Gästerna hette Brierley-Hutchinson. De var fyra: Craig, Debbie, en syster till Debbie som hette Amanda och som enligt Airbnb-profilen var «kreativ konsult», och Amandas pojkvän Kyle, som inte angett något yrke men som på bilden stod framför en jättestor Jeep och slog ut med armarna på det sätt folk gör när de vill att man ska se bilen utan att fråga rakt ut om man ser bilen. De kom från Manchester. De hade bokat fem nätter. De hade gett lägenheten fem stjärnor redan två timmar efter incheckningen, vilket antingen betydde att de var mycket nöjda eller att de inte visste hur Airbnb fungerade.

Olle satt på terrassen i Málaga med telefonen i handen och läste den första recensionen. «Absolutely lovely little place! Very authentic. The shower takes a while to warm up which is actually very charming!!!» Tre utropstecken. Olle räknade dem. Sedan räknade han det som inte stod där: att varmvattnet i den lägenheten alltid hade tagit sex minuter och fjorton sekunder. Det visste han eftersom han räknat sekunderna i två år, stående i badrummet med en kall axel och hoppet att spanjorerna antingen skulle åtgärda det eller åtminstone erkänna att det fanns något att åtgärda. Det hade de aldrig gjort. Det var en egenhet hos huset, och egenheter åtgärdar man inte. Man lever med dem.

Debbie tyckte att det var charmigt.

Olle skickade ett meddelande till Tobbe: «Första gästerna inne. Fem stjärnor.» Tobbe svarade med en tumme upp. Sedan: «Dolores har skickat fyra bilder.»

Dolores ingick inte i avtalet. Dolores ingick aldrig i något avtal, eftersom Dolores arbetade enligt ett eget system som löpte parallellt med alla andra system och inte var förhandlingsbart. När Olle en gång berättat för henne att lägenheten skulle bli Airbnb hade hon nickat med en blick som sa att hon redan visste, redan bestämt sin roll i det hela, och att Olles synpunkter i den här processen hädanefter var av rent upplysande karaktär.

Hon kallade sig «lokal kontakt». Olle kallade det «självutnämnd vaktmästare och överinspektör utan mandat», men bara inne i huvudet, för Dolores var ingen man sa sådant till.

Den första bilden visade lägenhetens ingång sedd från gatan. Den var tagen med lite vinkel och lite underifrån, så som man tar bilder av något man övervakar utan att verka övervaka det. Den andra var på Creig, som Dolores skrivit i meddelandet, och som stod i fönstret och rökte. Olle antog att det var Craig. Den tredje föreställde en flaska rosé på fönsterbrädan utanför, vilket Dolores kommenterat med: «Ingen klipper blomlådorna över fönstret. Ser illa ut för hela gatan.» Den fjärde var på en dam i mogen ålder som hängde tvätt på räcket. Den bilden hade Dolores inte kommenterat. Kommentarslösa bilder från Dolores var värre än kommentarer.

Olle ringde henne.

«De hänger tvätt», sa Dolores, utan vare sig hej eller något som liknade en inledning.

«Det gör vi alla, Dolores.»

«Vi hänger den inte där. Det är inte tillåtet.»

«Är det en regel?»

En paus, så lång att Olle förstod att frågan var av den sort som inte förtjänade ett ordentligt svar. «Olle. Det gör man inte.»

«Kan du säga det till dem?»

«Jag pratar inte engelska.»

«Du pratar lite engelska.»

«Inte med engelsmän.»

Den tredje dagen rapporterade Dolores ett krossat glas. Hon hade skickat en bild på glaset, en bild på glaset från en annan vinkel, och en bild på marken där glaset stått, som om brottsplatsen krävde dokumentation ur tre perspektiv för att tas på allvar. Det var ett vanligt dricksglas. Olle hade åtta stycken. Sju kvar var inte dramatiskt.

«Vem krossade det?» frågade Tobbe när han såg meddelandena.

«Kyle, enligt Dolores. Hon säger att han «verkade slarvig».»

«Hur vet hon det?»

Olle tänkte efter. Han hade inte frågat. Han tänkte inte fråga.

Det riktigt konstiga var hur lätt främlingarna tog över hans lägenhet. Brödkniven låg längst till vänster i lådan eftersom Olle är vänsterhänt. Nu låg den mitt i, där den inte passade och aldrig skulle passa, och där den sannolikt skulle bli liggande för alla gäster efter dem, eftersom de första skapar systemet.

Dolores hade fotograferat kniven också. Det fanns inget skäl till det. Hon hade gjort det ändå.

Den fjärde kvällen ringde Dolores igen. Det var sent, långt efter nio, och Olle höll på att prova en sås som han trodde kunde funka till gravlax, med romesco och dill, en kombination som Carmen sagt «låter som något som borde stoppas» om, men som Olle tyckte hade något i sig.

«De frågade om varmvatten», sa Dolores.

«Vad sa du?»

«Jag sa mañana.»

Olle la ifrån sig skeden. Det var det enda rätta svaret och det enda felaktiga svaret och det enda ärliga svaret, och han visste inte riktigt vad han kände förutom att det liknade glädje, av den tvivelaktiga sorten, den där man skrattar åt något som egentligen är lite för mycket.

«Förstod de det?» frågade han.

«Debbie nickade och tackade. Jag tror inte hon förstod.»

«Det är precis det som händer», sa Olle. «Mañana i Spanien betyder inte i morgon. Det betyder inte nu.»

«Ja», sa Dolores. «Det stämmer.»

De la på utan att säga hej då. Det hade de aldrig gjort.

Olle lät såsen puttra och tänkte att han nog borde lägga en lapp i lägenheten om varmvattnet. En trevlig lapp, med förklaring. Något som sa: det tar tid, det är normalt, det är inte trasigt, det är bara så det är. Det skulle ha varit mer upplysande än mañana. Men mañana hade fördelen att vara sant.

Dolores sista meddelande kom söndag morgon, utcheckningsdagen. En bild av lägenheten utifrån, efter att familjen Brierley-Hutchinson rest. Ytterdörren stängd. Blomlådorna orörda. Fönstret fritt från tvätt och roséflaskor. Bilden var tagen från samma vinkel som den första, den där man ser halva fasaden och lite av gatan och inte Dolores själv, även om Olle var ganska säker på att hon stått där i minst tre minuter och väntat på att bilden skulle bli rätt.

Ingen kommentar under bilden. Bara bilden.

Olle skickade en tumme upp tillbaka och tänkte att det var den mest fullständiga rapport han någonsin fått.

En halvtimme senare kom den femte och sista recensionen, från Debbie. «Absolutely wonderful stay! Dolores next door was SO helpful and gave us local tips. She even brought us tomatoes from her garden!!! Five stars without question!!!»

Olle läste den två gånger. Sedan ringde han Dolores.

«Tomater?»

«Från trädgården.»

«De var väldigt nöjda.»

«Ja.» En paus. «De gav mig en choklad. Brittisk. Den smakar som sött cement, men det var vänligt menat.»

Olle la på och gick ut på terrassen. Málaga under honom, varmt och bullrigt och eget, och en bit bort, i bergen bakom kusten, stod en liten vit lägenhet med sju dricksglas och en kniv i fel låda och rätt varmvatten om man bara väntar tillräckligt länge. En plats som varit hans och som nu tillhörde vem som helst, i tur och ordning, en vecka i taget.

Det kändes konstigt. Det kändes rätt. Olle hade lärt sig att när något känns som båda delarna har man oftast fattat ett bra beslut, eller köpt fel soffa.

På kvällen ringde Tobbe. Han var nere i Málaga och skulle träffa någon han lärt känna på en av de nya kaffebarerna, en av dem med havredryck och Spotify-listor och personal som aldrig ler eftersom det skulle vara oäkta. Olle frågade inte vem. Tobbe berättade inte. Det var en ny dynamik de båda höll på att hitta formen för, där Tobbe var vuxen nog att ha ett eget liv och Olle gammal nog att slippa låtsas att han inte var nyfiken.

«Dolores ringde mig», sa Tobbe.

«Vad?»

«Ja. Hon har mitt nummer sedan vi hjälpte henne med telefonen i somras. Hon ville säga att de brittiska gästerna var okej, men att hon saknar att du bor där. Mer eller mindre.»

«Mer eller mindre?»

«Hon sa att du är lugnare än engelsmännen. Att du inte hänger tvätt på räcket.»

«Det är det finaste Dolores någonsin sagt om mig.»

«Det är nog det.»

Därute, långt där nere, dundrade två niñatos förbi på knatiga mopeder med avgasrör som inte hade något i stadsbilden att göra. De ropade något till varandra tvärs över gatan med de pipiga rösterna hos killar som inte är färdiga med att bli män, och sedan var de borta runt hörnet, och Málaga var tyst igen, relativt sett, på det sätt Málaga är tyst om kvällen, det vill säga med ett jämnt surr av människor och trafik och restauranger och livet så som det levs av folk som inte oroar sig för vem som hänger tvätt på räcket.

Olle lagade resten av romescosåsen och åt den ensam på terrassen. Den var inte färdig än. Det saknades något han inte kommit på. Men den var på väg.

Olle i Spanien är en fiktiv novellserie. Alla händelser och personer är påhittade, men inspirerade av verkliga erfarenheter från svenskar som har flyttat till Spanien.