Det hade gått åtta dagar sedan Bamse. Olle hade räknat dem. Dagarna hade börjat räkna sig själva, som en puls man inte lade märke till förrän den saknades. Åtta dagar. Han visste det utan att tänka på det, på samma sätt som han visste att skålen, som han burit med sig från Cómpeta i en kasse som om den vore skör, fortfarande stod på köksgolvet och att han inte tänkte flytta den.

Leila kom på onsdagarna. Det var ingen överenskommelse, det hade bara blivit så, i den form saker tar när ingen bestämmer det, och Olle var glad för det utan att säga det, på det sätt som män från Västerås är glada för saker utan att säga det.

Hon hade med sig gazpacho från det lilla stället på Calle Carretería, den enda gazpacho Olle bestämt sig för att acceptera som «lo de siempre» (det vanliga) efter flera år i Andalusien, och hon ställde den på bordet och satte sig och sa ingenting en liten stund, och det var precis rätt.

Leila var sådan. Svensk-syrisk och utrustad med den sällsynta förmågan att veta att tystnad inte är något man behöver fylla.

De hade ätit och diskat och satt sig ute på terrassen när det hände. En skranglig moped dunkade förbi på gatan nedanför med ett ljud som påminde om en sjuk gräsklippare, och två niñatos med hjälmar tre nummer för stora ropade något till varandra med sina pipiga myggröster medan de försvann runt hörnet mot Alameda Principal. Olle och Leila väntade tills ljudet bleknat.

«Det är något jag har tänkt på», sa Leila.

«Ja», sa Olle. Inte som svar, bara som bekräftelse på att han lyssnade.

«Vad gör du med all mat du lagar?»

Olle rynkade pannan. «Äter den.»

«Ja. Och sen?»

Han tänkte efter. «Lagar mer mat.»

Leila nickade långsamt, den nick som signalerar att hon redan visste svaret och väntade på att han själv skulle höra det. «Du gör gravlax med sherryglasyr. Du gör tortilla med dill och rökt lax. Du gör pulpo med en sås som smakar som om någon slutit ett avtal mellan Galicien och Dalarna bakom ryggen på alla andra. Du gör de sakerna för att något händer med dig när du gör dem. Har du lagt märke till det?»

Olle funderade på att säga nej. Men det var inte sant. Han hade lagt märke till det. Köket var det enda stället de senaste åtta dagarna där han inte haft en bestämd tanke på allt som saknades.

När Leila sa det, sa hon det rakt ut, utan omsvep, som hon alltid sa saker.

«Öppna en restaurang.»

Olle skrattade, ett instinktivt skratt hos en man som hör en mening som inte hänger ihop. «Jag är ingenjör.»

«Var ingenjör.»

«Jag har slutat jobba.»

«Det vet jag.»

«Jag är nästan sextio år gammal.»

«Det vet jag också.»

«Leila. En restaurang. I Málaga. Med vad? Svensk-spansk fusionsmat som ingen har bett om och ingen känner till och ingen vill betala för?»

Leila såg på honom med den blick som betyder att hon håller något tillbaka och väntar på rätt ögonblick. «Till Bamses minne.»

Olle öppnade munnen. Stängde den igen.

Det var då Claes dök upp.

Claes Skogsberg var svensk, femtiofyra år, hade bott i Málaga i tre månader och hade under den tiden hunnit bli expert på samtliga aspekter av andalusisk gastronomi, ett ord han använde ofta och alltid långsamt, med tryck på varje stavelse som om det hjälpte. Han hade kommit med Antonio, som hade den beklagliga vanan att ta med sig folk som inte blivit inbjudna, och han satte sig ner utan att bli ombedd och frågade om det fanns något kvar av gazpachon.

«Från Carretería?» Claes studerade glaset med minen hos en sommelier vid en trerätters. «Jo. Helt okej. Men den är lite för tjock, tycker jag. Den äkta traditionen har en tunnare konsistens, mer som en kyld soppa än en smoothie.»

Antonio stirrade ner i bordet.

«Förra veckan var jag i Antequera», fortsatte Claes. «Jag åkte dit för att förstå porra antequerana inifrån, långt från turisterna. Det är den tjocka varianten, ironiskt nog. Men där är tjockleken motiverad av det historiska sammanhanget.» Han tog en ny klunk. «Ni borde göra en tur. Pedagogisk.»

Olle och Leila utbytte en blick. Det var den sortens blick som inte behöver ord.

«Claes», sa Olle. «Vad jobbade du med innan du kom hit?»

«Logistik. På hamnen i Göteborg.»

«Och nu?»

«Färdig med hamnen. Men man slutar ju aldrig bry sig.» Han höll upp glaset mot solen. «Faktiskt tänker jag starta en blogg. Gastronomisk. Om Andalusien sett med svenska ögon.»

Det blev tyst på terrassen. En annan moped mullrade förbi på gatan nedanför. Myggrösterna sjöng något om ett fotbollslag.

«Intressant», sa Leila, och menade ingenting med det.

När Claes till sist försvann, med två glas gazpacho och en föreläsning om rätt olivoljetryck bakom sig, kom Carmen. Hon kom som Carmen alltid kom, utan förvarning, med den blick som sa att hon hört mer än hon lät påskina.

«Vad pratade ni om?» frågade hon och satte sig i Claes stol, som var varm på ett obehagligt sätt.

«Ingenting», sa Olle.

«En restaurang», sa Leila.

Carmen såg på Olle med den blick som rymmer en fullständig bedömning av en människa. «Äntligen», sa hon.

Olle vände sig om. «Vad menar du, äntligen?»

«Det är det du gör», sa Carmen, som om det var det mest uppenbara i världen och det var Olle som inte hängt med. «Du matar folk. Du har alltid matat folk. Du matar Antonio, du matar Tobbe, du matar Leila, du matar mig när jag är här. Du är en man som lagar mat och som av en slump var ingenjör en gång.»

Leila drack ur sitt glas. «Det var bättre formulerat än mitt försök.»

«Tack.»

«Annika visste det säkert», sa Carmen.

Det kom utan förvarning, som Annika-sakerna alltid gjorde. Olle kände det i bröstet, den lilla knytningen, och sa ingenting en stund. Sedan: «Ja. Det gjorde hon nog.»

När Carmen gått, medan Leila plockade ihop glasen och kvällen började ta den färgade vändning den tar i Málaga i juni, sa Olle: «Det är löjligt.»

«Vad är löjligt?»

«Din idé. En restaurang. Jag kan inte öppna en restaurang.»

«Varför inte?»

Olle började räkna upp. «Jag har ingen kockutbildning. Jag har ingen restauranderfarenhet. Jag har ingen lokal, ingen personal och inget tillstånd, och NIE-processen lärde mig att det spanska systemet använder papper som terapi för de anställda och sällan som hjälp till invånarna. Och jag har ingen aning om vad svensk-andalusisk fusionsmat är, förutom att det låter som något en trendig restaurang i Stockholm skulle ta trehundra kronor för.»

Det blev tyst.

«Det var sex argument», sa Leila.

«Ja.»

«Nästan alla gäller det du inte har. Inget av dem gäller vad du har.»

Olle gned sig över ansiktet. Det var en bra iakttagelse. Han gillade den inte.

«Leila», sa han till slut. «Jag är en gammal man från Västerås.»

«Femtionio.»

«Nästan sextio.»

«Och Antonio är sextiotre och går fortfarande upp klockan sex varje morgon. Carmen är sextiofem och den vassaste person vi känner. Bamse var tolv och lärde sig nya trappor en vecka innan han blev sjuk.»

Där var det igen. Bamse. Ett namn som en stämpel.

«Glöm det», sa Olle. «Jag ska sova på saken.»

«Det är okej», sa Leila. Och menade det.

Olle låg i sängen. Ljuset var släckt. Skålen stod på köksgolvet, som den brukade. Utanför gick stadens ljud in genom fönstret, blandningen av motorljud och röster och det eviga knattret av mopeder som är Málagas speciella nattmusik.

Han tänkte på vad Leila sagt. Han tänkte på vad Carmen sagt. Han tänkte på Claes Skogsberg och hans gastronomiblogg, och det var den enda tanken som fick honom att le i mörkret.

Sedan tänkte han på köket. På vad det varit de senaste dagarna. Gravlax med sherry. Tortilla med dill. Pulpo med såsen som ännu inte hade något namn.

Det var löjligt. Naturligtvis var det löjligt.

Och ändå.

Och ändå låg tanken där i mörkret och vägrade gå, med den envishet som tillhör något som vet att det har tid. Det var ett frö, och frön är sådant man inte bär, de bär sig själva.

Olle vände sig om. Slöt ögonen.

Nere på gatan dunkade en moped förbi med det försvinnande motorljudet hos något mycket litet som trodde sig vara något mycket stort. Två myggröster sa något Olle inte uppfattade, och sedan var det tyst igen.

Olle i Spanien är en fiktiv novellserie. Alla händelser och personer är påhittade, men inspirerade av verkliga erfarenheter från svenskar som har flyttat till Spanien.