40 grader i skuggan
Olle hade alltid trott att han gillade värme. I Västerås sa han det till alla. «Ge mig sol», sa han vid kaffemaskinen på tredje våningen i stadshuset, medan regnet piskade mot rutan i april, maj, juni, juli. «Jag är en värmemänniska.»
Han var ingen värmemänniska.
Det upptäckte han i slutet av juni, när termometern på apoteket i byn visade 42 grader och luften kändes som insidan av en brödrost. Bamse vägrade gå ut. Han låg raklång på klinkern i hallen, det enda stället i lägenheten som fortfarande var svalt, och tittade på Olle med en blick som tydligt sa: «Du släpade hit oss. Det här är ditt fel.»
Det började med gardinerna. Olle hade tagit med sig två par IKEA-gardiner från Västerås, de vita med det diskreta mönstret som Annika valt ut 2014. De var fina gardiner. De var inte gjorda för Andalusien i juli.
Solen trängde igenom dem som om de inte fanns. Klockan åtta på morgonen var sovrummet redan 30 grader. Klockan tolv var det en ugn. Olle låg ovanpå täcket i bara boxershortsen och undrade om man faktiskt kunde smälta.
Dolores, grannen som fixat hans vatten, stod en morgon på hans tröskel med något hon kallade «persiana». Det var en sorts rullgardin i plast eller aluminium, tung och skarpt grön, som skruvades fast utanför fönstret. Hon pratade i fem sammanhängande minuter på spanska, och Olle förstod exakt två saker: att han var en idiot som inte hade persianas, och att hon hade en kusin som kunde sätta upp dem.
Kusinen hette Paco. Alla hette Paco. Olle hade nu träffat fyra olika män som alla hette Paco, och han började undra om det var en enda man som bara bytte kläder, eller om Paco var ett generiskt spanskt ord för «man som kan fixa saker».
Den här Pacon kom redan nästa dag (nästa dag! inte mañana!) med persianas i bagageutrymmet på en gammal Seat Ibiza som såg ut att ha överlevt tre krig. Han satte upp dem på två timmar. Olle fick en räkning på sextio euro och ett lyckligare hem.
Första natten med persianas sov Olle nio timmar. Nio. Han hade inte sovit nio timmar i sträck sedan Annika blev sjuk. Han vaknade och visste inte var han var, och det kändes helt okej.
Men den verkliga läxan kom en onsdagseftermiddag klockan tre.
Olle hade bestämt sig för att gå ner till den lilla affären vid plazan och köpa vatten. Det var bara tre minuters promenad nedför. Han tog på sig shortsen, t-shirten och de nya sandalerna från marknaden i Nerja, en halvtimme nedför kurvorna från byn (de skavde, men det tänkte han inte erkänna).
Gatan var tom. Helt tom. Inte en människa. Ingen katt. Inte ens en fluga. Det var som om någon dragit ur proppen i byn och allt liv runnit ut.
Affären var stängd.
Baren var stängd.
Apoteket var stängt.
Allt var stängt.
Olle stod mitt på plazan i 42 grader, ensam som den sista människan på jorden, och förstod plötsligt siestan. Den kom inte ur någon reseguide. Den kom ur kroppen: benen som blev tunga, huvudet som bultade, huden som sa «vad fan gör du ute nu».
Han vacklade hem igen. Drack två glas vatten. Drog ner persianerna och satte sig i halvmörkret med en bok. Han skulle inte lägga sig. Att lägga sig mitt på dagen var att ge upp, och Olle tänkte inte ge upp någonting alls innan han var minst sjuttio. Han läste samma sida fyra gånger och blev sittande och tittade på en ljusremsa som kröp över klinkern.
Klockan sex gick han ner igen, och byn levde. Folk satt utanför husen. Barn sprang i gränderna. Den gamle mannen med den enda tanden jagade sin katt längs muren. Baren var öppen. Affären var öppen. Livet var tillbaka.
Olle satte sig vid bardisken och beställde en öl. Cerveza. Det enda ord han alltid fick rätt.
Bartendern, som hette (givetvis) Paco, ställde fram en iskall caña och sa något som innehöll ordet «calor». Värme. Olle nickade tungt. Paco skrattade.
Den ölen smakade bättre än någon öl Olle druckit i sitt liv, och det hade föga med ölen att göra. Han hade börjat ana varför spanjorerna gör som de gör. De är varken late eller oorganiserade. De har förstått något som svenskar inte begripit: att det finns timmar på dagen då det enda förnuftiga man kan göra är att blunda och låta världen steka färdigt utan en.
Han tänkte bara inte erkänna det. Inte än.
«De är inte lata», sa han lågt till Bamse när de gick hem i den milda kvällsluften. «De är bara... förberedda.»
Bamse, som sovit sedan klockan tio på morgonen, viftade på svansen. Han hade för länge sedan blivit övertygad.
Olle i Spanien är en fiktiv novellserie. Alla händelser och personer är påhittade, men inspirerade av verkliga erfarenheter från svenskar som har flyttat till Spanien.