Klockan var 03.40 när Olle upptäckte att kalkylbladet hade 41 flikar. Han hade inte planerat 41 flikar. De hade förökat sig på egen hand, som kaniner i Australien, och nu satt han vid köksbordet i 360-lägenheten i linne och läsglasögon och stirrade på flik 17. Den hette «Sannolikhet att Antonio äter gratis». Han hade skrivit in 100 procent. Det var den enda cellen han litade på.

Resten var värre. Aktiepengarna låg i en egen flik med grön bakgrund, eftersom grönt hade verkat lugnande klockan ett. Efter 360-lägenheten återstod 260 000 euro. Restaurangen skulle kosta 190 000. Han hade räknat ut det åtta gånger och fått samma svar åtta gånger, vilket hos en ingenjör är ett gott tecken och i praktiken bara betyder att siffran inte gör något för att hjälpa dig.

Flik 31 hette «Worst case». Den var enkel. Worst case var att förlora 190 000 euro. Flik 32 hette «Worst case, fast värre». Den var tom. Olle hade suttit i tjugo minuter utan att komma på vad värre var, och det var kanske den mest oroande tabell han någonsin skapat.

Telefonen lyste. Leila, klockan 02.10, skickat för en och en halv timme sedan: «Du tänker.» Han skrev tillbaka: «Jag räknar.» Svaret kom nästan genast, för Leila sov uppenbarligen med telefonen på bröstet: «Det är samma sak när du gör det.»

Klockan 04.10 dundrade en moped förbi under fönstret, och två myggröster diskuterade med stort allvar en kille som hette Kevin och som sålt en PlayStation till någon som inte betalat. Olle följde ärendet från första till sista replik. Det var det enda samtalet om pengar den natten som slutade utan att någon förlorade mer än en PlayStation.

I trettio år hade han räknat på saker som skulle hålla. Nu räknade han på något som kunde gå sönder. Han hade varit modig förut. Han hade flyttat till ett främmande land utan att kunna ordet för sopavgift. Men då hade han satsat sig själv, och det hade varit förvånansvärt billigt. Nu satsade han siffror. Siffror har den egenskapen att de inte svarar tillbaka.

Han lät handen falla ner bredvid stolen, där den brukade landa. Där fanns ingenting. Han lyfte den igen och la in en ny rad: «Diskmaskin, industri, 4 200.»

Tobbe kom halv åtta med en papperspåse churros som redan gjort genomskinliga fläckar i botten. Han tittade på Olle, på kalkylbladet och på köksbelysningen som fortfarande var tänd.

«Morbror. Det är morgon.»

«Jag vet.»

«Har du sovit?»

«Jag har gjort framsteg.»

Tobbe satte sig och läste. Han läste kalkylblad som andra läser horoskop, snabbt och i förvissning om att något kommer att stämma. Han stannade på flik 9.

«El. Nittio euro i månaden.»

«Genomsnitt, baserat på...»

«Dolores betalar hundrafyrtio, och hon har inte ens diskmaskin.»

Olle tittade på honom. «Hur vet du vad Dolores betalar?»

«Hon ringer mig var tredje dag. Hon läser upp räkningen.»

Olle rättade flik 9 till 640 euro. Sedan åt han en churro, eftersom det inte fanns något annat förnuftigt att göra.

«Vad händer om det går fel?» frågade Tobbe.

«Då har jag 70 000 euro, två lägenheter och en systerson som kan servera.»

«Jag kan inte servera.»

«Du kan bära tre tallrikar.»

«Jag kan bära två. Den tredje är mer en tro.»

Olle skrev in flik 33: «Servering, utbildning». Telefonen surrade igen. Claes Skogsberg: «Hörde att du öppnar!! Kan skriva förhandsrecension mot fast bord. Tänker tre och en halv oliv.» Olle vände telefonen med skärmen nedåt. Det var det första helt riktiga beslutet i hela projektet.

Pengarna låg fortfarande i Sverige, och för att flytta dem måste Olle ringa Swedbank. Han väntade i fyrtio minuter till musik som spelats in av någon som aldrig träffat en människa, ett syntarrangemang av Alfvéns «Midsommarvaka». «Du är nummer 14 i kön», sa en kvinnoröst var tredje minut, vänligt och utan ånger. Han var nummer 14 i tjugofem minuter. Sedan blev han nummer 9. Det var den snabbaste framgången i hela projektet.

Rådgivaren hette Kristin, lät ung och lugn och ställde alla frågor enligt manus. «Och vad är syftet med överföringen på 190 000 euro?»

«Restaurang.»

«Har du erfarenhet av restaurangdrift?»

«Nej.»

Det blev tyst i luren. Man kunde höra tangenterna. «Jag måste notera att kunden inte vill ha råd», sa Kristin till slut.

«Kunden har inte bett om råd.»

«Nej. Därför måste jag notera det.»

Hon bad honom bekräfta med BankID. Bekräftelsen skickades som sms till den gamla svenska telefonen i byrålådan i Cómpeta, och Olle ringde Dolores för att höra om hon kunde gå in med reservnyckeln. Dolores sa att hon redan gjort det i morse, för att kolla varmvattnet, och att telefonen pipit fyra gånger. Hon läste upp koden långsamt, siffra för siffra, som en liten bön. Kristin sa «tack, det går bra» och överföringen gick igenom. Olle la på och satt länge stilla. Pengar som legat lugnt i Sverige i åratal var plötsligt på väg söderut, och det kändes som att skicka en släkting på interrail.

Banken låg vid Alameda, i en byggnad med marmorgolv som lagts för att kunderna skulle känna sig små, och som gjorde sitt jobb. Leila hade följt med hela vägen utan att säga något förnuftigt, vilket han var henne evigt tacksam för. Vid dörren stannade hon.

«Jag sitter på bänken. Du kan komma ut utan att ha skrivit under, och då äter vi frukost. Du kan komma ut efter att ha skrivit under, och då äter vi frukost.»

«Det är samma frukost.»

«Ja», sa Leila. «Det är poängen.»

Olle gick in. Marmorgolvet gav ifrån sig ett kort, förebrående klapp för varje steg, som om byggnaden antecknade allt han gjorde. Vid receptionen satt en vakt med en tidning han uppenbart inte läste. Vakten nickade. Olle nickade tillbaka. Det var det sista enkla samtalet han skulle ha den dagen.

Ildefonso Quesada Montoya hade kontor på andra våningen, under titeln «Ansvarig för företag och nya initiativ», och han tog emot dem i dörren som en läkare tar emot en patient han känner väl och ser fram emot att göra besviken. Olle lät blicken gå runt i rummet. Det var tre saker han inte kunde sluta titta på.

Den första var fyra kaktusar på fönsterbrädan, märkta T1, T2, T3 och T4 med maskeringstejp. Ildefonso vattnade den som motsvarade kvartalet. «Det är oktober, så det är T4», sa han, utan att någon frågat. «De andra tre är törstiga, men tåliga.»

Den andra var kalkylatorn, som hade ett virkat fodral gjort av hans mor. Han läste upp varje summa högt med en röst en halv oktav lägre än den vanliga, som en radioreporter från 1962.

Den tredje var reservoarpennan. Kulspetspenna, hade han upplyst, var till inköpslistor.

«Señor Olle.»

«Ildefonso.»

«Rodrigo ringde i går. Han ringer alltid medan han lägger på, men vi förstod varandra.»

Olle la kalkylbladet på bordet. Ildefonso lyfte blicken. «Ni har skrivit ut det.»

«Ja.»

«På båda sidor.»

«Ja.»

«Ingen skriver ut. Jag gillar er redan.» Han bläddrade med långsam respekt och stannade på flik 32. «Worst case, fast värre. Tom.»

«Jag kom inte på vad värre var.»

«Det gör ingen. Jag har själv den fliken. Den är från 2011.» Han la ifrån sig arken. «Min svåger öppnade en tapasbar i Torremolinos. Nu säljer han försäkringar. Han är lyckligare. Jag säger inte att ni inte ska, señor. Jag säger att jag måste säga det.»

«Jag förstår.»

«Säkerhet?»

«Vad menar ni?»

«Vad finns bakom pengarna? Fastighet, pant, garanti?»

«Jag.»

Ildefonso nickade långsamt. «Ni är ingen säkerhet, señor. Ni är en entusiast.» Han skrev inte ner det. «Men pengarna är era, inte bankens. Då är det bara er entusiasm ni kan förlora. Det är en ren sak.»

«Avgifter?» frågade Olle, eftersom en ingenjör alltid frågar.

«Elva euro i månaden för kontot. För entusiasm tar vi inte betalt.» Ildefonso tänkte efter. «Ännu.»

Blanketterna kom fram. Överföring från Sverige, 190 000 euro, insatt som aktiekapital i en ny Sociedad Limitada. Ildefonso skrev med reservoarpennan, blåste på bläcket, skrev vidare. Sedan stannade han.

«Bolagets namn?»

Olle svarade.

Ildefonso höll reservoarpennan över raden. «Hur stavas det?»

Olle stavade. B, A, M, S, E. Han hörde sig själv göra det, bokstav för bokstav, och det var inte svårt. Bokstäverna var bara bokstäver. Ildefonso skrev ner dem, blåste, och sa inget mer om saken, vilket i Spanien är en form av artighet så fin att den nästan inte finns.

Sedan låg signatursidan framför honom.

«Har ni en blyertspenna?» frågade Olle.

Ildefonso såg ut som om han bett om en kniv. Sedan öppnade han en låda och hittade en tuggad blyertspenna «till korsord». Olle skrev under i marginalen, litet och dolt, bredvid den riktiga raden.

Annika hade alltid gjort så. Blyerts först, i marginalen, innan hon tog pennan. Hon menade att man måste känna efter en namnteckning innan den blev sann. Olle hade skrattat åt henne i alla år och kallat det en vidskepelse för folk som inte bestämt sig.

«Det där är blyerts», sa Ildefonso.

«Jag vet.»

«Blyerts är inte giltigt.»

«Den ska bara komma först.»

Ildefonso lät det stå en sekund. Sedan räckte han Olle ett suddgummi i virkat fodral. Olle tog det. Han suddade ut marginalen, tog reservoarpennan och skrev sitt namn på raden, med en hand som höll sig alldeles stilla tills han var klar.

«Ciento noventa mil euros», sa Ildefonso i radiorösten, och tryckte på kalkylatorn som om han lyssnade på något från en annan tid. Sedan reste han sig, tog vattenkannan och gick bort till fönstret. «Fjärde kvartalet. Den behöver det.»

Leila satt på bänken med två pappersmuggar kaffe. Vid rött ljus framför banken stannade en moped med två niñatos, båda utan hjälm och båda med den sortens ansikten som fortfarande inte bestämt sig för mustaschen. «¡Tío, que tengo hambre!» ropade den bakre, kille, jag är hungrig, med en röst som sprack på två ställen, till ingen i hela världen. Det blev grönt. De for.

«Och?» sa Leila.

«Det är gjort.»

«Hur känns det?»

Olle tog kaffet. «Som att hoppa från tremetern. Jag har inte träffat vattnet än.»

Leila nickade, som om det var ett helt rimligt fysiskt tillstånd. «Då äter vi frukost medan du faller.»

Olle i Spanien är en fiktiv novellserie. Alla händelser och personer är påhittade, men inspirerade av verkliga erfarenheter från svenskar som har flyttat till Spanien.