker upp handen, och då vet man att man står efter den personen. Men mellan en själv och den personen finns ingen ordning. Det är fritt land. Anarki med en enda regel.
Det hade Olle inte lärt sig än.
Han stod på posten i fyrtio minuter. Han blev förbigången av sju människor. Blodet kokade av det tysta, kontrollerade raseri som bara svenskar förmår uppbåda.
Till slut vände sig en gammal man, minst åttio, med käpp och basker och ett ansikte som liknade en uttorkad flodbädd, mot Olle och sa: «¿Último?»
Olle förstod inte. Mannen upprepade det. «¿Último? ¿Tú?»
«Eh... sí?» sa Olle.
Mannen nickade och ställde sig bakom honom.
Och just då, i det ögonblicket, begrep Olle systemet. Han stod sist i en osynlig kedja av människor som alla höll reda på vem som stod efter vem. Det fanns ingen kö. Det fanns ett nätverk. Det var spansk kökultur, och den var fullkomligt logisk så snart man gav upp allt man visste om köer sedan förut.
Efteråt gick han till Mercadona, ett stenkast från posten, för att handla veckans mat. Där fanns ett kölappssystem vid färskvarudisken. Man drar en lapp och väntar tills numret syns. Enkelt. Civiliserat. Nästan svenskt.
Olle drog lapp nummer 67. Displayen visade 43.
Han väntade. Nummer 44. 45. 46.
Vid nummer 52 började han undra om tiden gick långsammare i Spanien. Det är möjligt, tänkte han. Allt annat är annorlunda. Varför inte tiden.
Vid nummer 58 hade han läst ingredienserna på ett paket manchego och lärt sig att det spanska ordet för «får» är «oveja». Han var irrationellt stolt över detta.
Vid nummer 64 började en dam bredvid honom prata med honom. Hon pratade spanska, fort och utan nåd, och gestikulerade mot ostdisken som om den förolämpat henne personligen. Olle nickade och sa «sí» med jämna mellanrum. Det verkade vara rätt svar.
Nummer 67.
Olle gick fram till disken. Mannen bakom den, stor och rund med ett förkläde som sett bättre dagar, tittade på honom och väntade.
«Queso manchego», sa Olle. Korrekt. Triumf. «Un... eh...» Han höll upp händerna i en storlek som skulle ange mängd. Det liknade mest en person som visar hur stor fisken var som slapp undan.
Mannen skar upp en bit. Höll upp den. Frågande blick.
«Más», sa Olle. Mer.
Mannen skar mer.
«Más.»
Mannen höjde ett ögonbryn.
«Perfecto», sa Olle, och menade det.
Han gick ut från Mercadona med ett halvt kilo manchego, två flaskor vin, bröd, oliver och en känsla av att ha klarat ett prov. Bamse väntade utanför, fastbunden vid en stolpe i skuggan, med en skål vatten som en anställd ställt ut.
Paketet till Hanna skickades för övrigt. Det kom fram till Danderyd fem veckor senare, med en lapp full av stämplar som Hanna fortfarande har inramad.
«Vi klarade det», sa Olle till hunden.
Bamse viftade på svansen. Det gjorde han alltid. Det var hans enda svar, och det var alltid rätt.
Olle i Spanien är en fiktiv novellserie. Alla händelser och personer är påhittade, men inspirerade av verkliga erfarenheter från svenskar som har flyttat till Spanien.