Fastighetsmäklaren hette Álvaro, och han hade ansiktsuttrycket hos en man som trodde att entusiasm var detsamma som kompetens och aldrig fått bevis för motsatsen. Han bar solglasögon inomhus. Han kallade sig «specialist på kommersiella fastigheter med själ», något han hade på visitkorten i ett typsnitt som Olle senare identifierade som Papyrus, och som han lade fram på bordet med en liten handrörelse som antydde att detta var ett viktigt dokument, möjligen det viktigaste Olle någonsin skulle få.

«Den första lokalen», sa Álvaro och sträckte dramatiskt en arm mot en tredje våning utan hiss i närheten av Calle Larios, «har en sällsynthet som vi sällan ser.» Han lät ordet «sällsynthet» hänga i luften som om det skulle växa om man gav det tid. Olle väntade. Antonio, som följt med som «rådgivare» och mest stod och såg skeptisk ut, sänkte ögonbrynen en millimeter, vilket för Antonio var detsamma som att ropa.

«Vad är sällsynthet, Álvaro?» frågade Olle.

«Karaktären.» En paus. «Och två toaletter.»

Den ena toaletten fungerade. Den andra var en filosofisk kategori.

Tre veckor tidigare hade Olle bestämt sig. Det var inte riktigt sant. Leila hade föreslagit det, Olle hade avvisat det, sovit på saken i tretton nätter, lagat fusionsajoblanco två gånger till frukost, och så en morgon stått i köket i 360-lägenheten med kaffekoppen i handen och tänkt: en ingenjör från Västerås öppnar restaurang i Málaga. Meningen var absurd nog för att vara sann.

Han ringde Antonio.

Antonio sa «mañana» tre gånger, vilket i Antonios ordförråd var oro förpackad som kalenderflexibilitet. Fjärde gången sa han: «Sí, kom. Och ta med din lista.» Olle hade ingen lista. Han gjorde en lista. Den innehöll: lokal, licens, kök, personal, meny. Det såg enkelt ut på papper. Papper vet ingenting.

Antonio hade kopplat honom till Álvaro via en «polare till en polare till killen som äger baklokalerna vid Mercado de Atarazanas», en förmedlingskedja som i Málaga var lika pålitlig som någon annan, och kanske mer.

Den första lokalen: tredje våningen, ingen hiss, en och en halv toalett, «karaktär» som tog sig uttryck i ett nedsjunket tak som Olle hoppades var ett arkitektoniskt beslut och inte en konstruktionsvarning. Álvaro förklarade att «originaltaket ger en varm, rustik känsla». Antonio sa ingenting. Han var bra på det.

Nere på gatan körde två niñatos förbi på mopeder med det ljudspår som Olle börjat förknippa med centrala Málaga: det pipiga, enträgna myggsurret från 50-kubikmotorer och röster som ännu inte bestämt sig för basen. En av dem ropade något till den andre. Olle förstod inte vad. Antonio förstod och skakade på huvudet: det gällde Álvaros solglasögon.

Den andra lokalen låg i Soho-kvarteret. Álvaro sa det i en ton som antydde att «Soho» i Málaga var samma sak som «Soho» i New York, vilket det inte var, men Olle gillade gatan. Han gillade Málagas gator överlag, hur de smalnade och svängde och plötsligt öppnade sig i små torg man inte väntat sig, och det vita ljuset som la sig mot väggarna på eftermiddagen och gjorde allt lite för vackert för att fotografera utan att det blev kitsch.

Lokalen i Soho var tom och ljus och helt fel. För steril. För ny. Det saknades det Olle letade efter utan att veta vad det var.

«Vad letar du egentligen efter?» frågade Antonio på väg ut.

«Vet inte», sa Olle. «Något som har sett något.»

Antonio skrattade, det låga skrattet som Olle lärt sig läsa som godkännande.

Álvaro öppnade dörren med en nyckel som krävde fyra försök och något som liknade en bön, och inne i det halvmörka rummet stod en äldre man vid en gammal Olivetti-skrivmaskin och skrev. Han tittade inte upp. Skrivmaskinens klapprande fortsatte ostört.

«Don Fulgencio», sa Álvaro, med den röst man använder mot någon man är rädd för att väcka men redan har väckt. «Don Fulgencio, det här är Olle. Han tittar på lokalen.»

Don Fulgencio lämnade en mening till på skrivmaskinens vals, tryckte punkten med precision och tittade upp. Han hade ögonen hos en man som bildat sig en uppfattning om allt, och ansiktet hos en som menade den.

«Restaurang», sa han. Ingen fråga. En dom.

«Ja», sa Olle.

«Här var det droguería, hushållsvaror, i trettiosex år. Före det en salatería. Före det vet ingen. Och nu ska det bli en restaurang.» Han sa «restaurang» med en betoning som om det tillhörde skammens familj.

«Vad skriver du?» frågade Olle.

Don Fulgencio kikade ner på arket. «Klagoskrift.»

«Till vem?»

«Till dem det berör.»

Álvaro skrattade sitt nervösa skratt och gestikulerade mot bakrummet för att visa att det fanns ett bakrum, vilket det gjorde, men det hade inte slagit honom att nämna att bakrummet också hade Don Fulgencio.

Kontoret där Olle ansökte om licencia de actividad, verksamhetslicensen, låg i en byggnad som en gång varit vit, under en regim som inte längre fanns, och som nu hade den färg vitt blir när det ger upp. Därinne satt en man bakom en lucka med tidsuppfattningen hos någon som suttit där i många år och lärt sig att brådska är en främmande kategori.

Olle la fram handlingarna. NIE. Empadronamiento. Hyresavtal. Beskrivning av planerad verksamhet. Blanketterna han fyllt i två gånger eftersom den första blanketten var fel blankett, något ingen berättat förrän han redan fyllt i den.

Mannen bakom luckan studerade handlingarna med koncentrationen hos en man som läser allt och vet att de flesta människor inte gör det. Han bläddrade. Han bläddrade tillbaka. Han lade ifrån sig papperna och tog upp dem igen.

«Licencia de actividad», sa han till slut. «Det tar tid.»

«Hur lång tid?»

En axelryckning av det spanska slaget, den som är ett ärligt erkännande av att universum är större än byråkratin, och att byråkratin själv känner sitt förfall bättre än någon annan. «Tres, cuatro meses. Depende.» Tre, fyra månader. Beror på.

«På vad?»

«På många saker.» Han tog upp en stämpel och slog den i ett papper med den belåtenhet som hör till en man som gör något konkret i ett jobb som annars går ut på att vänta. Stämpelljud. Papper. En av de många segrar som går att uppleva bakom en kontorslucka.

Olle gick ut. Solen slog emot honom som alltid, utan förvarning, som om den inte fått beskedet att han just tillbringat två timmar på ett kontor och blivit tillsagd att allt tog tre till fyra månader beroende på saker ingen ville precisera. Nere på gatan gled två mopeder förbi. Pipröster. En av dem ropade något han inte förstod. Det var nog det bästa.

Den fjärde lokalen hittade Olle själv, en måndag, utan Álvaro, utan Antonio, medan han gick omkring och tänkte på ett problem med ventilationskraven som en myndighets webbplats nämnt i en bilaga till en annan bilaga till en blankett han ännu inte hittat. Gatan hette ingenting särskilt. Den smalnade mot slutet och böjde av, och där, i böjen, fanns en lokal.

En skylt med Se vende, till salu, och en med Se alquila, uthyres, hängde i fönstret. Båda. Ägaren hade inte bestämt sig än, vilket Olle tyckte var sympatiskt. Fönstret var dammigt, men genom dammet såg han: kakel. De gamla, ljusblå andalusiska plattorna som han sett i Dolores kök och på golvet i sakristian i kyrkan i Cómpeta och aldrig någon annanstans som lyckats få fram exakt rätt färg utan att någon efteråt förstått formeln. Ett hålvalv längst in. Takhöjd som inte bad dig sänka axlarna.

Olle stod och såg in genom det dammiga fönstret länge. Ett par gick förbi. En mamma med barnvagn. En gammal man med en hund som hade ett labradors öron och gången hos en hund som är trygg i världen. Olle såg på hunden längre än han tänkt.

Han ringde numret på skylten.

En kvinna svarade. Olle förklarade vad han ville, på en spanska som inte var perfekt men god nog för att visa att han menade allvar. Kvinnan sa att hon kom ner om tjugo minuter. Hon kom efter tjugofem, vilket i Málaga räknas som punktlighet. Hon hette Amparo och var barnbarn till mannen som öppnat lokalen. Det hade varit en bodega, en liten vin- och delikatessbutik som farfadern drivit i fyrtiotvå år och hennes pappa i tjugo till. Den hade stängt under pandemin och aldrig öppnat igen, eftersom papperna var oklara och energin tagit vägen någon annanstans. «Det är synd», sa hon. «Det är verkligen synd.»

«Sí», sa Olle. «Det är synd.»

De gick in. Amparo hittade nyckeln i väskan efter en undersökning som tog sin tid. De gick in, och det luktade som lokaler gör när de stått tomma länge, något mellan damm och eftertanke, och golvplattorna var ljusare i mitten där folk gått i två generationer, och hålvalvet längst in var precis som Olle sett det genom fönstret: ett valv som inte byggts för att imponera men imponerade just för att det bara fanns där.

På väggen bakom disken hängde en målad karta över Andalusien. Gjord av någon för länge sedan, med svart tusch och tålamod. Málaga markerat med en prick. Och bredvid Málaga, med liten stil, några initialer Olle inte kunde tyda.

Han stod stilla ett ögonblick. Amparo stod bredvid och sa ingenting, för hon var från Málaga och visste att man ska låta folk se.

«Esto es», sa Olle, och menade det. Det här var det.

Amparo nickade. Lugnt. Som om hon vetat det och bara väntat på att han skulle komma fram till det själv.

De pratade pris i femton minuter. Amparo var ingen Álvaro. Hon översålde ingenting. Hon berättade vad som måste fixas (ventilationen, elen, en av plattorna vid ingången), vad som var bra (allt annat), och vad hon ville att lokalen skulle användas till (något som höll). Olle sa att han ville laga mat som hörde hemma på två ställen samtidigt. Hon sa att det lät rätt för en lokal som sett många människor gå in och ut och aldrig slutat tillhöra kvarteret.

De kom överens. Inte om allt, inte den dagen, papperna tog sin tid som papper gör, men om det viktigaste, det som inte skrivs ner.

Olle gick ut på gatan igen. Luften var varm. Solen började sjunka, vilket den aldrig gör fort i Málaga, den tar god tid på sig och färgar allt gult och orange som om den tycker att dagen förtjänar ett ordentligt slut. Han tog upp telefonen och ringde Antonio.

«Hittade det», sa Olle.

En paus. «Utan Álvaro?»

«Utan Álvaro.»

«Bueno», sa Antonio, och det enda ordet rymde betydligt mer än vanligt. Bra, ja. Och: det är som det ska. Och: du hittade vägen själv den här gången.

På gatan bakom honom dundrade två mopeder förbi. En av dem ropade något som lät som en fråga. Den andre svarade med en myggröst som uppfyllde alla krav på pipighet. Sedan blev gatan tyst igen.

Olle stod en stund till. Sedan gick han.

Han hade licenser att ansöka om.

Olle i Spanien är en fiktiv novellserie. Alla händelser och personer är påhittade, men inspirerade av verkliga erfarenheter från svenskar som har flyttat till Spanien.