Bläckfisken igen
Den tredje pulpon på fyra dagar landade framför Olle med ett mjukt klafs mot tallriken. Bläckfiskarmar i olivoljesås. Igen.
Han hade inte beställt bläckfisk. Han hade aldrig i hela sitt liv beställt bläckfisk med vilje. Men där satt han, på en liten terrass i Cómpeta, sista veckan i april, omgiven av spanjorer som skrattade och pratade i ett tempo som fick hjärnan att ge upp efter tredje stavelsen, med en tallrik tentakler framför sig.
Problemet var menyn. Eller snarare: menyn var på spanska, handskriven med en kulspetspenna som höll på att ta slut, och de tre ord Olle faktiskt kunde läsa liknade misstänkt mycket varandra. Pulpo. Pollo. Cerdo. Han pekade på det han trodde var kyckling. Det var ingen kyckling.
Sex veckor tidigare hade Olle stått i radhuset i Västerås och tittat på de tomma väggarna. Annika hade varit borta i två år. Alla tavlor var nerpackade. Möblerna var sålda till en ung familj från Köping, så artiga och försiktiga att det nästan var värre än om de varit ouppfostrade. De hade tittat på honom med den blicken. Den som folk får när de vet att man är ensam och inte vet vad de ska säga om det.
Dokumentären hade gått på SVT en tisdagskväll i november. En svensk kvinna hade köpt ett förfallet hus i en by i Andalusien. Hon satt på en terrass med utsikt över bergen och sa något om att hon aldrig sovit bättre i hela sitt liv. Olle hade suttit med en Billys Pan Pizza i knät och tänkt: Jag har inte sovit ordentligt på två år.
Tre veckor senare hade han köpt en lägenhet i Cómpeta. Mäklaren på nätet hette Fernando och pratade förvånansvärt bra engelska. Lägenheten kostade mindre än garaget i Västerås. Den hade balkong mot bergen, kakel på golvet och en utsikt som fick honom att lägga på luren och gråta, helt utan förvarning, mitt under en videovisning. Resten ordnade en advokat i Málaga: NIE-nummer (det spanska identitetsnumret för utlänningar), kontrakt, underskrifter, allt på fullmakt och på engelska. Olle skrev under det han ombads skriva under och förstod ungefär hälften, vilket advokaten försäkrade honom var en alldeles normal andel.
Nu satt han här. Med bläckfisk. Igen.
Servitören, en äldre man med mustasch som en hästsko, hade börjat känna igen honom. På det sätt man känner igen en hund som envisas med att kissa på samma lyktstolpe. Han sa något till Olle på spanska, skrattade och försvann in i köket.
Olle stack gaffeln i en tentakel. Den var faktiskt god. Det var det värsta med det hela. Bältet satt redan i sista hålet, och pulpon skulle få skulden för allt som kom efteråt. Han hade ätit bläckfisk tre gånger på fyra dagar och började tycka om det. Annika skulle ha skrattat. Hon skrattade alltid åt honom när han upptäckte något nytt och blev alldeles överväldigad, som om ingen någonsin hade upptäckt det före honom.
«Du är som en femåring som hittat en pinne», brukade hon säga. «Allt är det häftigaste du sett.»
Under bordet suckade Bamse. Labradorens gråa nos stack fram ur skuggan, och de bruna ögonen följde pulpon med den resignerade blicken hos en hund som lärt sig att spansk restaurangmat inte är till för honom, hur undernärd han än låtsas vara.
En kvinna vid grannbordet vände sig mot Olle. Hon var ungefär i hans ålder, solbränd, med grått hår i en lång fläta och örhängen som såg ut att ha en historia att berätta.
«¿Te gusta el pulpo?» sa hon och nickade mot hans tallrik. Gillar du bläckfisk?
Olle förstod ordet «pulpo». Han nickade ivrigt. För ivrigt. Som en nickedocka med trasig fjäder.
Hon skrattade. «Svensk?» Hon sa det på en engelska som luktade cigarett och sol, bättre än Olles, och hon använde den utan att be om ursäkt.
«Är det så uppenbart?»
«Ni pekar alltid på pulpo. Varenda gång.» Hon tände en cigarett. «Jag heter Carmen.»
«Olle.»
«Olle.» Hon smakade på namnet. «Och hunden?»
«Bamse.»
«Bamse.» Hon tittade ner på labradorens bedjande ögon. «Han ser ut som han behöver en aceituna.»
Hon kastade en oliv ner till Bamse, som svalde den som om det var den sista oliven på jorden. Svansen slog mot klinkern. Olle kände något han inte känt på länge. En liten ryckning i magen som liknade skratt.
Senare, när solen gått ner bakom bergen och byns vita väggar blivit rosa i efterskenet, gick Olle och Bamse hem genom de smala gränderna. Steg för steg, uppåt. Lägenheten låg högst upp i en backe som fick knäna att skicka in formella klagomål.
Han låste upp dörren. Lägenheten var liten och nästan tom. En säng, ett bord, två stolar. Ett kylskåp som lät som en gammal man som försöker hosta diskret. På balkongen stod en ensam stol.
Olle satte sig i den. Bergen framför honom var mörka silhuetter mot en himmel som gick från orange till lila till blått. Långt där nere, där dalen öppnade sig mot Medelhavet, blinkade ljusen längs kusten.
Bamse lade sig vid hans fötter med en tung suck.
«Jag vet», sa Olle till hunden. «Jag vet.»
Han visste inte riktigt vad han menade med det. Men Bamse verkade nöjd med svaret.
Från en balkong två hus bort hördes en tv, en spansk tävlingsshow där alla skrek i munnen på varandra. Från gatan nedanför steg doften av grillat kött och något sött han inte kände igen. En moped startade och försvann nedför backen.
Olle satt kvar tills stjärnorna kom. Det fanns fler av dem här än i Västerås. Många fler. Han undrade om de alltid hade funnits där, eller om någon tänt dem för hans skull.
Inget var löst. Han hade inte hittat sig själv, och han hade inte ens lyckats beställa kyckling. Ändå kändes morgondagen för första gången på två år som något mer än bara en dag till.
Det var något.
Olle i Spanien är en fiktiv novellserie. Alla händelser och personer är påhittade, men inspirerade av verkliga erfarenheter från svenskar som har flyttat till Spanien.