Mañana betyder inte i morgon

Vattnet slutade rinna en tisdagsmorgon klockan sju. Olle stod i duschen med schampo i håret och en känsla av att universum hade en personlig vendetta mot honom.

Han hade ringt Fernando, mäklaren som sålt lägenheten och som under videovisningen sagt att han «kände en rörmokare». Fernando hade sagt «mañana». Olle hade förstått det som «i morgon». Det var tre veckor sedan.

Den första mañanan var oskyldig nog. Fernando hade svarat i telefonen (en seger i sig; Olle hade lärt sig att spanjorer svarar ungefär varannan gång, och aldrig före klockan tio), sagt något om «fontanero» och «mañana, mañana», och Olle hade lagt på med viss tillfredsställelse. Rörmokaren kom i morgon. Bra.

Rörmokaren kom inte i morgon.

Den andra mañanan kom på torsdagen, när Olle ringde igen. Fernando svarade inte. Olle skickade ett sms. Fernando svarade med en tumme upp och orden «sí sí, mañana». Olle gick och la sig med visst obehag, men fortfarande med tilltro till att mañana faktiskt betydde mañana.

Det gör det inte.

Mañana, hade Olle gradvis börjat förstå, är inget tidsbegrepp. Det är en livsfilosofi. Det betyder «inte just nu, och förmodligen inte i morgon heller, men låt oss inte prata mer om det eftersom solen skiner och livet är kort». Det betyder «kanske». Det betyder «sluta tjata». Det betyder allt och ingenting, och det betyder det med en värme och ett leende som gör det nästan omöjligt att bli arg.

Nästan.

Efter två veckor utan ordentligt vattentryck (det droppade precis så mycket att ett glas fylldes på fem minuter, vilket Olle visste eftersom han tagit tid) hade han gett upp Fernando och börjat fråga grannarna. Problemet var att grannarna inte pratade engelska. Och Olles spanska räckte till matbeställning (visserligen fel mat, men ändå).

Grannen på samma avsats var en äldre dam som hette Dolores. Hon var kanske sjuttio, kanske hundra. Svårt att säga. Hon klädde sig i svart från topp till tå, hade en röst som kunde skära glas och en vana att stå på balkongen och ropa ner till folk i gatan som en medeltida stadsutropare.

Olle knackade på hennes dörr. Hon öppnade med en min som sa att hon redan visste allt om hans vattenproblem och hade en åsikt om det.

«Agua», sa Olle och pekade nedåt. «No agua.» Han gjorde en rörelse med händerna som skulle föreställa en kran som inte fungerade. Det liknade mest en fågel som försökte flyga med brutna vingar.

Dolores nickade. Hon sa något som innehöll orden «fontanero», «sinvergüenza» och «hijo de», följt av något Olle misstänkte var olämpligt. Sedan försvann hon in.

Hon kom tillbaka med en skiftnyckel.

Olle stod i dörröppningen och kände sig som den mest värdelösa ingenjören i Europas historia. Han hade jobbat med vatten och avlopp åt kommunen i trettio år. Trettio år. Och en sjuttioårig spansk dam i svart klänning hade löst problemet med ett verktyg som såg ut att vara från 1974.

«Gracias», sa Olle. «Muchas gracias.»

Dolores torkade händerna på klänningen och sa något som sannolikt betydde «det var väl ingenting att tacka för, din hopplösa svensk» men som lät som poesi.

Den kvällen satt Olle på balkongen med ett glas billigt rödvin från Mercadona nere i Nerja, det enda ställe han lärt sig hitta till, och tänkte på mañana.

I Västerås hade allt en tid. Klockan sju: frukost. Klockan åtta: jobb. Klockan fyra: hem. Klockan sex: middag. Klockan tio: säng. Livet var indelat i block, och blocken passade ihop som legobitar, och det hela var väldigt ordnat och väldigt förutsägbart och väldigt, väldigt grått.

Här var ingenting förutsägbart. Affären stängde mitt på dagen och öppnade igen klockan fem, kanske. Grannarna åt middag klockan tio på kvällen. Rörmokaren kom «mañana». Och solen sken som om den hade ett personligt intresse av att göra Olle lite gladare än dagen innan.

Han tog en klunk vin.

Det slog honom att han inte tittat på klockan en enda gång i dag. Inte en enda. I Västerås hade klockan styrt allt. Här hade den börjat tappa greppet. Gradvis, som en diktator som förstår att ingen lyssnar längre.

Bamse lade huvudet i hans knä. Olle kliade honom bakom örat.

«Mañana», sa han till hunden. «Vi fixar resten mañana.»

Bamse viftade på svansen.

Det var det mest spanska Olle sagt på tre veckor. Och han menade det.

Olle i Spanien är en fiktiv novellserie. Alla händelser och personer är påhittade, men inspirerade av verkliga erfarenheter från svenskar som har flyttat till Spanien.