Bamse sov när Olle gick och lade sig. Han sov när Olle vaknade. Det var inte samma sak.

I tolv år hade Bamse mött Olle vid sängen på morgonen, tålmodigt och säkert, aldrig frenetiskt, som en man som vet att hans tåg går klockan åtta och alltid står där tio över sju. Den här morgonen låg han bara där, på den röda flanellfilten med de urtvättade rutorna, och andetagen var ytliga och ojämna och ögonen halvöppna men såg inte på Olle. De såg på något som inte fanns i rummet.

Olle satte sig på sängkanten. Sa ingenting. Det finns ögonblick då ord är överflödiga, och det beror på att de kostar för mycket att använda, och han hade inte råd.

Han lade handen på Bamses sida. Kände andetaget. Kände värmen. Den fanns kvar.

Bamse öppnade ögonen lite mer. Nosen rörde sig, den torra nosen som alltid varit våt och kall och som vid något tillfälle trycktes mot hans handflata med den lilla stöt som sa: jag är här, du är här, allt är som det ska. Nu var den bara stilla.

Olle hade tagit Bamse med upp till Cómpeta dagen innan, eftersom han ville att han skulle ligga på ett ställe som luktade berg. Tobbe kom när Olle ringde. Han kom från Málaga på en timme och tio minuter, vilket kräver att man bryter mot flera hastighetsgränser, och det sa mycket om vem Tobbe hade blivit. Han satte sig på golvet bredvid Bamse och lade handen intill Olles, och de två männen satt stilla på golvet i lägenheten i Cómpeta medan ljuset utanför blev lite ljusare och lite gulare och fågeln i olivträdet utanför började säga samma sak som den alltid sa.

«Vill han ha vatten?» frågade Tobbe lågt.

«Prova.»

Tobbe gick ut i köket. Olle hörde honom hitta skålen, ställa ner den, gå försiktigt tillbaka. Bamse nosade svagt mot skålen. Drack inte. Tobbe ställde ner skålen på golvet ändå, nära nog, och satte sig tillbaka.

Leila kom klockan nio. Olle hade skickat ett meddelande på tre ord, och hon kom på en gång. Hon tog ner mössan från kroken vid dörren, den gula stickade mössan med tofsen som Olle hittat under soffkanten i november, och lade den bredvid Bamse utan att säga något om det.

«Vet han att vi är här?» frågade Leila.

«Ja», sa Olle. Han var säker på det. Han visste inte varför han var säker, men det var han.

Veterinären Mercedes Aranda arbetade i det som kallades djurkliniken i Vélez-Málaga, vilket var ett rum bakom en sportaffär med en skylt som satt halvt löst och alltid pekade lite ner mot marken som om den beklagade sin egen existens. Olle hade varit där två gånger tidigare. Mercedes var en liten, lugn kvinna i femtioårsåldern som talade långsamt och direkt och aldrig sa mer än hon måste, vilket Olle hade stor respekt för.

Han ringde henne.

Hon kom samma eftermiddag. Ställde väskan på golvet, knäböjde vid Bamse och undersökte honom med samma långsamma rörelser som alltid. Tobbe stod i dörren. Leila satt vid bordet. Olle stod vid fönstret och såg ut på olivträdet.

«Han har inte ont», sa Mercedes till slut. «Han är gammal och kroppen är färdig. Det är inte samma sak som att ha ont.»

Olle nickade. Han visste vad hennes fråga egentligen var.

«Jag vet inte», sa han. «Kan vi vänta till i morgon?»

«Ja», sa Mercedes. «Men inte för länge. Det är för din skull jag ber om det, inte hans.»

Det var precist. Det var exakt vad det var.

Det var på väg ut som Mercedes bror Andrés dök upp i dörren, storebrodern, med motorcykelhjälm under armen och en kasse från Mercadona i handen. Han hade tänkt köra systern men kommit en timme för sent, och nu förklarade han detta i detalj, som män gör när de är dåliga på att be om ursäkt. Mercedes tittade på honom med uttrycket hos en syster som levt med det här i femtio år och fortfarande inte vet vad hon ska göra åt det. Tobbe harklade sig. Leila tittade ner i bordet. Olle kom på att han inte ätit något på tolv timmar, och att livet är fullt av tajming som inte passar.

Nästa morgon tog Olle ut Bamse. Inte långt. Bamse orkade inte långt. Men han orkade lite, med Olle som halvt bar honom och halvt gick bredvid, och de gick nedför den smala stenvägen mot den lilla platsen där de alltid vänt, den med de två stenbänkarna och fikonträdet som aldrig gav riktiga fikon men alltid gav riktig skugga.

Bamse la sig ner i skuggan. Olle satte sig bredvid honom på den kalla stenen. Det var tidigt, kanske halv sju, och Cómpeta sov fortfarande, och allt var mycket tyst förutom en katt som jamade efter något den inte fick tag på och en röst långt borta som sa något till någon som svarade med något annat.

En niñato på gul moped dundrade förbi i den smala gatan precis bakom dem, motorn på full gas, avgaserna sura och blå i morgonluften, och killen ropade något till telefonen han höll i ena handen med den pipiga rösten hos en tonåring som lever i en värld utan ljudnivå, och sedan var han borta, och tystnaden efteråt var märkligt djupare än tystnaden före.

Bamse lyfte huvudet vid ljudet. Bara ett ögonblick. Öronen rörde sig lite. Sedan lade han ner huvudet igen.

Olle lade handen på hans nacke.

«Du är en bra hund», sa Olle. Det var allt han hade.

Mercedes kom klockan elva. Tobbe och Leila var där. Olle hade ringt Carmen, för att det var vad han gjorde, och Carmen kom med den blick som alltid visste, den blick hon haft den kvällen med Karin-telefonen, den blick Olle börjat tänka på som en särskilt spansk begåvning för att se saker som svenskar lär sig att inte se.

Hon satte sig i hörnet. Sa ingenting. Det var rätt.

Mercedes gjorde det hon var tvungen att göra, lugnt och ordentligt, och Bamse var där och sedan var han det inte, och det gick inte lång tid mellan de två sakerna, och ändå var det den längsta tid Olle upplevt.

Tobbe grät tyst vid väggen med båda händerna mot ansiktet, pojken som aldrig haft en egen hund men alltid haft den här. Leila lade armen om honom. Olle satt på golvet och höll Bamse, som fortfarande var varm, som alltid skulle vara varm i hans minne, och han sa ingenting, för det fanns ingenting att säga.

I Spanien finns det krematorier för djur. Det är inget alla vet, men det är något man får reda på. Mercedes hade ett nummer, hon hade alltid ett nummer, och hon gav det till Olle med den enkelhet som tillhör en människa som gjort det här många gånger och vet att det praktiska är en nåd, att ha något att göra är en hjälp.

Krematoriet hette «Recuerdos del Alma» och låg strax utanför Vélez-Málaga, mellan en begagnatbilshandlare och ett ställe som sålde trädgårdsfontäner. Mannen där hette Eduardo, stor och tyst, med händerna hos en man som bär tunga saker och vet att han gör det åt någon som har ont. Han tog emot Bamse med den respekt vi ger de saker vi inte kan säga något meningsfullt om.

«¿Cómo se llamaba?» frågade Eduardo. Vad hette han?

«Bamse», sa Olle.

Eduardo nickade, som om det var ett bra namn. Kanske var det det. Kanske är alla namn bra när de tillhör någon man älskat.

De fick urnan två dagar senare. Den var vit och enkel och hade ett litet keramiskt tassavtryck på locket, och Tobbe höll den hela vägen hem i bilen och sa inte ett ord, och ingen bad honom säga något.

Olle ställde urnan i fönstret i lägenheten, där Bamse alltid tyckt om att ligga i solfläcken på eftermiddagen. Det var den enda rätta platsen.

Mössan låg fortfarande på golvet där Bamse legat. Olle tog upp den och lade den bredvid urnan. Den gula stickade mössan med tofsen, som Bamse hade släpat ut i snön den där vintern i Västerås och kommit in med alldeles genomblöt och nöjd med sig själv. Där låg den nu. Olle tänkte att det var bra att den blev kvar.

Carmen kom förbi på kvällen. Ensam, utan vin, utan ursäkt för besöket. Hon satte sig vid köksbordet och Olle kokade kaffe, och de satt där, och ingenting behövde sägas, och det var gott att någon visste det.

Efter en lång stund sa Carmen: «Han hade ett bra liv här.»

«Ja», sa Olle.

«Och Annika skulle ha tyckt om honom.»

Olle såg på henne. «Hon kände honom. Han var hennes hund också, på sitt sätt.»

«Det är det», sa Carmen tyst, «att du kan säga det.»

Han fyllde hennes kaffekopp. Sedan ställde han en kopp vatten på golvet vid stolen, som han gjort varje kväll i tolv år. Carmen tittade på den. Hon sa ingenting, och han tog inte bort den.

Olle i Spanien är en fiktiv novellserie. Alla händelser och personer är påhittade, men inspirerade av verkliga erfarenheter från svenskar som har flyttat till Spanien.