Det började med att Olle köpte en mixer.

Han behövde ingen mixer. Han hade klarat sig utan i femtionio år, och en man som levt ett fullvärdigt liv utan mixer behöver per definition ingen. Men det var lördag, Leila var i Göteborg på sin brors bröllop, och Olle stod på Lidl med en kundvagn som drog hårt åt vänster och ingenting på listan som krävde att han var där. Vid köksmaskinerna stod en röd Monsieur Cuisine för 34,99 euro och tittade på honom med en min han tolkade som optimism.

Han köpte den. Han köpte också ett kilo tomater, en gurka, tre paprikor, två vitlökshuvuden, en halv liter bra olivolja och, utan att riktigt veta varför, en kloss ost som skulle föreställa svensk hushållsost, från den internationella hyllan, med namnet «Nordic Style Gouda», och som smakade ingenting av det förpackningen lovade.

Han hade börjat tro på idén. Det var problemet. Lägenheten i Cómpeta hade varit hans hem i flera år, men nu var det något annat med den, som om väggarna redan visste vad som skulle komma och börjat ta avstånd. Och Leilas förslag, som han avvisat med den självsäkra tonen hos en man som inte vet att han håller på att ändra sig, hade börjat sippra in i allt han tänkte på, särskilt på morgonen, särskilt när han stod och kokade kaffe och hörde hundskålen som alltid var för tyst.

En restaurang. Svensk-andalusisk fusionsmat. Till Bamses minne.

Han hade tänkt att experiment i köket var en förnuftig början. Ett sätt att testa idén utan att berätta för någon. Nykter. Metodisk. En ingenjörs ansats till något en ingenjör sannolikt inte borde hålla på med.

Det första han provade var mesostsåsen.

Han hade fått tag på riktig svensk mesost från en nätbutik som hette «Hemlängtan» och som specialiserade sig på att skicka varor till nordbor i Sydeuropa som saknade saker de egentligen inte tyckt så mycket om när de bodde hemma. Tolv dagars leveranstid. Frakt som kostade mer än osten. Sjuttiosex euro för två ostar och ett par tuber Kalles Kaviar. Men mesosten var äkta, den bruna klossen av vassle och socker och något odefinierbart som alla svenskar växer upp med och aldrig lyckas förklara för spanjorer utan att se dem se ut som om någon håller en gammal sko framför ansiktet på dem.

Olle smälte den i en panna. Mesosten smälte inte som ost normalt smälter. Den smälte på ett annat sätt, ett mer bestämt och personligt sätt, den klumpade sig och blev mörkbrun och avgav en lukt som Annika en gång beskrivit som «kärlek under tryck». Olle rörde. Tillsatte grädde. Tillsatte lite vatten. Mer rörande. Såsen blev mörkare och tjockare och mer och mer lik det man ser på botten av en gryta efter en campingtur som gått fel.

Han hällde den över en tallrik med skivor av serranokorv och lade dit ett par salviablad för estetikens skull.

Det smakade som om någon försökt övertyga efterrätt och förrätt om att de var samma rätt och ingen av dem var övertygad.

Olle åt det ändå. Skrev ner: «Mesost + serrano: för sött. Mer syra?»

Experiment nummer två var fiskbullar i tomatbaserad suquet.

Olle hade köpt fiskbullsburkar från samma nätbutik, och lade dem i en katalansk-inspirerad tomat- och saffranssås med färsk persilja och vitt vin och bra olivolja. Det var inte Andalusien, det var Katalonien, men Olle var inte noga med geografin i det här skedet. Resultatet såg faktiskt bra ut. Det luktade gott. Olle serverade sig en portion med bröd och satte sig vid köksbordet och tog den första tuggan med den försiktiga optimismen hos en man som blivit besviken många gånger men inte vill ge upp.

Fiskbullarna hade sugit åt sig såsen på ett sätt som inte var avsett. De hade blivit svällande och konstiga och smakade överdrivet av hav, på ett sätt som varken var behagligt eller ointressant, och såsen, som på egen hand hade varit utmärkt, var nu något annat, något mer konfronterande.

Olle åt hälften och tänkte: det här är för vuxet. Skrev ner: «Fiskbullar: kanske. Kortare tid i såsen. Prova utan saffran.»

Det knackade på dörren.

Olle hade lärt sig känna igen folk på knackningen. Dolores knackade tre gånger, snabbt och bestämt, som om du var en försening i hennes dag. Antonio knackade en gång, tungt, och väntade som en man som väntat på det mesta. Det här var ett enkelt, tvekande, upprepat prasslande. Alltså en främling.

Olle öppnade dörren.

Mannen utanför var liten och späd och hade det grå håret hos någon som en gång oroat sig för att håret skulle trilla av och nu, många år efter att det trillat av, glömt att sluta oroa sig. Han bar på en liten låda med grönsaker. Hans ögon var bruna och misstänksamma.

«Soy Paco Gallardo», sa han. «El vecino de abajo.» Jag är Paco Gallardo. Grannen under.

Paco Gallardo. Grannen i våningen under, den som flyttat in efter Joaquín. En ny Paco, ytterligare en vid sidan av Paco från baren utan skylt, eftersom Cómpeta, som de flesta andalusiska byar, tycktes ha ett obegränsat antal män som hette Paco, som om Paco var en resurs regionen hade för mycket av och inte visste vad den skulle göra med.

«Bienvenido», sa Olle. «Soy Olle.»

Paco Gallardo nickade. Sniffade. Lade huvudet lite på sned. «¿Qué es ese olor?» Vad är det för lukt?

«Matrester», sa Olle diplomatiskt.

«Matrester av vad?»

Paco kikade in i lägenheten med blicken hos en man som är van vid att saker är som de ska och som har en stark misstanke om att de inte är det här. Olle berättade om fusionsprojektet, med den försiktiga entusiasm man använder när man förklarar något för någon man misstänker kommer att säga nej. Paco Gallardo lyssnade. Nickade. Sniffade igen.

«Svensk mat», sa Paco Gallardo. «I Cómpeta.»

«Ja, men blandad med spansk.»

Paco Gallardo ställde ner lådan. Korsade armarna. Såg på Olle med minen hos en man som sett saker han inte borde ha sett och inte vill se mer, men som vet att det är för sent. «Y la gazpacho», sa han långsamt. «¿Qué le pones a la gazpacho?» Och gazpachon. Vad lägger du i gazpachon?

Olle sa vad han tänkt prova.

Paco Gallardo blev tyst. Slöt ögonen. Öppnade dem igen. Sa: «Du lägger VAD i gazpachon?»

Han sa det på spanska, men tonen var densamma på alla språk.

Han blev ändå stående i dörren. Olle tolkade det som att han ville hålla uppsikt så att det inte gick för långt.

Experiment nummer tre var gazpacho med vit sparris och äppelcidervinäger, en kombination Olle läst om i en svensk matblogg skriven av en dam från Gävle som bodde i Sevilla och ansåg att Spanien behöver nya perspektiv. Paco Gallardo stod i köksdörren och tittade på.

«Äppelcidervinäger», sa Paco Gallardo. Det var ingen fråga.

«Den är syrlig på ett annat sätt än sherryvinäger», sa Olle.

«Självklart är den det», sa Paco Gallardo. «Den är gjord av äpplen.»

Olle mixade. Mixerkannan fylldes av ljudet av något som blev något annat, och resultatet i glaset var vitgult och skummande och liknade allt annat än gazpacho och mest något en läkare skulle be dig dricka. Paco Gallardo vägrade smaka. «Jag smakar inte på något som är gjort av äpplen och sparris och tomat på samma gång. Det finns gränser.»

Olle smakade. Det smakade bra var för sig, tomat, sparris, äpple, och sedan helt fel när de möttes, som tre människor som är trevliga var för sig men aldrig borde sätta sig vid samma bord.

Skrev ner: «Sparrisgazpacho: nej. Äppelcidervinäger: kanske i något annat.»

Paco Gallardo suckade med själen hos en man som sett saker han aldrig vill glömma. «¿Y ahora?» Och nu då?

«Nu ringer jag Antonio», sa Olle.

«Dios mío», sa Paco Gallardo. Men han blev kvar.

Antonio anlände tjugo minuter senare med Chispa i kopplet och blicken hos en man som lovats något intressant och är beredd att bli besviken. Olle ställde fram de tre försöken, de två som fortfarande var ätbara, och en ny portion av fiskbullarna med kortare tid i såsen.

«Mesost», sa Antonio och tittade på den mörka såsen med den återseendeglädje som tillhör en man som aldrig glömmer sina värsta matupplevelser. Det var i höstas, när Olle gett honom en skiva mesost på en cracker i det tysta hopp att Antonio skulle nicka och säga «interesante» och att ett gemensamt ögonblick mellan två kulturer skulle uppstå. Antonio hade i stället gjort ansiktet. Det ansiktet. Det ansikte en spanjor gör när de smakar något nordeuropeiskt som innehåller för mycket sött på fel ställe, ett ansikte som kommer av ren, oförberedd förvåning och ingen fiendskap alls, som om munnen blivit sviken av någon den litat på.

Mesost-ansiktet.

Antonio gjorde det igen nu, mer kontrollerat den här gången, som en gammal skådespelare som kan sin roll, men det fanns där, samma grundläggande uttryck. Paco Gallardo, som inte visste vad mesost var och inte bett om att få veta, gjorde ett originellt ansikte, ett förstagångs-mesost-ansikte, ett ansikte det inte finns något bra svenskt ord för.

«Det är sött», sa Antonio.

«Det är meningen.»

«Sött i en sås.»

«Ja.»

Antonio lade ifrån sig skeden. «I Andalusien använder vi sött i efterrätt.»

«Jag vet det», sa Olle. «Men det är kanske inte alltid rätt.»

Paco Gallardo vände sig mot Olle med en blick som sa att han var den ende vuxne i rummet och inte bett om att vara det. Utanför rusade två niñatos förbi på skraltiga mopeder med avgaserna hängande i den varma eftermiddagsluften, och den ene ropade något till den andre med en röst som liknade en mygga som försöker gräla med en racercykel, och sedan var de borta och tystnaden var tillbaka och de tre männen stod där med maten mellan sig.

Olle lagade gazpacho lo de siempre.

Så som Carmen en gång visat honom, en lördagsförmiddag när hon tittat in i hans kök och konstaterat att han höll på att göra något hon vägrade kalla det det hette. Tomat, gurka, paprika, lök, vitlök, bra olivolja, sherryvinäger, salt. Inga äpplen, ingen sparris, ingen mesost, ingen nordisk ansats till något. Bara det som är, så som det alltid varit, det som i Cómpeta betyder sommar och kväll och allt som inte behöver diskuteras.

Men så stannade han.

Det fanns något. En tanke, inte helt formulerad, mer en riktning än ett recept. Han hade läst om ajoblanco, den vita gazpachon från Málaga, gjord på mandel och vitlök och olja och gammalt bröd, gammal, enkel, från en tid innan tomaten kom till Spanien och plötsligt ändrade vad gazpacho skulle betyda. Och han tänkte på mesosten, men inte som den varit i såsen, för tät och för söt och för mycket sig själv. Kanske något skrapat, något tunt, en antydan snarare än en sås.

Han gjorde ajoblanco. Blancherade mandlar, gammalt bröd blött i vatten, vitlök, olivolja, äppelcidervinäger för syra, iskallt vatten, salt. Han mixade länge, tills det var vitt och sidenmjukt och luktade Andalusiens vinter, doften av mandelblom som man ser från vägarna mellan Málaga och Granada i januari, vit och söt och lugn.

Och så tog han mesosten, getmesosten, osmält och mycket tunt riven, och strödde några flingor över skålen med ajoblanco. Lite äppelsirap, det man kan göra av äppelmust kokad till hälften, en liten syrlig sötma, och två valnötter krossade grovt över toppen.

Han satt stilla och tittade på det en stund.

Sedan smakade han.

Den mandelmilda kallskålen, sidenmjuk och vit, och så det mesostiga, inte sött längre, karamellaktigt och nötigt och djupt, och äppelcidervinägerns syra mot allt det feta och runda, och valnöten sist för texturens skull. Det smakade varken svenskt eller andalusiskt. Olle hade aldrig smakat något liknande, men det smakade som något som borde finnas.

Olle lade ner skeden.

Han sa ingenting. Det var det sällsynta ögonblicket när en tanke och en smak möts och båda blir överraskade över att det gick, och Olle satt stilla med förundran i munnen och tänkte att det här inte hörde hemma i anteckningsboken.

Antonio och Paco Gallardo stod i köksdörren och såg honom sitta där stilla med skeden i handen.

«¿Qué pasa?» sa Antonio. Vad är det?

Olle satt fortfarande stilla. Sedan sköt han skålen mot dem.

Antonio smakade. Paco Gallardo smakade. De tittade på varandra. Antonio lyfte ett ögonbryn. Paco Gallardo, som stått i köksdörren hela eftermiddagen med den bestämda envishet som tillhör en man som inte tänkte bry sig, drog sig lite tillbaka och funderade med det ansikte som är en halv nickning och inget mer, men som från Paco Gallardo var detsamma som bifall från en fullsatt operasal.

«Det där är ingen gazpacho», sa Paco Gallardo till slut.

«Nej», sa Olle.

«Men fel är det inte heller.» Paco Gallardo sa det med tonen hos en man som erkänner något han inte tänkt erkänna, och sedan vände han sig om och gick mot hallen med sin grönsakslåda som han ännu inte hade lämnat över, och stannade i dörren och sa, utan att vända sig om: «Du använder mesosten för mycket ensam. Den är bättre som gäst än som värd.»

Sedan var han borta.

Olle och Antonio blev sittande i köket med det vita i skålen mellan sig och ljudet av mopeder långt nere i gatan och eftermiddagssolen som låg snett över köksbordet.

«Du bör ringa Leila», sa Antonio.

«Ja», sa Olle.

«Och berätta för henne att idén inte är så löjlig som du sa.»

Olle tog en sked till. Sköt anteckningsboken åt sidan. «Jag sa aldrig att den var löjlig.»

«Du sa det med kroppsspråk», sa Antonio. «I tre veckor.»

Olle öppnade telefonen. Scrollade till Leilas namn. Lade ner den igen. Tog upp den. Lade ner den. Antonio såg på honom med tålamodet hos en man som har en hund och vet att det tar den tid det tar.

Olle ringde.

«Hej», sa Leila. Broderns bröllopsljud i bakgrunden, musik och skratt och något som small.

«Hej», sa Olle. «Jag tror att jag har hittat något.»

Det blev tyst ett ögonblick i andra änden. Brudparet jublade i bakgrunden åt något. Leila sa: «Sätt dig och berätta.»

Olle satte sig. Och berättade.

Olle i Spanien är en fiktiv novellserie. Alla händelser och personer är påhittade, men inspirerade av verkliga erfarenheter från svenskar som har flyttat till Spanien.