Hundskålen stod på köksgolvet.

Olle visste att den stod där. Han hade vetat det sedan måndagen. Nu var det torsdag, och han hade gått runt den varje morgon med kaffekoppen i handen, tittat åt ett annat håll, låtsats att en plastskål med lite nött kant och «BAMSE» målat med ojämna bokstäver av Matilda en sommar inte stod där och inte var tom och inte var permanent nu på ett sätt den aldrig varit permanent förut. Första gången Bamse åkte, den gången han var hos barnbarnen i Danderyd, hade stolen stått tom. Det var annorlunda. En stol kan man flytta. En hundskål på köksgolvet är inget man bara sätter på ett annat ställe, inte utan att fatta ett beslut som Olle inte var redo att fatta.

Han fattade i stället beslutet att sätta på kaffet, sätta sig vid köksbordet och titta på golvet under bordet där Bamse haft för vana att lägga huvudet på hans lår och sucka med den storhet som tillhör ett djur som bestämt att det här är det mesta man kan förvänta sig av världen och att det räcker. Och Olle hade klappat den grå nosen och sagt «ja, ja, kompis» och tänkt att han aldrig skulle ta det för givet, och gjort det ändå, som alla gör, för det går inte att leva fullt närvarande i varje enskilt ögonblick, det är bara något folk säger i poddar.

Utanför fönstret gick livet sin vanliga gång. Dolores hängde ut tvätten klockan nio, som alltid. En katt korsade plazan med den värdighet som tillhör ett djur som äger hela världen och låter människorna bo där. Och en bit längre ner, rakt under Olles fönster, mullrade två niñatos förbi på en urblekt röd moped med ett motorljud som liknade en svag rakapparat, och den ene ropade något till den andre med en pipig myggröst som sa «Ey, tío!», och sedan var de borta runt hörnet och Cómpeta var tyst igen.

Olle hade för mycket tid.

Dagarna hade för många hål i sig. Hålen där Bamse varit. Förmiddagspromenaden klockan tio: hål. Eftermiddagsrundan klockan fyra: hål. Den lilla ritualen att hitta Bamses mössa på nattduksbordet och komma ihåg att den förmodligen inte längre luktade hund, men att han inte tänkte kolla: ett hål som var två hål.

Det var Tobbe som kom förbi på torsdagsförmiddagen. Han hade inte sagt att han tänkte komma, men Tobbe hade lärt sig under veckorna i Cómpeta att Olle inte skulle be om hjälp, och att hjälpen därför måste komma obedd.

«Du sitter här», sa Tobbe från dörröppningen. Utan anklagelse. Som ett konstaterande.

«Jag sitter här», sa Olle.

Tobbe satte sig, tittade på köksgolvet, tittade på hundskålen, tittade inte på hundskålen igen. Bra val, alla tre.

De drack kaffe. Pratade lite. Tobbe hade blivit lugnare än Olle mindes honom från förra året, och lugnare än när han kom tillbaka från Arlanda med bagaget och blicken hos en ung man som provat livet på ett annat ställe och kommit på att livet inte var annorlunda, bara på en annan plats, och att det kanske var bättre att prova där man redan var.

«Antonio säger att du inte varit nere på baren», sa Tobbe.

«Jag har varit nere.»

«Han sa förra veckan, Olle.»

Olle drack kaffe. Torsdagsförmiddag var inte rätt tidpunkt för bokföring över var han varit och inte varit.

«Klä på dig», sa Tobbe. «Vi går.»

Antonio stod utanför baren när de kom, på väg att spola av trottoaren med en slang och den teknik som tillhör en man som gjort det så länge att han gör det med hela kroppen i vila utom handleden. När han såg Olle lade han ifrån sig slangen. Det var en liten gest, men Olle registrerade den.

«Hombre», sa Antonio.

«Hombre», sa Olle.

Det räckte. De gick in. Miguel bakom disken nickade mot den vanliga platsen. Chispa låg under barstolen med en fjortonårings sömnbehov och lyfte inte huvudet, vilket var en sorts normalitet som Olle satte värde på just nu: att det fanns djur i världen som sov halva livet och inte brydde sig om det.

I hörnet vid fönstret satt en kvinna som Olle aldrig sett förut.

Hon var i sextioårsåldern, klädd i helsvart, inklusive en sorts kappa som bara spanjorer och dramatiker bär, och hon satt med ryggen delvis mot väggen så att hon hade kontroll över hela rummet, som en general som ockuperat ett territorium och nu väntar på att någon ska utmana henne. Framför henne stod ett glas fino och en liten tallrik med oliver som ingen rört. Hon hade inte beställt det, det stod bara där, eftersom någon lärt sig att Doña Esperanza behövde oliver framför sig utan att det var en beställning, det var helt enkelt så världen fungerade.

Antonio satte sig och sa tyst till Olle: «Det är Esperanza. Änka. Mannen dog för sju år sedan. Hon har varit änka varenda dag i sju år, och hon låter ingen glömma det.»

Som om hon hörde, eller mer sannolikt som om hon alltid hade planerat att göra detta ändå, reste sig Esperanza från stolen, korsade baren med stegen hos en kvinna som processat sin egen sorg i sju år och blivit större av det, och stannade framför Olle. Hon studerade honom. Inte ohövligt. Grundligt.

«Tú has perdido alguien», sa hon. Du har förlorat någon.

«Sí», sa Olle. «Mi perro.»

Ett litet ögonblick rörde sig något över Esperanzas ansikte, något som liknade förvåning över att det inte var en människa, och sedan något som liknade omvärdering, och sedan något som var den slutliga slutsatsen att hon sett sorg och att sorg är sorg oavsett vem man sörjer, och att hennes expertis var lika relevant här.

«Siéntate», sa hon. Sätt dig. Och sedan satte hon sig vid Olles bord som om hon suttit där hela livet och började berätta om Bartolomé, hennes man, som varit urmakare i trettiofem år. Han var en man med så mycket kontroll över det lilla och precisa att han aldrig fick grepp om det stora och oväntade: han hittades död på sitt kontor en tisdag i november. Klockan i hans fönster tickade fortfarande, än i dag.

Tobbe och Antonio satt tysta. Miguel hade slutat torka av disken. Chispa hade öppnat ett öga.

När Esperanza var färdig pekade hon på Olles caña och sa: «Bebe.» Drick. Och sedan reste hon sig, gick tillbaka till sin egen stol, sina egna oliver och sin egen fino, och fortsatte där hon slutat, som om hon gjort en liten avstickare för att leverera något och nu var tillbaka på rutten.

«Det händer ibland», sa Antonio tyst. «Hon väljer någon. Det är en ära.»

«Vad är det hon gör, då?» frågade Olle.

«Adopterar din sorg. Som sitt eget projekt.» Antonio tänkte efter. «Det hjälper faktiskt. Vet inte varför.»

Det var då dörren öppnades och Roger kom in.

Olle kände Roger från spanskakursen. Roger kom från Umeå och hade bott i Cómpeta i tre år. Han talade spanska med bred norrländska och uppfattningen att konsonanter är rekommendationer. Och han hade den särskilda begåvning som en del svenskar utomlands har: att tycka alla rätta saker och säga dem vid precis fel tidpunkt.

Roger såg Olle, nickade allvarligt och satte sig med minen hos en man som förberett något.

«Olle, jag har hört om Bamse. Tråkig historia. Men du vet ju vad man säger.»

«Nej», sa Olle.

«Tiden läker alla sår. Särskilt för hundar. Du bör absolut skaffa dig en ny hund, Olle. En ung en. Då glömmer du den gamla fortare.»

Det blev tyst vid bordet på ett sätt som inte var behagligt.

Antonio tittade ut genom fönstret. Tobbe studerade bordet. Från hörnet kom ett ljud från Esperanza, inga ord, men ett ljud som utan att kunna förklaras på någon europeisk skala förmedlade att Roger sagt något fel och att hon kände till detta och att universums balansräkning nu stod i skuld.

«Jag glömmer inte Bamse», sa Olle.

«Nej, nej, självklart inte», sa Roger och förstod att han klivit i något, utan att förstå i vad. «Jag menar bara att det finns plats för mer än en hund i ett hjärta. Det är vad man säger.»

«Vem är det som säger det, Roger?»

«Folk», sa Roger. «Folk i allmänhet.»

Han beställde en caña och lutade sig bakåt med den belåtenhet som tillhör en man som anser sig ha bidragit positivt till situationen och nu kan slappna av.

Leila kom på eftermiddagen. Hon hade inte sagt att hon skulle komma, men hon kom, och hon kom utan något med sig, inga blommor, ingen mat, inga råd om vad Olle borde göra med sin tid, bara sig själv, bussbiljetten från Málaga och slutna skor som betydde att hon tänkt gå, och Olle blev glad.

De gick upp mot skogsbrynet där Bamse haft för vana att stanna och nosa på samma träd i två år, varje tur, som om trädet bytt nyheter sedan sist. Leila sa lite. Det var något Olle lärt sig om Leila under de där månaderna: hon visste skillnaden mellan att säga något och att vara närvarande, och hon valde det senare så naturligt att det aldrig kändes som ett val, det var bara så hon var.

«Du behöver inte säga något», sa Olle efter en bit.

«Jag vet», sa Leila.

De gick vidare. Solen stod lågt i väster och målade olivträden i något som inte hade något bra svenskt namn, det orangeröda ljus som bara finns i Andalusien på eftermiddagen och som om kvällen gör folk mer poetiska än de annars är.

«Annika», sa Olle till slut, och ordet stod för sig själv, utan en mening efter sig.

Leila nickade.

«Hon påstod att hon inte tyckte om hundar. Bamse låg i hennes säng hela den sista vintern. Han var så. Låg bara där och var nöjd.»

De stannade. Ett bra utsiktsställe, bergen på ena sidan och kusten en vit glimt långt där nere. Olle tänkte att han haft två år vid den här utsiktsplatsen och aldrig stannat tillräckligt ofta.

Carmen satt där när de kom tillbaka till baren. Hon satt i hörnet med ett glas rödvin och en bok hon inte läste, på exakt samma sätt som alltid, och när hon såg Olle nickade hon med den blick som sa att hon visste och inte tänkte säga mer om det än blicken sa.

Från hörnet kom Esperanzas röst, riktad mot Leila den här gången, som om hon bedömde henne: «Eres la novia del sueco.» Du är svenskens flickvän.

Leila svarade stilla och lugnt på spanska, vilket Olle inte uppfattade allt av, men som innehöll ordet «sí» och sannolikt något om att hon inte behövde definieras som «svenskens» något som helst.

Esperanza skrattade. Inget litet skratt, utan den sortens skratt som fyller ett rum och gör det lite ljusare, och hon pekade på Leila med fingret och sa något till Miguel som fick Miguel att le med hela ansiktet, och Olle förstod att Esperanza godkänt något, och att godkännandet tydligen gällde.

Utanför fönstret mullrade mopeden förbi igen, de två niñatos på väg tillbaka samma väg de kommit, och den ene ropade något som med lite välvilja liknade «Ey, tío!» igen, identiskt med på morgonen, som om de hållit på med samma enkla uppdrag hela dagen och äntligen var färdiga med det.

Olle skrattade.

Ett litet skratt, inte stort, men där.

Tobbe tittade på honom. Antonio tittade på honom. Leila sa ingenting, men lade handen över hans på bordet, den stillsammaste handlingen i baren i Cómpeta den kvällen, och den som betydde mest.

När Olle gick hem ensam en timme senare stannade han i köket.

Hundskålen stod där. Fortfarande. Med «BAMSE» målat längs kanten.

Han gick inte runt den.

Han satte sig på köksgolvet, med ryggen mot bänken, och tittade på den en stund. Den fick stå där så länge han ville. Det var det enda bra med att bo ensam: ingen kunde säga något om skålen.

Efter en stund reste han sig, fyllde den med vatten och ställde tillbaka den på samma plats. Ingen skulle dricka ur den. Det var kväll.

Olle i Spanien är en fiktiv novellserie. Alla händelser och personer är påhittade, men inspirerade av verkliga erfarenheter från svenskar som har flyttat till Spanien.