Det började med brandtillståndet, en brand av den byråkratiska sorten, som är svårare att släcka. Två myndigheter var oense om vem som hade ansvaret, och båda svarade på mejl med kopia till sex andra kontor. Kopiemottagarna gjorde ingenting, eftersom de var kopiemottagare. Huvudmottagarna skrev att ärendet vidarebefordrats till en tredje part med fyra till sex veckors handläggningstid, och att Olle kunde ringa om han inte hört något efter åtta veckor. Olle var inte en man som väntade i åtta veckor. Olle var ingenjör. Han hade en tidsplan.

María del Carmen, gestorn som hjälpt Olle med NIE-intyget och Hacienda-breven och den röriga affären med de dubbla skattedeklarationerna, en till Skatteverket och en till Hacienda, förklarade läget över kaffe på sitt kontor, som luktade karbonpapper och cigarettrök, under en kalender från 2019 som fortfarande hängde på väggen eftersom ingen tagit ner den.

«Det är två tillstånd», sa María del Carmen. «Licencia de apertura och certificado de incendios. Problemet är att Urbanismo säger att brandintyget måste komma först, men Bomberos säger att de inte kan utfärda något innan Urbanismo godkänt lokalen.»

Olle såg på henne. «Så de väntar på varandra.»

«I sex år nu, för en lokal i La Malagueta. En sushirestaurang.»

«Sex år?»

«De har takeaway nu. Den är faktiskt rätt god.»

Olle blev sittande och tittade på kalendern från 2019. Det hade varit ett bra år. Inte för honom personligen, men för kalenderbranschen i stort. Han tänkte att om hans restaurang skulle öppna inom ett rimligt antal år måste han hitta en annan väg än den officiella.

Antonio föreslog borgmästaren på det sätt Antonio alltid föreslog saker: i förbigående, som om han nämnde vädret, med en blick som sa att han redan visste svaret men lät Olle komma på det själv.

«Don Evaristo är på El Pimpi varje tisdag», sa Antonio. «Halv två till halv tre. Alltid samma bord. Alltid samma glas manzanilla. Äter aldrig, men luktar alltid på menyn.»

«Borgmästaren är stamgäst på El Pimpi?»

«Alla borgmästare i Málaga är stamgäster på El Pimpi. Det är ett slags oskrivet krav. Som att äga en slips.»

Antonio kände förstås någon där. Antonio kände alltid någon där. Hela Málaga var för Antonio ett enda enormt nätverk av farbröder och kusiner och män han spelat fotboll med 1987, kvinnor som gått i skolan med hans mamma, och söner och döttrar till alla dessa människor. Det var ingen korruption. Det var bara så att tillstånd i Málaga gick fortare om man ätit tapas med rätt person en gång 1994.

«Och Don Evaristo? Känner du honom?»

Antonio lutade på huvudet. «Vi spelade i samma lag i tre månader 1987. Han var reservmålvakt. Jag gjorde det enda mål hans lag släppte in hela säsongen.»

«Då minns han dig.»

«Han minns det målet. Det är inte riktigt samma sak.»

El Pimpi är inget ställe man går till om man vill äta snabbt. El Pimpi är stället man går till om man vill bli sedd medan man äter, och det var uppenbart att Don Evaristo Manuel García-Villanueva, borgmästare i Málaga och enligt egen utsago «en man med äkta kärlek till den här staden och dess folk och dess kultur och inte minst dess arkitektur», skulle bli sedd. Han satt vid hörnbordet, som alla ville ha men bara han fick, eftersom en liten reserverad-lapp alltid låg där på tisdagsförmiddagen. Han bar en mörkbrun kostym som Olle uppskattade kostade mer än hans första bil, och i bröstfickan en näsduk vikt i två petiga trianglar, den sorten som tar tio minuter att vika rätt och som ingen gör längre, utom Don Evaristo och möjligen en handfull brittiska pärer.

Bredvid honom satt hans rådgivare, en man som presenterades som Rodrigo och som hade det mest hektiska ansiktsuttryck Olle någonsin sett. Rodrigo var hektisk som livsstil, som identitet, som ett sätt att tala om för världen att han var viktigare än han var, och han hade en surfplatta i knät där han oavbrutet skrollade genom något som sannolikt var nyhetsartiklar men lika gärna kunde vara kattvideor, för allt skrollandet förmedlade var att Rodrigo aldrig vilade.

När Antonio och Olle närmade sig bordet sköt två niñatos förbi på den sortens moped som ger maximalt oväsen för minimalt tempo, och en av dem ropade något till den andre med den pipiga, halvbrutna rösten hos en femtonåring som ännu inte lärt sig att volym och tyngd är olika saker. Don Evaristo lyfte glaset lite högre, som om han försökte höja sig över ljudet.

Antonio lade handen på bordet, inte på Don Evaristos axel, inte för närgånget, men nära nog för att borgmästaren skulle titta upp, och det gick ett halvt andetag då ingenting hände och sedan hände något i hans ögon, ett igenkännande som var halvt varmt och halvt illa berört, blicken man växlar med någon man är glad att se men aldrig skulle ringa till.

«Antonio Morales», sa Don Evaristo. Ingen fråga.

«Don Evaristo. Ursäkta störningen.»

«Du stör aldrig, Antonio. Du kommer alltid vid fel tidpunkt, men det är inte samma sak.» Han såg på Olle. «Och vem är det här?»

«Olle Jansson», sa Olle. «Från Västerås.»

Don Evaristo smakade på det. «Västerås», upprepade han, som om han lade det i ett mentalt arkiv märkt Platser med Intressanta Namn. «Svensk?»

«Svensk.»

«Utmärkt.» Don Evaristo pekade på två stolar med en gest som sa att de stolarna fanns för att gäster skulle sitta på dem. «Jag var i Umeå 2009. En konferens om kustkulturer. Vi åt något som luktade, med potatis, och det är en erfarenhet jag bär med mig än i dag, om än inte alltid frivilligt.»

Olle förklarade läget. Tillstånden. Problemet med att alla väntade på varandra. Lokalen i centrum. Restaurangdrömmen. Fusionskök, svenskt och andalusiskt, till Bamses minne. Don Evaristo lyssnade med tålamodet hos en politiker som lärt sig att folk berättar historier och att historier har ett slut och att det är bättre att vänta än att avbryta, för avbrott ger korta historier och korta historier ger inget tillfälle att lyfta glaset.

«Bamse», upprepade Don Evaristo när Olle var klar. «En hund.»

«En labrador. Gammal. Han tyckte om att sova i solen och äta det som föll på golvet.»

«Ädelt väsen.» Don Evaristo nickade långsamt. «Málaga behöver det här. Vi har för många restauranger som heter saker som “La Tradición” eller “El Sabor Malagueño”. Vi behöver något annorlunda. Vi behöver ett nordiskt namn på en andalusisk plats.» Han drog fram näsduken, vek ut den, vek ihop den igen. «Men brandtillståndet är ett verkligt problem. Rodrigo?»

Rodrigo skrollade. «Hm.»

«Rodrigo.»

«Jag hör, alcalde.»

«Vill du hjälpa den här mannen med tillstånden?»

Rodrigo la bort surfplattan. Varken långsamt eller fort, utan med den precisa hastighet som talade om att han la bort den för att han själv valde det. Han såg på Olle med professionell bedömning. «Det går. Vi har ett pilotprojekt för snabb handläggning för kulturella näringsidkare.»

«Är det här kulturellt?» frågade Olle.

«Svensk-andalusiskt fusionskök?» Rodrigo höjde ett ögonbryn. «Jag kan argumentera för att det är kulturutbyte. Särskilt om det blir ett samarbete mellan kuststäder.»

Don Evaristo lyste upp som om Rodrigo sagt ett magiskt ord, och Olle förstod att de nått kärnan i borgmästarens själ. «Vänortsprojektet!» sa han. «Málagas vänorter. Vi har åtta. Vi behöver en svensk. Och du, Olle från Västerås, är plattformen.»

Det visade sig att Don Evaristo Manuel García-Villanueva hade en käpphäst av den sneda, nästan storslagna sorten som utmärker män som suttit tillräckligt länge i politiken för att sluta bry sig om vad folk tycker om dem. Hans käpphäst var vänorter. Han hade under sina två mandatperioder ingått vänortsavtal med Neapel, Thessaloniki, Casablanca, São Paulo, Guadalajara i Mexiko, en stad i Kina som Olle inte kunde uttala, Reykjavik och Antwerpen. Han var, enligt sig själv, «den här stadens internationella ambassadör i miniformat», och saknade bara en skandinavisk partner på fastlandet för att ha full täckning från Nordkap till Godahoppsudden.

Olle visste ingenting om vilka vänorter Västerås hade, och han tänkte inte påstå något han inte visste.

Men borgmästaren brydde sig om logotypen, två städer och ett band, och om pressbilderna. Det gjorde han på ett genuint barnsligt sätt, utan cynism och utan ren självförhärligande, som en man som alltid velat se sig själv på bild bredvid något som betydde något. Han frågade om Olle hade några bilder från Västerås. Olle visade ett foto av ån i Västerås en januaridag, med isen och stadens tak i bakgrunden. Don Evaristo studerade det med en konstkännares blick.

«Det är en gråhet där som är nästan vacker», sa han.

«Det är januari», sa Olle. «På sommaren är det grönt.»

«Ännu bättre. Kontrast.»

De blev sittande i en och en halv timme. Don Evaristo talade om Málaga med den intima kärleken hos en man som verkligen menade det, långt från den receptbaserade stadskärlek som politiker brukar ha. Han hade den äkta varianten, som känner stadsdelarna och historierna och de tre gatorna som alltid svämmar över när det regnar och det där enda inofficiella mönstergilla tapasstället i La Victoria dit inga turister går eftersom det inte har någon skylt, och det är därför det är bra.

Olle berättade om Annika, kort, men det räckte. Om Bamse. Om valet att stanna. Don Evaristo lyssnade med tålamodet hos en man som hört många historier men som kände igen något i den här.

«Min fru är från Antequera», sa han till slut. «Hon följde med mig till Málaga för trettio år sedan. Hon grät i sex månader. Nu säger hon att hon aldrig vill tillbaka.» Han lyfte glaset. «Att byta plats är alltid en förlust och alltid en vinst. Man kan inte veta i förväg vilken som väger tyngst.»

Utanför passerade två niñatos igen, antingen samma eller två utan skillnad. Mopederna spann med myggrösten. En av dem ropade «¡Mira, el alcalde!», titta, borgmästaren, och den andre skrek något tillbaka medan de försvann runt hörnet. Don Evaristo vinkade med två fingrar utan att vända sig om. Vinkningen satt i fingrarna som en reflex, uppbyggd under tjugo år av att bli igenkänd på gatan.

Rodrigo packade ner surfplattan. Äntligen, med rörelsen hos en man som fattar ett beslut. «Jag ringer Urbanismo i morgon bitti. Och Bomberos. Jag vet vem som sitter på de ärendena.»

«Det brådskar inte», sa Olle.

«Det brådskar alltid», sa Rodrigo, som om det var en princip han levde efter. «Om det inte brådskar, brådskar det inte, och då händer ingenting. Det enda som sker utan brådska är pensionering och död.»

Det var sagt med en så trygg auktoritet att Olle inte hittade något att svara.

När de reste sig för att gå tog Don Evaristo Olle i hand med båda sina, det handslag spanjorer tar till när de är genuint glada över att ha träffat någon och mer än bara artiga.

«Du ska öppna “Bamse”», sa han. «Och jag ska hålla tal vid invigningen. Det är beslutat.»

Olle sa ingenting. Han tittade på Antonio, som drack sista droppen manzanilla och ställde ner glaset och sa, med rösten hos en man som ser resultatet av något han regisserat och är nöjd med resultatet, «Tack, Don Evaristo.»

«Tack själv, Antonio Morales», sa borgmästaren, och i blicken fanns något som antydde att han fortfarande tänkte på det där målet från 1987, men att han förlät det.

Olle gick ut i eftermiddagssolen. Gatorna var fulla av turister, lokalbor, leveranscyklar och en äldre dam som ledde en hund som märkvärdigt liknade Bamse, förutom att den var vit. Olle kände en ro han inte känt på länge, den ro som uppstår när något man oroat sig för visar sig ha en lösning. Lösningen var inte enkel och kom inte utan papper och väntetid, men den hade ett ansikte, ett namn och ett handslag med båda händerna.

«Tackar du mig?» sa Antonio.

«Jag tackar dig inte.»

«Rätt svar.» Antonio skrattade. «Jag tar en kaffe. Kommer du?»

De gick in på den närmaste baren, en av tusen i Málaga som liknar varandra men inte är likadana, och satte sig vid disken. Kaffet kom utan att de beställt det. Sådant lär sig alla ställen i Andalusien efter tionde besöket. Olle drack. Tänkte på Annika, som hade en förmåga att hitta de människor som öppnade dörrar genom att hjälpa och inte genom att kräva, och som skulle ha gillat Don Evaristo och den pretentiösa näsduken och berättelsen om Umeå 2009. Hon skulle ha sagt något torrt om det. Något som träffade.

Telefonen ringde innan kaffet var slut. Det var Rodrigo. «Det brådskar», sa han, och la på.

Olle i Spanien är en fiktiv novellserie. Alla händelser och personer är påhittade, men inspirerade av verkliga erfarenheter från svenskar som har flyttat till Spanien. Borgmästaren är en påhittad gestalt utan koppling till någon levande eller historisk person.