Beslutet tog två minuter att fatta och fyra veckor att försona sig med. Så fungerar de flesta stora beslut, har Olle lärt sig. Själva avgörandet är enkelt, nästan kliniskt. Det är efteråt det kostar.

Han stod på balkongen i Cómpeta en tisdagseftermiddag och räknade på det för tredje gången den veckan. Lägenheten stod mest tom nu. Tyngdpunkten låg i Málaga, hade gjort det en tid, sedan 360-huset och Leila och planerna som började bli något mer än planer. Cómpeta-lägenheten hade blivit ett slags museum över det första året, en plats han återvände till när han behövde minnas vem han varit när allt var nytt och inget fungerade och han böjde «querer» fel i veckor utan att fatta varför läraren skrattade.

Nere i gränden knallade två niñatos förbi på moped, med det speciella ljudet som uppstår när motorn är för liten och självförtroendet för stort. Den ene ropade något till den andre med den pipiga myggrösten som Olle numera förknippade med Cómpeta lika starkt som klocktornet och Dolores kvinnor i fönstren, och sedan var de borta runt kröken och gatan sjönk tillbaka till sitt vanliga ingenting.

Olle gick in och ringde María del Carmen Rodríguez López.

María del Carmen Rodríguez López var gestorn som ordnat hans papper det första året, den gången Olle fortfarande trodde att «gestor» betydde ungefär «assistent» och inte «den som räddar dig från den spanska statens outtröttliga fantasi när det gäller papper». Hon rökte då. Hon rökte fortfarande. Olle hade aldrig sett henne utan cigarett i handen eller mungipan, och han hade börjat undra om röken ingick i uniformen eller om María del Carmen var ett fenomen som uppstår spontant i närvaro av tobak, som en kemisk reaktion som kräver ett visst ämne.

Hon suckade när hon svarade. Gestorer suckar, det hör till branschen, och det har ingenting med ärendet att göra. Det är den akustiska motsvarigheten till att lägga fram en hög papper utan att säga något, och det betyder ungefär detsamma: det här blir mer jobb än du tror.

«Turistuthyrning i Andalusien som kräver licens», sa Olle.

Ett andetag. En cigarett som tändes, det hörde Olle tydligt. «Låt mig gissa. Du har hört att det är enkelt.»

«Nej, faktiskt inte.»

«Bra. Då slipper vi den delen av samtalet.» Hon fortsatte. Registrering i turismregistret. Ett registreringsnummer som ska synas i alla annonser, på Airbnb, på Booking, överallt. Bostadens klass (VUT, Vivienda de Uso Turístico). Intyg om att bostaden är beboelig. Steg för steg, i rätt ordning, annars fick man börja om från början, och kommunen i det här fallet hade den speciella egenskapen att aldrig ha bråttom med något alls, allra minst registreringar.

«Kan det ta lång tid?» frågade Olle.

«Kan. Kommer att. Det är samma sak här.» Ännu en suck. «Skicka bostadspappren och legitimation. Jag tar resten. Kom inte och påminn mig under tiden. Jag vet vad jag gör.»

Olle tackade. Hon la på utan att säga hej då, som hon alltid gjort, och Olle tänkte att María del Carmen var den enda människa han kände som avslutade samtal med en telegrafists effektivitet från fyrtiotalet.

Dolores visste det redan nästa morgon. Olle hade inte sagt något till någon utom María del Carmen, och María del Carmen bodde inte i Cómpeta, men Dolores visste ändå, för Dolores är Dolores och Cómpeta är Cómpeta, och vissa sorters information rör sig genom de här gatorna på outgrundliga vägar som troligen involverar grannkvinnor i fönster och noggranna iakttagelser av vem som ringer från vilken balkong med vilken min.

Hon knackade på klockan halv nio. Hon stod där med ett fat polvorones som hon bakat själv, något hon bara gjorde till begravningar och allvarliga tillfällen, och Olle förstod att det här var båda delarna.

«Främlingar», sa Dolores. Ingen fråga.

«Turister», sa Olle, som om det hjälpte.

Dolores ställde fatet på bordet med rörelsen hos en som sätter ner något tungt, fast polvorones väger ungefär ingenting. «I din säng. Främlingar ska sova i din säng, Olle.»

«Det är idén med Airbnb, ja.»

«Jag vet vad Airbnb är.» Hon satte sig utan att bli ombedd, som hon alltid gjort. «Grannens son hyr ut i Nerja. Hittade en ryggsäck med strumpor efter någon från Holland. Ligger kvar. Ingen vill ha strumpor från Holland.»

Olle satte på kaffe. Dolores väntade. Det var samma ritual som de haft sedan Olle kom till Cómpeta och Dolores bestämde sig för att hålla ett öga på honom, eftersom han var ensam och uppenbart hjälplös och någon måste göra det.

Olle hällde upp kaffe utan att svara, eftersom Dolores hade rätt och eftersom han inte diskuterar sådant före nio på morgonen. Lägenheten visste saker om honom. Den visste att han kokat pasta klockan sex på kvällen för att han inte fattat att restaurangerna inte öppnade förrän vid nio. Den visste att natten i en bergsby i Andalusien luktar annorlunda än natten i Västerås, och att han för första gången i sitt liv sovit med fönstret öppet. Den visste att Bamse tassat över golvet med klickande klor, och att hans skål stått mot väggen där pallen stod nu, innan den flyttade till Málaga.

«Jag är inte klar här», sa Olle till slut. «Jag är inte klar med Cómpeta. Jag bara... kan inte bo på två ställen samtidigt.»

Dolores drack av kaffet. Nickade långsamt, den sortens nick som betyder att hon hörde honom men förbehåller sig rätten att tycka annorlunda.

«Du sätter upp en skylt i fönstret», sa hon. «María del Carmens nummer. Och du köper nya lakan. Dina gäster kan inte sova i de lakan du har nu. Det vet du.»

Olle öppnade munnen och stängde den igen. «Vad är det för fel på mina lakan?»

Dolores gav honom blicken hon gav folk som ställde frågor hon inte hade tid att besvara ordentligt. «Många saker. Vi behöver inte prata om det.»

Två veckor senare ringde María del Carmen. Cigaretten hördes i rösten även över telefon, den speciella filtrerade klangfärgen hos en röst som rökt i trettio år och slutit fred med det.

«Du har ditt registreringsnummer.»

«Redan?»

En suck, längre än vanligt. «“Redan” är fel ord. Två veckor är normalt. Jag har bra kontakter på kommunen och de förstod att det brådskade lite. Skicka numret till Airbnb nu. Glöm inte att ha med det i annonstexten, det är obligatoriskt och de kollar.» En paus. «Och tacka mig inte. Fakturan kommer.»

Olle skrattade. «Tusen tack, María del Carmen.»

«Mhm.» Och så var hon borta.

Olle satt vid köksbordet i Cómpeta och tittade på registreringsnumret på skärmen. En rad siffror och bokstäver som plötsligt gjorde lägenheten till något annat, en produkt, en tjänst, något med ett värde som kunde mätas i euro per natt och recensioner med stjärnor och kommentarer om wifi-hastigheten.

Han gick runt i lägenheten en gång till. Köket med den lilla fönsterhyllan där han haft tre kryddburkar och en flaska olivolja och en bok om spansk grammatik som han aldrig läst färdigt. Vardagsrummet med balkongdörren och den rektangulära solfläcken som kröp över golvet på eftermiddagen. Sovrummet med den lilla madrassen som varit för mjuk för Olles rygg det första halvåret och sedan blivit alldeles lagom, så som man vänjer sig vid saker. Fönsterbrädan i vardagsrummet var tom. Urnan och mössan hade följt med honom till Málaga veckan innan, och solfläcken låg där utan någon att ligga i den.

Han tänkte på Annika, som han alltid gjorde när han stod inför något oåterkalleligt. Vad skulle hon ha sagt? Troligen något praktiskt. Troligen något om att platser inte försvinner för att man inte sover där, och att det är människorna som gör en plats till ett hem och inte kvadratmeterna, och att han ju faktiskt hade hittat människorna, och det var det viktigaste. Hon skulle ha sagt det lugnt och det skulle ha varit sant och han skulle ha blivit lite irriterad över hur rätt hon alltid hade.

Olle tog en bild av balkongutsikten, den vita byn med kyrktornet och bergen bakom, och skickade den till Leila med texten: «Nu händer det.»

Hon svarade med ett hjärta och sedan: «Och de nya lakanen?»

Han hade glömt lakanen. Han åkte till Mercadona och köpte de vitaste lakan han kunde hitta, den sortens vitt som säger att någon har tänkt på saken, att det här är ett ställe som någon tar hand om, och när han la in dem i sovrumsskåpet och stängde dörren kändes det som sista akten i en föreställning han inte vetat att han var med i.

Han låste dörren en måndagsmorgon. Stod i hallen med nyckeln i handen, den tunga järnpinnen med den orange plastbrickan där mäklaren Fernando den första dagen skrivit «Olle» med svart tusch, så att han inte skulle blanda ihop den med de andra nycklarna. Olle hade aldrig haft några andra nycklar att blanda ihop den med.

Dolores stod i sin dörr och tittade på honom. Hon hade sagt att hon skulle hålla ett öga på lägenheten mellan gästerna, kolla att allt var i ordning, att ingen gjort något Airbnb-ovårdat, och hon hade sagt det i tonen hos någon som tar på sig ett uppdrag de anser vara viktigare än någon annan förstår.

«Dolores.»

«Sí.»

«Tack för...» Olle tystnade. Det var för mycket att säga. Över två år av knackningar på dörren och fat med mat och blicken genom fönstret och aldrig en fråga som strängt taget inte borde ställas. «Tack för allt.»

«Du kommer tillbaka», sa Dolores. Hon sa det som ett konstaterande.

«Ja.»

«Bra.» Hon vände sig om och gick in och stängde dörren, och Olle hörde hennes tv slås på, vilket han tolkade som det varmaste farväl Dolores var i stånd att ge.

Han gick ner för backen mot bilen. Halvvägs ner kom två niñatos på samma moped uppför, den ene bakom den andre, båda utan hjälm och med den kollektiva friheten hos killar som ännu inte tror att något kan gå fel. De ropade något till varandra med myggrösterna, skrattade högt åt något bara de två förstod, och susade vidare uppför backarna utan att se honom.

Olle satte sig i bilen. Satt där ett ögonblick med nyckeln i tändningen utan att starta motorn. Sedan startade han och körde mot Málaga.

Olle i Spanien är en fiktiv novellserie. Alla händelser och personer är påhittade, men inspirerade av verkliga erfarenheter från svenskar som har flyttat till Spanien.